En vit kökssoffa

Jag är ganska funkis av mig, rätt mycket funkis faktiskt, om jag alltid skulle ha råd att välja funkis, men det har jag inte. Funkis kan ju se ganska trist ut ibland, men de rena, raka linjerna tilltalar mig. Nu tänker jag främst på hus, byggnader, och lite inredning. Det känns som att det sitter i ryggmärgen på något vis... jag bara gillar det.

MEN, jag har en hemlighet. I mitt huvud har jag en helt annan värld, en drömvärld, som är väldigt långt från funkis. I den världen ser jag mig själv bo i ett stort sekelskifteshus nära havet. Med en stor prunkande trädgård (som sköter sig alldeles själv), med gamla, fina knotiga äppelträd (som på något underligt vis tar reda på alla äpplen och gör både mos och pajer helt automatiskt). Huset är gult med vita knutar, mina barn är barfotabarn som springer runt i trädgården, bygger kojor, dricker röd saft, och har lite lagom stökigt i sina charmiga rum med trägolv.

Trägolv är det förstås i hela huset, det finns en vitmålad trappa (som barnen aldrig ramlar i, och inte visar något intresse för förrän den dagen de hux flux behärskar att gå i den utan problem) som leder upp till övervåningen, och i vardagsrummet finns det en kakelugn som barnen alltid låter vara. Barnen springer inte alls ner till vattnet utan lov, som man kanske skulle kunna tro, om inte någon vuxen, som alltid har all tid i världen för barnen, följer med dem ner för att bada. Några Nintendo DS finns inte, istället spelas det Fia med knuff, något roligt spel med fina glaskulor (som den yngsta i familjen inte alls blir sugen på att stoppa i munnen), det täljs fina båtar eller så hoppas det hage.

Ingen förälder jobbar för mycket. Båda har gott om tid till att ge barnen all tänkbar uppmärksamhet, och att laga fantastiskt god näringsriktig mat till sina barn, som självklart glatt mumsar i sig vad som ställs fram utan minsta lilla knyst, när de kommer in och sätter sig vad matbordet alldeles rosiga om kinderna efter all utelek. I köket är det ombonat, med en sån där riktig gammal vedspis, ett trägolv som såpas av sig själv med jämna mellanrum, och en vit kökssoffa...

OK då... Jag vet att den här världen inte finns på riktigt, men ibland reser jag dit ändå, mentalt... fast jag vet att jag har det allra bäst precis där jag är nu! Med äggklocka när barnen sitter vid datorn, med superviktigt prat om olika världar i Super Mario, med grönsakskamp vid varje middag, med en trädgård som består av gräs, thujor och singel, i ett hus som är helt vitt (även knutarna) och där snickarglädjen totalt lyser med sin frånvaro. Och med föräldrar som gör sitt bästa för att få allt att gå ihop, men som ofta undrar om de verkligen räcker till...

Så kom jag att tänka på en sak; den där kökssoffan som har stått i garaget så himla länge... det skulle ju inte skada att släpa fram den, måla den vit, och ställa in den i köket? Bara för att få lite annan feeling ibland? Och kanske ta hit lite av den där andra världen? Målandet började i helgen, nu ska vi bara lyckas få till en dyna också... fast den blir nog inte så sekelskiftesaktig, jag nöjer mig nog med att få in soffan, och så skulle det inte skada om barnen ville äta lite mer grönsaker (fast det gjorde kanske inte sekelskiftesbarnen heller? så det är bara en allmän önskan).

Påskaftons förmiddag

Minstingen har fått sitt första påskägg med godis i! En riktig höjdare!

Påskägget från gudisarna tror han är en hjälm :)

Påskharen hittade lite överraskande även till mig i år :)

Dottern har haft sleep over med en kompis, och har lite att jobba på i sitt rum...

Mina handymen planterar buxbom på den nya gräsmattan.



Mellanbarnet jobbar stenhårt på att jobba ihop den delen av månadspengen han har förlorat genom dåligt uppförande. Idag är det "plocka sprängt glastak" som gäller, 20:- burken!



Glad påsk!

Nu har jag nästan återhämtat mig efter onsdagens arkivering. Attans vad det kan ta på krafterna när det står "arkivering" på schemat. Till saken hör att jag för första gången i mitt liv maskade mig ifrån själva arkiveringen, dåligt! Till mitt försvar har jag bara att säga att alla VAB-dagar i kombination med bortrest gubbe har gjort att jag inte hunnit med allt jag borde på jobbet... så kan det vara ibland! Jag lovar att arkivera dubbelt så hårt nästa gång!

Denna gång gled jag istället in lagom till tipspromenad och fördrink, helt lagom :) Det bästa av alllt var att jag faktiskt vann hela tipspromenaden, med alla rätt! Varpå jag raskt blev anklagad för fusk!! Eftersom kompis L gjort frågorna blev jag beskylld för att vara i maskopi med henne, och att jag i förväg fått alla svar! Vilket självklart inte var sant! När jag för en gång skull vann något fanns det förstås inget pris att inkassera, förutom äran. L nämnde något om en drink, och det ska jag komma ihåg till nästa gång vi är på lokal med jobbet, att jag har en drink innestående. Och så ska jag se till att vår vandringspokal flyttas från Bandyspelarens bokhylla till min där den hör hemma!

Efter italiensk buffé, lite gott i glaset, och lite surr var klockan helt plötsligt 2.30!! Helt galet, och dags att åka hem! Torsdagen blev lite tung...

Den 21 april är min lillasysters födelsedag, så det var bara att göra det bästa av situationen; dvs dricka dubbla Resorb och titta på Nicke Nyfiken på repeat med en febrig minsting, som uppladdning inför kvällens födelsedagsuppvaktning! Att min lilla lillasyster redan är 19 år känns väldigt märkligt eftersom hon omöjligen kan vara en dag över 8 år! Vad är det som händer?! Vaddå 19 år? Vaddå gå på Goya?! Men hallå, vem bjuder den där lilla tjejen på vin till maten??! Är det ingen som hör mig??! Fast när det gäller barnvaktsbiten är det förstås alldeles utmärkt att hon är 19 år!

Nu är det alltså påsk! Åtminstone står det så i allmanackan. Långfredagen till ära har vi köpt ännu fler thujor som vi även fått ner i marken. Jag kommer ihåg att min morfar alltid brukade säga att långfredagen var årets tråkigaste dag när han var liten. Man fick inte göra någonting, bara vara finklädd och sitta stilla med händerna i knät... Så förlåt Någon för att vi inte följt denna tradition idag, vi har istället tagit tillfället i akt och jobbat ganska hårt, vi är ju ändå lediga! Fast vi har faktiskt pratat om varför vi firar påsk, på riktigt, och så har gudisarna varit här med ett påskägg till minstingen (påskägget innehöll världens sötaste mini-trädgårdsredskap, så passande just idag :)).

Nu dricker vi ett fantastiskt gott vin (precis som Någon också brukade göra) som jag fick i påskpresent från jobbet! Merlot, limited edition, så skynda fynda innan alla flaskor är slut!

I morgon blir det dock riktig påsk för hela slanten; påskägg, äggmålning, påskmiddag hos mamma... och ja... vad är mer påsk?

Glad påsk!

Mallorca 2005

En helt annan tid!

VAB, kaninjakt och inte så väl valda ord

Igår eftermiddag när jag hämtade minstingen från dagis sa han "Titta Nicke", vilket betydde att han ville titta på Nicke Nyfiken när vi kom hem. Det brukar oftast inte vara hans förstahandsval att titta på TV, han vill helst vara ute, så jag misstänkte att något inte stod rätt till. Väl hemma visade det sig att han hade feber, igen, för vilken gång i ordningen denna vinter och vår vet jag inte... Innan han gick och lade sig hade febern tickat iväg mot 39-strecket, tråkigt. 

Vi var i alla fall hemma båda två igår, både jag och mannen, så jag passade på att ta med mig lillasyster på lite rumpskakning på kvällen. Det är riktigt kul, men jag har massor kvar att lära mig för att över huvud taget klara av att hänga med hyfsat! Just att skaka på rumpan är jättesvårt, och faller sig inte helt naturligt för den stela, grå revisors-svensken, men snart så, lite mer övning bara, så ska jag nog vara skakandet på spåren, och då faller nog mycket annat också på plats. De som känner mig väl förstår nog att jag måste tycka att det är himla kul, om jag är envis nog att fortsätta, fast jag inser att jag inte hör till de bästa i klassen, snarare till bottenskiktet. 

(Det är en mindre charmig egenskap jag har; att helst inte ställa upp på något som jag på förhand vet att jag inte är särskilt bra på... Jag har alltid varit så, men försöker jobba på att ändra på mig lite inom just det området. Det går sådär... Nu är jag snart 33 och vet inte riktigt om jag gjort ett enda framsteg faktiskt. Fast det är klart, när jag var liten gjorde jag allt som stod min makt för att slippa gå på kalas om jag visste att det skulle arrangeras otäcka tävlingar, den biten har jag nog kommit över nu.)




Alla tre barnen var sams i flera minuter i morse! Härliga tider!

 

I morse när jag vaknade och började plocka upp alla barn ur sängarna (alla är hemma eftersom det är påsklov, mellanbarnet skulle egentligen ha varit på fritids men med en febrig lillebror fick han också vara hemma idag), och kolla till alla djur vi har här på farmen, insåg jag att ett djur inte alls var på sin rätta plats! Luke Skywalker hade på något underligt sätt tagit sig ut ur sin inhägnad, och satt mitt på gräsmattan och käkade gräs. Jag smög ut för att fånga in honom, men då drog han iväg, snabbt som ögat! En halvtimme senare fick syn på honom igen. Jag smög ut i nattlinne (om nu någon ser ett kort, litet spetsnattlinne framför sig, måste jag dementera det på en gång! Jag hade mitt hellånga, långärmade röda bomullsnattlinne med vita PO.P- ränder :)) och träskor, och en efter bara fem minuters intensiv jakt mellan stenar, träd, burar och lekstuga var han infångad!

Luke Skywalker håller sig helst på hemmaplan, även om han föredrar att vara utanför inhägnader. Idag huserade han helst utanför Lille Skutts hage. Jag gissar att han ville ha lite sällskap!



Lille Skutt var dock inte alls lika sugen på att få sällskap, så till slut fick han nog och bet den ovälkomna gästen i baken! Tufft liv att vara kanin ibland...



För övrigt har minstingen sagt sin första treords-mening! I morse frågade han var pappa var, jag svarade att han var på jobbet, att han hade åkt flygplan till Finland (japp, gräsänka igen och VAB, jag börjar kunna det här nu!), då svarade lillkillen "Nää! Usch, blä, äckligt!" (OK, jag vet att det är fyra ord, men jag räknar inte det där "Nää" i början, det kändes lite fristående på något vis när han sa det). Jag undrade vad det var som var "usch blä äckligt", då svarade han "jobbe". Som tur är har vi några år på oss att ändra på den uppfattningen.

Jag kan inte låta bli att fundera över om det bara är småsyskon, och då kanske framför allt i en lite större barnaskara, som har de där lite mindre trevliga orden i sitt tidiga ordförråd... Dotterns första treords-mening löd "Titta pappas bil", och den första fyraords-meningen "Pappa Ebba söpa amband" (= "pappa och Ebba  köpte ett armband", vilket var min 25-årspresent :)), och innehöll lite snällare ord...

Kanske dags att skärpa språket en aning här hemma... och att bygga om kaninburen.

Året var 1990

Varför känns det nästan som igår? Eller varför inte som idag (åtminstone om jag jämför färgen på den mörka tjejens läppstift med färgen på min lillasysters och hennes kompisars party-läppstift... och en del av kläderna... OMG börjar saker redan komma tillbaka!?)?

Fredag!

 Tänk vad saker och ting kan ändras snabbt! Ibland är det tur!

Mannen är hemma igen, härligt! Vi har dessutom hunnit boka en weekendresa med två hotellnätter i juni, i samband med ett bröllop vi är bjudna till. Farmor och farfar tar hand om barnen, och istället för att ta bilen, har vi faktiskt bokat tågbiljetter minsann! Det känns nästan lite lyxigt att åka tåg nu för tiden, dels för att det faktiskt ofta är sjukt dyrt att som vuxen anlita SJ som transportpartner, dels för att man (eller åtminstone vi) extremt sällan sitter bredvid varandra, helt stilla, i några timmar, utan att något barn pockar på uppmärksamheten. Att det dessutom blev billigare att boka första klass-biljetter gör ju inte saken sämre :)

All magsjuka är över för denna gång, och dottern som drabbades värst, är piggare än någonsin efter några dagar på hemmaplan :) Klädvalen och de härliga matchningarna har ändrats från sjuklingens pyjamas-stuk, till den innovativa nioåringens coola stil som jag är van vid!

Ett nytt fredagsvin korkas upp, men (med risk för att låta lite som karaktärerna i "Stockholm - Båstad") smakar det inte lite kofta? But hey, who cares? Det är fredag, och tjusigt rödvin finns i glaset!

En annan bra sak är att min allra sötaste trollkarl med rosa mustasch...

...har trollat fram en alldeles egenhändigt gjord, guldig, äggkopp till sin mamma i påskpresent! Sådana saker värmer ett mammahjärta!

Dessutom hade trollkarlen alldeles rätt; det blev sol igen, sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne! Fast han kanske kunde trolla fram det alldeles själv? Vad vet jag?

Happy Friday everyone!

Vart tog solen vägen?

Gräsänka igen! Fast igår lackade jag faktiskt ur totalt på att vara just det! Dottern hade kör med lämning och hämtning, ett missat föräldramöte som tog upp hur det kommer att fungera på fritidsklubben (känns ganska viktigt att veta då det är det som gäller dottern från och med nästa läsår) och viktig information inför den stundande GD/GIF Olympiaden, minstingen var mammigare än någonsin, dottern hade ont i magen, Lille Skutt rymde, och minstingen somnade inte förrän 21.20! Jag vet att det finns betydligt värre saker som kan hända, men ibland blir frustrationen stor när det känns som att jag inte bara borde vara mamma, utan också en klonad bläckfisk!

Innan jag lade mig pratade jag med mannen, (som tydligen inte alls var i Danmark som jag trodde, utan i Slovakien av alla ställen!!) och hävde ur mig både det ena och det andra; men kontentan var nog att jag inte tycker att det är särskilt roligt när han är borta för många dagar i sträck. Det känns inte ens som att jag fixar att vara en bra mamma åt barnen, usch och fy! Att hinna jobba ordentligt verkar det som att jag kan se mig om i stjärnorna efter, något som stör mig lite eftersom jag hör till de som gillar att jobba, att högsäsongen på jobbet dessutom är i antågande gör inte magkänslan bättre.

Jag var upprörd som få, så det tog ett tag innan jag somnade. Helt plötsligt började jag drömma om att någon kastade hinkar med vatten på hallgolvet. Eller hur var det? Var det verkligen en dröm? Nej, det var det förstås inte. Det var dottern som (känsliga läsare ombedes att inte läsa denna blogg över huvud taget) vände magen ut och in, innan hon hunnit fram till toaletten. Stackars liten. Helt olycklig stod hon där i mörkret och såg ut att undra vad som egentligen hände. Efter en timmes saneringsarbete skulle vi försöka krama kuddarna igen, men dottern mådde verkligen illa och sprang fram och tillbaka till badrummet några gånger, och jag sprang efter. Jag somnade igen vid 3-tiden, och fick sova som en stock till klockan 6, då det var dags att plocka upp grabbarna i familjen ur sängarna, och forsla iväg dem till dagis och skola.

På skolan parkerade jag som vanligt längs kortsidan i "rondellen" som inte är en riktig rondell, utan snarare en gräsplätt mitt i en stor vänd/avlämnings-zon. Märk väl att det inte finns något parkerings- eller stoppförbud, och att parkeringen sker längs en vanlig, hög trottoarkant. Jag hoppade ur bilen för att följa med mellanbarnet upp till skolan, men blev plötsligt stoppad av Herr Vaktmästare, varpå följande ordväxling skedde:

-Tänker du parkera där, och lämna bilen?
-Ja, jag tänkte det, jag ska följa med min 6-åring till klassrummet.
-Jaha, men där får du inte stå med bilen.
-Nähä, varför inte då? Det finns inga trafikregler eller skyltar som säger att jag inte får stå här.
-Nä jag vet, men det är för barnens säkerhet.
-Öh... jaha, är det osäkert för barnen om jag parkerar längs vägen?
-Ja, det blir osäkert när du står där, och andra bilar dubbelparkerar/stannar utanför din bil, och de barnen som släpps ut från de bilarna springer kors och tvärs mellan alla bilar som kommer på morgonen.
-Jamen då kanske man borde läsa på om vad trafikreglerna säger om dubbelparkering istället? Det kanske är det som är galet?
-Nu gäller ju det här barnens säkerhet, det är ju för barnens skull, så jag föreslår att du flyttar på bilen!
-Jaha, och vart ska jag flytta den?
-Du kan ställa dig i kö och vänta på att få ställa dig där (pekar mot en stoppförbudsskylt där det står "skolskjuts", en plats avsedd för de bilar som skjutsar barn med funktionshinder till träningsskolan).
-Så du tycker att det känns mer rimligt att jag står i kö, med bilen igång bland alla dubbelparkerande bilar och springande barn, för att sedan parkera vid stoppförbudet?
-Det är inte stoppförbud där, det står ju skolskjuts!
-Ja, det gör det, och det betyder att platsen är reserverad för de stora taxibilar som lämnar och hämtar barn som ska till träningsskolan.
-Jaha, men det här är för barnens säkerhet, så nu föreslår jag att du flyttar bilen.

-Jag hör vad du säger, och jag vet att det är en galen trafiksituation här på morgnarna som vi alla vill göra något åt, och jag menar inte att det är ditt fel, men jag tycker att det tillvägagångssätt du åberopar för att skapa säkerhet för barnen just nu är fel, så jag tänker inte flytta min bil!!

Det kan tilläggas att jag inte hade ätit någon frukost innan jag lämnade barnen.

Mellanbarnet och hans klasskompis hörde diskussionen, och när vi kom fram till klassrummet berättade klasskompisen för fröken att det var en mamma som parkerade bilen där man inte får. Jag förklarade tydligt för barnet att man visst får parkera där! Jag tror inte att han trodde på mig... Det sista mellanbarnet sa innan jag gick var "men mamma, du flyttar väl på bilen nu?".

Efter lämningarna på dagis och skola var jag första kunden på ICA klockan 8.01. Jag handlade Coca Cola, rostbröd, blåbärssoppa, en ny mopp och tidningen "Julia Mode". Undrar om någon förstod vad jag hade för problem hemma?

Under förmiddagen har dottern återhämtat sig, från att ha varit så skakig att hon varken kunnat äta vatten på sked eller gå och stå någon längre stund, sitter hon nu och påskpysslar med rosiga kinder. Det finns oanade krafter i ljummen, vispad Cola, och rostat bröd!

Jag som tyckte att jag hade både sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne för bara några dagar sedan. Nu känns det som att det mest har varit regn hos mig det senaste dygnet. Men mellanbarnet sa att det skulle bli sol i morgon när han kikade på vädret i tidningen, och jag hoppas att han har rätt, att det blir sol igen, överallt!

"Nää båsej" 2

Vi åkte hem en dag tidigare än planerat från Idre. Det blåste så fruktansvärt mycket att det inte gick att åka skidor på två dagar, och så hade vi lite annat inbokat i helgen, så vi fattade beslutet att det var lika bra att dra oss hemåt redan i fredags.

Det visade sig att det hade blåst nästan lika mycket här hemma... Vårt glastak över groventrén hade träffats av en takpanna som blåst (??) ner :( Så extremt tråkigt att mötas av ett glasinferno utan dess like!




På håll ser det kanske inte så farligt ut, men glaset hade spridits med vinden över ett relativt stort område, bort till den andra entrén, över hela garageuppfarten och ut på gatan. Mellanbarnets kompis kom snabbt och upplyste mig om att han faktiskt fått punka på sin nya cykel för att glaset hamnat på gatan, han var inte nöjd. Inte vi heller.



Glastaket går visserligen på försäkringen, men självrisken på villa utomhus är ingen höjdare för den som ska betala... Det värsta är ändå allt glas. Överallt. Mellan plattor. I singlet. På gräsmattan. Ett evighetsjobb som inte täcks av någon försäkring. Surt!

Lycka och kärlek i motljus och röra

Jag sitter och går igenom bilderna efter Idre-resan, hittade denna, och kunde inte låta bli att börja le :) Motljus, två barn som klättrar på varsitt håll, vinglas, ölglas, kaffekopp, en nästan tom chipsskål, tallrik som det låg fruktsallad på innan bilden togs, mobiltelefon, linsskydd, leksaksglas, en mamma som varken borstat håret eller piffat en enda sekund... En enda röra. Föräldrarna får knappt plats på bilden som dessutom är lite suddig, men det gör inte så mycket, för de ser lyckliga ut ändå - och det är kanske lite så vårt liv ser ut just nu; lite svårt att synas i motljuset och suddet, och svårt att få plats bland alla barn, prylar och aktiviteter, men så länge det finns lycka och kärlek får man ihop det ändå... på något underligt vis!

After ski

När vi är i fjällen brukar vi ha någon form av after ski varje dag, det är ju lite det som är grejen med att över huvud taget åka till fjällen. Även om jag inte ser mig själv som sådant stort after ski-fan som vännen L är (hon kan på fullaste allvar kan välja skidort efter hur bra after skin på stället är) så har jag insett att jag vissa dagar (läs:alla dagar) börjar fundera på after skin redan när jag kånkar skidorna mot backen för att ta mig ner till liften och dagens första åk...

Ibland har vi en egen after ski på balkongen, det är både smidigt och mysigt! Då brukar snacksen bestå av olika sorters salami, lufttorkad skinka, ost, chips och/eller något annat gott. Musiken utgörs oftast av någons spellista på Spotify, just i år har vi kört mycket från 1989, ett alldeles lysande musik-år har det visat sig :) Vi har även ett relativt bra dryckesurval; ett par olika läsksorter, saft, juice, festis, eller för den som föredrar något starkare: öl, bubbel, vitt vin, rött vin eller rosé (det finns många olika smaker i vårt fjällgäng, och vi vill ju inte att någon ska behöva känna sig förfördelad :)).

MEN ibland kan man ändå dras till den andra after skin, den där mer professionella, med ett riktigt band, en bar, och (förhoppningsvis) fler än nio deltagare. Dit drogs jag och L8en av dagarna i Idre, och GOSH så skoj vi hade! Vi gled in lite världsvant på innestället i det perfekta ögonblicket, dvs en bra stund efter att after skin hade börjat, men precis innan bandet börjat spela (det är bra, för då behöver man inte bli hånad av bandet för att man kommer för sent, och stämningen har börjat höjas något efter att alla andra redan har blivit lite extra glada).

Vi började lite lugnt med att beställa in varsin drink till oss, en Cola till T, en alkoholfri drink minus läsk till mellanbarnet, och en alkoholfri drink med läsk till dottern (bartendern såg verkligen helnöjd ut när han fick den spännande utmaningen...). Bandet entrade scenen, kallade mig och L8 för "De rosa pantrarna" efter ungefär 30 sekunder på scenen (vi hade rosa tröjor båda två, och NEJ, det var inget vi hade tänkt på innan), efter ytterligare några minuter frågade de lille T, snart 7 år, om han var bra på matte, T nickade lite försiktigt, varpå bandet svarade med att tala om för T att det hans mamma hade i glaset kostade fyra gånger så mycket som det som var Ts glas, så då kunde han själv räkna ut hur många fler fyllda glas han skulle kräva av sin mamma. Efter det, och urdruckna drinkglas, tyckte nog barnen att det räckte med after ski, så de lämnade mammorna kvar åt sitt öde... och det var kanske lika bra...

Efter att drinkarna var slut tyckte vi nog att det var dags att höja stämningen med något mer från baren, ett sista glas vin kanske innan det skulle bli dags att tänka på refrängen? Väl framme i baren visade det sig att allt vin var slut!!? "Ursäkta i alla fall! Hur kan ALLT vin ta slut; både rött, vitt och rosé??" hann jag fråga den stackars lilla bartendern, som nästan såg lite hotad ut av mamman i den rosa fleecen, och med en Brynäs-mössa på huvudet, innan bartendern hasplade ur sig att han hade lite cava om jag ville ha, jag kunde få den till ett bra pris, för han ville mest bli av med den. "Mhm... bli av med cavan?" ett problem jag kände att jag nog kunde hjälpa honom med. Han sa att jag kunde få en flaska för 140:- (billigare än två glas vin!!), "TAGET!", sa jag. Att jag dessutom fick cavan i en mycket snitsig ishink, med två korsade champagne-glas i, gjorde inte saken sämre :) Det kändes eventuellt som att vi bidrog till "Finn ett fel på after skin" (= bubbel i ishink när man egentligen borde dricka öl), men hey, who cares när man får cava till ett mycket bra pris?!

L8 blev nöjd med min utflykt till baren. Det blev bandet också. De rosa pantrarna med Brynäs-mössa kom nu och flashade med tjusigt bubbel, vilket naturligtvis innebar att vi hade säkrat vår plats som eftermiddagens hackkycklingar, men med en flaska cava i ishink kunde till och med jag bjuda på det! För att verkligen säkra vår plats som "mest omtalade i publiken på after skin", gick L8 upp på scenen och sjöng tillsammans med bandet. Det gör ju L8 i och för sig lite då och då, skillnaden denna gång var att vi blev uppbjudna på scenen, och att man inte fick välja låt själv, vilket innebar att L8 inte alls fick sjunga Köppebävisan som hon brukar, utan en släpig kärleksballad istället, men hon fixade även det galant!

Vi måste verkligen ha gjort ett stort intryck under after skin, för efter avslutat gig hoppade bandet ner från scenen och kom fram till oss (för inte kunde det väl bero på att vi hade cava kvar??). Tur var väl det, för då fick jag reda ut varför jag kände igen dem en aning, det visade sig att de var från Gävle, jag ställde då självklart standardfrågan "vilken revisionsbyrå anlitar ni?", och då föll alla bitar på plats; de anlitade Den Bästa, den där jag jobbar! :)

Det är ju verkligen på en after ski man helst träffar sina kunder, de allra flesta är ju så otroligt representativa på en after ski. Från att ha studsat runt i en rosa fleecetröja, pippilotter, Brynäs-mössa på huvudet, och med glas cava ständigt i handen, slog jag snabbt som ögat om till att diskutera vikten av att förstå debet och kredit, varför man betalar preliminärskatt, och hur viktigt det är att anlita kompetent redovisnings/skatte/revisionshjälp om man inte känner själv att man har stenkoll på läget. Jätteskoj att träffa kunder på after skin, verkligen jätteskoj, hur kul som helst... verkligen!

"Nää, båsej"

Namnsdagsbarn (och L8)


Igår hade vi en fantastisk skiddag! Otroligt vackert väder. Capuccino på Ostcafét. Pizzalunch på Dantes (eftersom vi hade två namnsdagsbarn att fira då det stod Wilhelm i almanackan), och after ski på balkongen.



Idag har vi en skitskiddag. Jag hade morgonpasset med minstingen, medan de andra trotsade blåsten och tog sig ut i backen. Jag och minstingen skulle gå till ICA och handla för att kunna baka en sockerkaka, men jag hann bara öppna dörren innan minstingen tog ett par kliv bakåt och sa "nää, båsej", och så känner vi nog alla idag.

Lunchen fick ätas inomhus, efter den gick halva styrkan till badhuset, L8 tog en promenad, och jag gjorde ett tappert försök i skidbacken, men det går verkligen inte att åka när det blåser 20-26 m/s, man kommer liksom inte framåt, framåt är ju annars en riktning som känns nästan som en förutsättning för att kunna åka slalom.

Väl tillbaka i stugan fixar L8 fruktsallad och pressar apelsiner.


Ett riktigt vitamintillskott ska vi tydligen få innan det är dags för after ski, för after ski blir det i alla fall, det funkar alltid i alla väder!

Idre

Inget vidare väder idag, men vi har stått på benen i backen ganska många timmar i alla fall. På förmiddagen hängde minstingen med gudis L8 i lekparken och på torget, de verkar ha haft det grymt tillsammans, gungat och spanat in läskiga traktorer med snö i skopan, tydligen en riktig rysare när man är knappt två år. Vi andra gjorde vårt bästa för att hålla ställningarna i Snövit, Glader, Västbacken, Turisten och Specialen.



Minstingen gillar after ski-snacks på balkongen


Efter en innelunch, tog jag eftermiddagspasset med minstingen, vilket idag bjöd på en tupplur framför "Jims vrickade värld" (eller egentligen typ tre tupplurar, med några otäcka dreggel-uppvaknanden däremellan), följt av en after ski på Charlies med dottern och L8.

Vädret gjorde att alla lagt skdorna på hyllan för dagen redan vid 15-tiden, så en sväng till spelhallen hamnade också på agendan. Fast jag, mannen, L8 och minstingen stannade hemma och bastade, och föberedde kvällens middag.

After-bastu


Efter ett telefonsamtal hem, fick jag höra att huset fortfarande stod på plats, men att Lille Skutts kaninbur idag haft en öppen lucka. Som tur (?) är, är Lille Skutt inte en särskilt rymningsbenägen kanin, så han satt fint på plats i sin bur och tittade ut genom sitt nya "panorama-fönster".

The power of Nintendo DS


Väderprognosen för de kommande dagarna ser inte så lysande ut, men vi får hoppas att vädergudarna ändrar sig! Skulle de inte göra det, så har vi det bra i alla fall, med inplanerad mini-skotertur för de barn som vill, kanske en tur till badhuset, lite mer skidåkning, lite mer ungdomsfest med musik från 1989, lite mer skidåkning, och lite mer after ski!

Pjäxuthyrning? Nejdå, bara vår hall...

På plats i Idre

Nu har vi snart avverkat de första två dygnen i Idre. Vi kom iväg som planerat, även om det såg osäkert ut in i det sista efter alla sjukdomstillstånd vi haft i familjen. Ingen verkar dock ha åkt dit på minstingens magbacill, så efter att ha packat lite på måfå, helt utan packningslista (jag vet att det chockade många som känner mig väl, men nej, det var inget aprilskämt fast packningen skedde den första april), tog vi oss iväg på lördag förmiddag. Inte helt krämpfria, men ändå helt OK. Någon missade att ta med lakan till en familjemedlem. Toalettpapper, värmeljus och kaffefilter saknades också, men allt det vi missat gick faktiskt att ordna på plats. En sådan skräll!! Och kanske något att lärdom av för en sådan som jag? Men bara kanske...

Vädret känns viktigt när man är på skidsemester. Gårdagens väder var sådär, fast vi enades allihop om att om det skulle fortsätta så fick vi verkligen vara nöjda, vi har nämligen helt annat Idre-väder att jämföra med sedan tidigare resor hit. Så så länge det inte är snöstorm, -20 grader, eller regn, så är vädret verkligen i toppen! Men idag vaknade vi upp till ett helt fantastiskt väder på riktigt; strålande sol och en temperatur runt nollan :) Lovely, för alla oss som skulle kasta oss ut i backen på förmiddagen, dvs alla utom mannen och minstingen. Vi delar upp dagarna med lillkillen i förmiddags- och eftermiddagspass, idag hade det hamnat på min lott att åka skidor på förmiddagen, vilket mannen mottog med att vid upprepade tillfällen mumla "idag är det perfekt före på morgonen, idag är det du och jag på förmiddagen Johan" nåot som inte riktigt gick ihop, och något som upprepades som ett mantra... Eftersom jag är ganska snäll erbjöd jag mig att byta, men plikttroget nog så nappade han inte.

Härlig morgon bland molnen


Vi vaknade runt 8-snåret, och 9.10 tog vi de första svängarna i backen. L8 var lite besviken över att inte vara först i liften, men vi har ju flera dagar på oss att putsa på tiden :)

Storbarn på toppen


Med tanke på att det är Fam Storannorlunda som är på skidsemester, håller vi ändå ett hyfsat tempo. Lunchen intogs i alla fall före tolvslaget, grillad hamburgare mitt i backen = alla nöjda och glada :)

Lunchdags


De stora frågorna som vi bollar varje dag är "kommer vinet verkligen att räcka?", "ska vi börja ransonera redan nu i början?" "varför är vinglasen så små?", "vill man verkligen basta fast man suttit i solen på balkongen?", "varför är det inte after ski på söndagar?", "behövs solskyddsfaktor?", "hur fixar skolungdomarna som är här på klassresa sin lunch, och får de verkligen sova killar och tjejer i samma lägenhet?" och "kommer alla vuxna att orka vara vakna längre än barnen i kväll också?". Frågorna är många, men svaren ganska få...

Jag misstänker att "vi har det ganska bra, faktiskt riktigt bra"!

Oflyt

Ibland kan det kännas som att man har lite oflyt. Kanske inte sådär som när det inträffar en katastrof, eller när någon blir allvarligt sjuk, utan bara sådär vanligt vardags-oflyt. Det tycker jag att vi har haft den senaste veckan.

Förra veckan var vi hemma med minstingen i fyra dagar, efter att han haft krupp som sedan utvecklades till vanlig hosta och feber som inte riktigt ville ge med sig. När man hattar fram och tillbaka mellan sjukt barn, jobb, och resten av vardagen känns det som att det blir varken hackat eller malet, ingen ordning på någonting med andra ord.

Den här veckan skulle det verkligen bli annat; ordning och reda, jobba ostört, skaka rumpa, matlagning inför fjällenresan, en kortare gräsänkeperiod, tvätt och packning, härliga tider. Det var i alla fall planen.

Men saker blir ju oftast inte som man tänkt sig. Inte den här gången heller.

I måndags förmiddag kom första samtalet från dagis, minstingen hade stupat när han var ute och lekte. Han hade slagit upp ett jack i pannan, men de hade lyckats få stopp på det massiva blodflödet. Dagisfröken frågade om de fick tejpa jacket eller om vi ville åka in med honom till någon vårdinrättning. Dagisfröken frågade också om vi ville komma och hämta minstingen i alla fall, eftersom han blivit plötsligt trött, vilket de trodde kunde vara ett tecken på hjärnskakning. Jag hade antagligen åkt och hämtat min lilla stackars skadade skatt fort som blixten... OM de nu fått tag i mig först, men det fick de inte. Mannen gav personalen förtroende att både tejpa och hålla guldklimpen under observation resten av dagen.



Två telefonsamtal blev det till avdelningen Gnistan den dagen från föräldrarna Annorlunda, något vi inte skämt bort personalen med... När jag senare på eftermiddagen hämtade minstingen var han vid gott mod, även om han var lite bekymrad över tejpen i pannan, och klagade över ont i huvudet. Dagen hade flutit på alldeles utmärkt, enligt alla vanliga dagisrutiner, bara med den lilla ändringen att minstingen hade fått sova inomhus (istället för utomhus som han alltid gör annars), under ständig uppsikt. Vad jag har lärt av detta är att det nog kan vara bra att pappan ibland fattar "akuta" beslut, även om beslutet inte blir detsamma som mitt hade blivit, det kan bli rätt ändå... och att personalen på Gnistan gör ett fantastiskt jobb, fast det visste jag nog redan.

Nästa lilla oflyt har varit att mannen har legat däckad i hög feber, jag har fått tillbaka en tråkig förkylning med (känsliga läsare varnas) slem och snor i en helt fantastiskt stor mängd och i flera olika nyanser av grönt, detta har matchats med en ond hosta och huvudvärk. Om man ska leta efter något positivt i detta måste det nog vara att mannen har varit så dålig att han inte kunde åka iväg till Danmark som planerat. (Att det hade varit betydligt trevligare om alla varit friska, och mannen faktiskt kunnat åka till Danmark, väljer jag att bortse från...)

Grädden på moset kom dock igår morse när minstingen (känsliga läsare varnas ännu en gång, eller btw: känsliga läsare kanske inte ska läsa min blogg över huvud taget...? det blir så jobbigt att varna för skumma grejer hela tiden) TADAAA: spydde över mina framplockade underkläder som jag inte hade hunnit ta på mig ännu = magsjuka! Pricken över i:et på grädden på moset måste ändå ha varit när jag fick anordna spy-sanering av både barn och badrum, endast iklädd deodorant... Härliga torsdag morgon!

På något underligt vis är det tänkt att vi ska ta oss iväg på fjällsemester mitt i denna röra, för röra är bara förnamnet av hur det känns här hemma just nu. Packningen måste göras, men vinet är åtminstone inköpt, lådan är på biltaket och maten lagad. Då är vi väl i alla fall halvvägs?

Nu hålls alla tummar och tår för att ingen annan ska bli magsjuk här hemma. För det brukar väl inte spridas så lätt...? Eller hur var det nu?

Klockan är nu 12.45, jag har lagat och serverat lunch, lagt minstingen för att sova middag, jag har dammsugit, och vikt tvätt. Fast jag har visst missat att klä på mig, fortfarande nattlinne... Jag är även lite osäker på om jag verkligen har borstat tänderna, det blir så förvirrat när man inte gör allt på en gång när man stiger upp på morgonen! Min kompis Lovisas ord, när jag berättade att jag var gravid med dottern, ekar i mitt huvud: "lova mig att inte bli en sån där mamma som glömmer bort sig själv". Och jag lovade... så nu måste jag nog duscha, och borsta tänderna för säkerhets skull, för det är sådana saker mammor, som inte glömmer bort sig själva, gör!