Vecka 49

Nu har jag varit dålig på att blogga... Delvis för att känslan inte riktigt infunnit sig bland allt som snurrat i mitt huvud, och delvis för att jag varit gräsänka samt börjat jobba lite mer, men nu så, en uppdatering kommer på plats!

Veckan började lite sådär, utan röst, med minstingens kruppvirus i kroppen, med mannen på tjänsteresa, och med sorg och funderingar som trillade över mig ibland. Jag är lite förvånad över att jag tagit Cs bortgång på det sätt som jag gjort, men det beror nog inte bara på att en "vardags-kompis" (får man kalla det så? en vän som man träffar på ofta i vardagen, som man har mycket gemensamt med, och som man har många givande samtal med, en vän som man liksom har svårt att slita sig ifrån när man väl ses) försvunnit, utan även på att det är så lätt att identifiera sig med hennes liv, eftersom vi levde ganska lika. Då kommer tregedin så mycket närmare på något sätt. En "det-hade-lika-gärna-kunnat-vara-jag-känsla" infinner sig ganska lätt.

Veckan har trots allt rullat på hyfsat friktionsfritt; med lämningar, hämtningar, körer, innebandy och annat som hör till vår vardag. Ibland kan det kännas som ett ganska späckat schema... framför allt när mannen är på resande fot. Och en vecka som denna, när allt inte riktigt är på topp, ja, då kan det i det närmaste nästan kännas lite tungt med allt som ska göras. Jag har turen att ha riktigt bra, nära vänner, som frågat hur det är, och låtit mig förstå att det bara är att hojta till så lyssnar de om jag har något jag vill prata om. Jag har även en fantastisk mamma (fast egentligen ser jag inte bara henne som mamma, utan även som en nära vän), som varje dag kollat av hur det är, samt ställt upp med skjuts och agerat kyrkokör-publik. Tack alla!!

Mannen har alltså varit borta ett par dagar även denna vecka. Ibland är det tufft att vara själv med alla barn, men samtidigt ganska bra att inse att man faktiskt klarar ruljansen själv, även om det självklart är både roligare och smidigare när man är två! Alla ensamstående föräldrar där ute borde koras till vardagshjältar! En annan sak som faktiskt är positiv (se där, jag kan räkna upp två POSITIVA saker med att mannen reser) med att ha en man som ibland är på resande fot, är att man ganska snart inser hur mycket man betyder för varandra (om man nu inte skulle ha tänkt på det tidigare), det kan vara ganska bra att få längta efter varandra ibland... fast inte för ofta förstås!

Minstingen är verkligen inne i en intensiv, men rolig period just nu... Han är ÖVERALLT! I lördags klättrade han upp på köksbordet och hällde ut en hel juciekartong över frukostbordet och i tisdags hittade jag honom på bordet, ätande med en stor sked direkt ur syltburken... Han gör mindre krävande, roliga småsaker också, som att alltid applådera när andra applåderar på TV (vilket är ganska ofta om man tittar på ex Vänner, som spelats in inför studiopublik), och säga "titt-ut, titt-ut" när han kör runt med en bil, istället för att säga "tut tut" :)

Under veckan har även julklappsinhandlingen tagit riktig fart! Det är verkligen inte helt enkelt att få ihop det, varken tidsmässigt eller idémässigt... Jag har massor med idéer om vad jag själv önskar mig, och ibland blir det faktiskt så att jag handlar till mig själv istället, så det går sådär med julklapparna just nu. Jag glimsade i och för sig till och köpte ett par vinterkängor till mannen, de han haft hittills kan nog knappast klassas som vinterskor längre... Han tyckte att det har blivit lite väl många skoinköp till honom i år, han hade ju faktiskt köpt ett par sommarskor också! OMG! Så nu kan han med gott samvete ligga lågt på skoinköpsfronten de närmaste sju åren :)

På jobbet har det varit trevlig stämning! Många undrar fortfarande vad det egentligen var som hände förra fredagen, och teorierna är ganska många... Fast jag tror att de flesta någonstans långt inne, vet vad som egentligen gick lite på tok. I torsdags hade vi "Öppet Hus" i våra nya lokaler. En trevlig, lagom tillställning med mycket folk, och mycket julskinka. Julskinkan var faktiskt himla god, om det var för att det var riktigt bra kvalitet, eller om det bara var för att det var årets första ska jag nog låta vara osagt... I APTA-gruppen verkar meningarna gå isär om jag är en docka eller en tant :/ Vi får väl se vilket attribut jag lyckas leva upp till!

Jag har även börjat jobba lite mer, 75 %, vilket känns otroligt skönt! Det känns lite konstigt, och avvikande på något vis, att det känns bra att få jobba mer, men så funkar jag av någon anledning. Självklart mår ingen bra av att jobba för mycket, och självklart är det skönt att vara ledig också, men någonstans mittemellan vore väl toppen om man kunde åstadkomma?! Det är precis det jag försöker göra... och jag tror att jag kan vara det på spåren!

Veckans vardagar avslutades med ett besök hos L8 och J. Kombinerad thai/nobelafton var ledordet för kvällen! Glittertiara, thaiklänning, champagne, panang curry (direktimporterad från marknaden i Khao Lak), Singha, Chang, hjortronpannacotta, Baileys, samt Idol-final och Nobel-middag på TV, vad mer kan man önska? L8 och D fick även iväg en ljuslykta upp i himlen. L8 envisas med att kalla lyktorna för bad luck-lyktor, men det känns inte helt rätt... Självklart åt vi även salami, salamimorsor som vi är, minstingen åt så mycket salami att han ratade vällingen, men vem hade egentligen väntat sig något annat? Han är född av en salamimorsa, och har en annan som gudmor... det kommer att gå bra för den killen! :)

I helgen har dottern julkonsert med Gävle Symfoniorkester i Konserthuset, både lördag och söndag. Det ska bli skoj att se vad de har övat på! Det ska även bli skoj att få se min gamla hemslöjdsklänning som snart har 30 år på nacken, på scenen, jag är fortfarande mäkta förvånad över att tjejen inte protesterade när jag kom farande med den... Man skulle tänka "Carl Larsson" när man fixade barnens konsertklädsel, och ärligt talat tror jag att Herr Larsson hade varit nöjd med dotterns klänning, men jag trodde kanske inte att dottern skulle vara det... Jag har även en lika klänning i vuxenmodell, jag tycker att det skulle vara lite kul att sympati-bära klänningen när vi ska på konserten, mannen tycker inte att jag behöver visa så mycket sympati.

Nu ska jag glädjas åt att T & S:et blivit föräldrar för fjärde gången (JÄTTEGRATTIS :) :) :) :)), och så ska jag gå upp på vinden och hämta lite tomtar!