En annorlunda julafton

Tänk att det blev en riktig julafton i alla fall. Dottern var ruskigt skeptisk eftersom vi skulle fira minijul med farmor och farfar på morgonen, titta på Kalle Anka hemma hos mormor (till skillnad från tidigare jular då vi har tittat hemma hos oss), inte äta saffranskaka till Kalle eftersom ingen ändå orkar äta någon kaka direkt efter jullunchen, och ha en tomte som storbarnen på förhand visste vem det var (deras pappa, som eventuellt skulle behöva gå en teaterkurs, men han var trots allt tillräckligt bra för att lura minstingen).

Det var en stor dag för minstingen på många vis, bara att det är julafton bidrar i sig till att det är en av årets största dagar när man är tre och ett halvt år (och när man är 34,5 år också för den delen). Julafton 2012 var även dagen då minstingens kvarvarande nappar slogs in i ett paket och skulle överlämnas till tomten. Minstingen som inte har sovit en natt utan napp sedan han föddes, och på senare tid blivit mer och mer fokuserad på napparna av någon outgrundlig anledning. När tomten hade delat ut paketen tog minstingen min hand, och jag överlämnade nappaketet till tomten, och sa att det var till tomtenissarna. So far so good.

Jag och Lillasyster sa till varandra att det var en ovanligt lugn och harmonisk jul.

I ungefär samma stund började två olika trauman rullas upp. Lillasyster fick en allergichock, och trots att hon enligt konstens alla regler försökte avvärja den, gick det inte bra. Vi fick ringa efter en ambulans, och hon fick avsluta julaftonen på akutmottagningen. Minstingen tyckte att det var jättespännande att det stod en ambulans utanför vårt hus, men var lite upprörd och tyckte att det var orättvist att inte han skulle få åka med.

Sedan började trauma nummer två. Att få en nappberoende treåring att somna utan napp.

Efter några jobbiga kvällsstunder, och många tårar, avslutade jag, mannen och storbarnen julaftonen med lite kortspel.

När jag frågade dottern om hon hade haft en bra julafton fick jag svaret "ja, den var bra, kanske inte den bästa eftersom Sanna måste åka ambulans, men den var bra ändå".

Och precis så var det.

God Jul

December har gjort entré, och det med besked! I morgon är det redan julafton! Som vanligt känns det som att just den dagen är lite tidigarelagd jämfört med tidigare år, men det hör väl till gissar jag.

God Jul!

Som genom ett under har första, andra och tredje advent passerat, Lucia har firats utomhus på förskolan i sexton minusgrader, julbocken har brunnit, dotterns julkonsert med Kulturskolans kör och symfoniorkestern på Konserthuset har applåderats, pepparkakor och lussekatter har bakats, julgran har inhandlats och klätts, stjärnor, ljusstakar och tomtar har hittat in (årets tillskott är en hyfsat stor betongbock, som jag inte visste att jag behövde förrän jag såg honom), julklappar har inhandlats, slagits in och lagts under granen, knäck har kokats, köttbullar har rullats, sill har lagts in, julskinka har griljerats och marsipanfigurer har tagit form.

Och faktiskt... julkänslan har infunnit sig. Inte exakt på samma vis som när jag var fem år. Men inte så jättelångt därifrån.

Hit me julen! I´m ready!

Dejten

Veckan började i lite dålig stämning. Jag vet inte riktigt varför. Ingen speciell anledning egentligen, ibland känns det bara så.

Trots det, frågade mannen om han kunde få bjuda mig på middag på torsdagen. Jag tänkte att det vore orationellt och väldigt olikt mig att tacka nej, så jag sa ja. Barnvakt var redan fixad och planering gjord. Bara att hänga med med andra ord, utan att fundera. Det visade sig vara precis vad jag behövde!

Igår eftermiddag kom jag iväg lite för sent från jobbet, bilen var alldeles för översnöad, vägen alldeles för oplogad, och mitt humör inte på topp. Eftersom jag var sen till mannens jobb (där vi skulle ses) och dessutom inte hade ringt, tänkte jag att han nog satt inne på sitt kontor och var lite sur och besviken på mig. Men jag hade fel. När jag svängde in på gårdsplanen kom han springande och öppnade grindarna åt mig, eftersom han suttit och tittat efter mig i fönstret.

Kvällen började med ett kort träningspass tillsammans på gymmet, och jag kände mig genast på lite bättre humör (även om jag hade glömt att ta med strumpor och fick träna strumplös). Jag undrade lite varför mannen släpade runt på en soppåse, men frågade inte. När vi gick ut från träningslokalen tog han med sig påsen och plockade fram goda köttbullsmackor som han serverade på papptallrikar, med orden "jag vet att du är hungrig, så jag tänkte att det är bäst att du äter så att du inte blir på dåligt humör" :) Kanske det bästa som kunde hända klockan 17.30 när jag bara hade ätit en clementin till mellanmål!

Någonstans där började jag bli misstänksam... Vi har varit tillsammans i femton år, och jag kan inte komma på att mannen en endaste gång har frågat seriöst om en dejt, bokat barnvakt, planerat aktivitet, OCH förberett mellanmål. Jag är ganska dålig på att hålla saker inom mig så jag frågade förstås rakt ut vad han egentligen ville. Hade han några baktankar? Något obehagligt som han ville delge mig? Eller något annat som föranlett denna högst ovanliga tillställning? Han svarade att han bara tyckte att vi skulle passa på när vår au pair är på hemmaplan, för vem vet hur länge hon stannar?

Det där med köttbullsmackeplaneringen gjorde mig ändå tveksam... vad ville han EGENTLIGEN?

Kvällen fortsatte sedan med en lång varm dusch (var för sig!). Fast jag skyndade mig ganska mycket eftersom jag var lite rädd att Ahlgren-spöket skulle komma och hälsa på.

Nästa anhalt var Fullriggaren Skybar, där fördrinken var planerad. Vi hasade ner i varsin snurrfåtölj, spanade ut över ett vintervackert Gävle, Läkerol, vattnet, och pratade om allt möjligt över en öl och ett glas vin. Overklighetskänslan höll fortfarande i sig efter den där köttbullsmackan (jag är nog inte så dyr i drift trots allt...?).



Sedan tog vi en kvällspromenad, hand i hand, bland adventsljus från fönstren längs den frusna Gavleån, passerade julbocken med horn på sned efter det hårda vintervädret, hoppade över snövall, och hamnade på Matildas där vi åt fantastiskt god mat, drack gott vin och pratade om allt, innan vi tog bussen hem.

Hemma väntade sovande barn och  halvvaken Lillasyster som berättade att storbarnen hade skottat undan all snö, gjort läxan innan maten, varit mycket hjälpsamma och skötsamma innan de gick och lade sig för att sova på eget initiativ.

Och här sitter jag. Så här dagen efter en helt vanlig torsdag? Och undrar vad som hände. Var det verkligen på riktigt?

Om det var på riktigt, vill jag gärna ha torsdag igen.

Daniel, jag tyckte att du var fantastisk när vi träffades när jag var 19 år. Så nu, så många år senare, vet jag inte ens om jag kan hitta rätt ord längre.