Pass(a) på

Snart har min första semestervecka passerat! Som vanligt känns det som att tiden går fort, men samtidigt som att jag har hunnit med massor, både roliga och mindre roliga saker. 

På listan över mindre roliga saker stod det att skaffa ett nytt pass. Jag har ett sånt där gammalt pass fortfarande, ett som räcker i tio år, utan fingeravtryck och förbrytarbild. För tio år sedan var det nämligen tillåtet att le på passfotot, men inte att visa båda öronen, bara det ena. Vem är det som kommer på de där knepiga reglerna egentligen? Och eftersom de verkar ändras relativt ofta undrar jag om passkontrollanterna verkligen upplever någon kontinuitet och effekt av ändringarna...? Dessutom undrar jag om en bild tagen rakt framifrån på en människa som inte rör en min, verkligen är den bilden som är mest rättvisande? Det finns säkert flera otroligt bra anledningar till varför man har valt att det ska vara på detta vis, men jag tycker i alla fall att det är tråkigt. 

Passfoto anno 2003. Är det verkligen jag?!

Behöver jag tala om att det var en obehaglig upplevelse att se mitt nya passfoto to be?

 

Jag: Men fy så jag ser ut! Ska det verkligen vara sådär? 

Polis: Ja, så säger nästan alla. Det blir så när bilden är tagen på det här sättet.

Jag: Ja, men det ser ju ut som att jag tittar upp i taket! Och som att jag har konstiga skuggor i ansiktet.

Polis: Ja, ofta riktar man huvudet lite uppåt när man ska titta in i den där kameran. Det blir så.

Jag: Ja, men det ser ju ut som att jag är med KISS! Ska jag stå ut med det i FEM ÅR? (Lätt desperat.)

Polis: Ja, nu är det ju så att passet redan är "klart", och vi brukar inte backa, göra om, och ta om bilden.

Jag: Nähä. Men tycker du verkligen att bilden är OK? Ser du inte skuggan nedanför höger öga, det ser ju ut som ett stort födelsemärke! Titta i mitt ansikte på riktigt, jag har ju inget födelsemärke. Kan man verkligen ha en sån bild i passet?

Polis: Som jag sa, så tar vi inte om passbilder. Men om du hemskt gärna vill, så kan jag göra ett undantag. Men håll huvudet i en annan vinkel den här gången!

Jag: Bra, tack!

Men nej, passfoto nummer två blev inte heller till belåtenhet. Jag kände dock att stämningen inte var den bästa mellan mig och Frk Polis, så jag försökte inte ta om det. 

På listan över lite roliga saker var att besöka Sommarkväll och gratiskonserten med Ulrik Munther. Egentligen var det nog minstingen som var mest intresserad. Hans äldre syskon var det definitivt inte, men de följde med i alla fall och lät oss vid upprepade tillfällen veta att det inte var deras grej att vara på Ulrik-konsert. När Soldiers hade spelats (som var första låten som kändes igen), tyckte även minstingen och vi vuxna att det var dags att checka ut. Hade det bara varit vi vuxna hade jag gärna lyssnat hela konserten, även om det mesta låter lite lika, för om det låter bra spelar det ju ingen roll :) 

(...och jo, jag sjöng med, fast vi stod så långt bak att det inte direkt kändes naturligt att sjunga, vilket storbarnens blickar fick mig att förstå. Minstingen log bara, han har inte lärt sig att man kan skämmas för sin mamma än, bäst att njuta av den tiden och passa på så länge den varar!)

Jakten på vattenglidbanan

Idag hade jag inte så många saker på programmet; svänga iväg och köpa en vattenglidbana till barnen, tvätta och plocka inne, och rensa ogräs i trägården (trädgård är antagligen ett lite för avancerat ord för vår gräsmatta, våra thujor, singel och planteringar i krukor och blomlådor...).

Men först tänkte jag att det vore bra att ta en liten joggingtur i morgonsolen medan barnen snällt tittade på Sommarlov på TV. Och tänka sig, det var faktiskt riktigt trevligt att springa på morgonen, OCH huset stod kvar och barnen såg inte ut att ha bråkat alls när jag kom hem. Fantastiskt! (Det visade sig dock att de bara hade väntat med bråkandet tills jag kom hem, och det var dags att klä på sig och bädda sängar...)

Alla tre barnen ville gärna följa med till ÖoB, där jag hade tänkt köpa vattenglidbanan. Väl på plats insåg att vi att det vi var där för att köpa inte fanns. Det fanns dock saker att köpa där som vi inte visste att vi behövde; som en ny mikrofiberduk (kan vara bra att ha nu när RUT har åkt ut), kökssvampar, refilltvål, chokladbollar, thekakor, bullar, nödkost till handväskan (någon åt upp det i Sthlm, och har inte fyllt på :/) och det, enligt barnen, superviktiga tuggummit Bubble Mint!

Vår jakt fortsatte sedan inne på Rusta, med ungefär samma resultat. Förutom att korgen nu fylldes av schampo och balsam, teddyfilt, tre kuddar, gardiner och ansiktsmasker.

Mitt säkra kort var Barnens Hus, för där såg jag en sådan där bana för någon vecka sedan. Jag styrde ditåt, men fick på vägen dit syn på Biltema, där kanske de hade det vi letade efter? Alla barnen hoppade snällt ut ur bilen igen efter ungefär en minuts bilfärd. På Biltema hittade vi en vattenglidbana, men bara en enkel, vi ville ju ha en dubbel så att man kan tävla mot varandra... Vi bestämde oss för att leta vidare, det kändes som att vi var nära nu! Mitt humör började dock tyvärr tryta, klockan närmade sig tolv. Som tur var hade de byggt en liten kiosk inne i butiken, så passande! Korv med bröd och en glass till efterrätt fick det bli! Ackompanjerat av utsikten mot Biltemas parkering. Fint ska det va´! :)

Sedan bar det iväg mot Barnens Hus. Väl på parkeringen fick jag syn på Blomsterlandet... Just det! Svärmor hade ju bett mig att köpa speciella blompinnar till tomatplantorna hon hade med sig senast. En snabbis in i butiken, så var det löst! Inne på leksaksaffären var dock vattenglidbanorna slut. Å vilka besvikna barn jag möttes av :( Fy så tråkigt.

Med tanke på hur mycket tid och kraft vi hade lagt på detta projekt alla fyra, tänkte jag att vi måste ge det en sista chans; Toys R Us i Valbo. Barnen var med på noterna, och blev himla glada när vi äntligen, äntligen hittade en dubbel vattenglidbana! I all vår eufori spontanköpte jag också ett femkamps-kit. De som känner mig väl vet hur gärna jag spelar spel, och verkligen älskar att tävla... ;) Jag är lite chockad över köpet, men nu finns det ingen återvändo, barnen har redan brutit kartongen.

När vi kom hem igen med alla kassar, var det redan eftermiddag. Jag insåg att min To Do-list för dagen hade varit för lång... Men tänk om jag hade känt till att jag behövde alla viktiga saker jag kom hem med, då hade jag förstått att den lilla utflykten skulle ta sån tid. Jag fick nöja mig med att hjälpa barnen att få vattenglidbanan på plats, och kasta in en maskin med tvätt. Om jag har tur finns ogräset kvar i morgon också...