Pass(a) på

Snart har min första semestervecka passerat! Som vanligt känns det som att tiden går fort, men samtidigt som att jag har hunnit med massor, både roliga och mindre roliga saker. 

På listan över mindre roliga saker stod det att skaffa ett nytt pass. Jag har ett sånt där gammalt pass fortfarande, ett som räcker i tio år, utan fingeravtryck och förbrytarbild. För tio år sedan var det nämligen tillåtet att le på passfotot, men inte att visa båda öronen, bara det ena. Vem är det som kommer på de där knepiga reglerna egentligen? Och eftersom de verkar ändras relativt ofta undrar jag om passkontrollanterna verkligen upplever någon kontinuitet och effekt av ändringarna...? Dessutom undrar jag om en bild tagen rakt framifrån på en människa som inte rör en min, verkligen är den bilden som är mest rättvisande? Det finns säkert flera otroligt bra anledningar till varför man har valt att det ska vara på detta vis, men jag tycker i alla fall att det är tråkigt. 

Passfoto anno 2003. Är det verkligen jag?!

Behöver jag tala om att det var en obehaglig upplevelse att se mitt nya passfoto to be?

 

Jag: Men fy så jag ser ut! Ska det verkligen vara sådär? 

Polis: Ja, så säger nästan alla. Det blir så när bilden är tagen på det här sättet.

Jag: Ja, men det ser ju ut som att jag tittar upp i taket! Och som att jag har konstiga skuggor i ansiktet.

Polis: Ja, ofta riktar man huvudet lite uppåt när man ska titta in i den där kameran. Det blir så.

Jag: Ja, men det ser ju ut som att jag är med KISS! Ska jag stå ut med det i FEM ÅR? (Lätt desperat.)

Polis: Ja, nu är det ju så att passet redan är "klart", och vi brukar inte backa, göra om, och ta om bilden.

Jag: Nähä. Men tycker du verkligen att bilden är OK? Ser du inte skuggan nedanför höger öga, det ser ju ut som ett stort födelsemärke! Titta i mitt ansikte på riktigt, jag har ju inget födelsemärke. Kan man verkligen ha en sån bild i passet?

Polis: Som jag sa, så tar vi inte om passbilder. Men om du hemskt gärna vill, så kan jag göra ett undantag. Men håll huvudet i en annan vinkel den här gången!

Jag: Bra, tack!

Men nej, passfoto nummer två blev inte heller till belåtenhet. Jag kände dock att stämningen inte var den bästa mellan mig och Frk Polis, så jag försökte inte ta om det. 

På listan över lite roliga saker var att besöka Sommarkväll och gratiskonserten med Ulrik Munther. Egentligen var det nog minstingen som var mest intresserad. Hans äldre syskon var det definitivt inte, men de följde med i alla fall och lät oss vid upprepade tillfällen veta att det inte var deras grej att vara på Ulrik-konsert. När Soldiers hade spelats (som var första låten som kändes igen), tyckte även minstingen och vi vuxna att det var dags att checka ut. Hade det bara varit vi vuxna hade jag gärna lyssnat hela konserten, även om det mesta låter lite lika, för om det låter bra spelar det ju ingen roll :) 

(...och jo, jag sjöng med, fast vi stod så långt bak att det inte direkt kändes naturligt att sjunga, vilket storbarnens blickar fick mig att förstå. Minstingen log bara, han har inte lärt sig att man kan skämmas för sin mamma än, bäst att njuta av den tiden och passa på så länge den varar!)