Italien 2013

Den här gången flög vi till Milano. Sedan tog vi bilen och körde ett par timmar västerut, till lilla Nizza Monferrato i det vackra Piemonte. Vi bodde på Calles vingård, tio minuter från stan. Calle är en svensk pensionär som kände att han ville göra någonting mer med sitt liv efter att han hade slutat arbeta, så han köpte den fint belägna, pittoreska vingården med byggnader från 1700-talet. Nu driver han en liten hotellverksamhet på den vackra platsen, och plockar sina egna vindruvor som sedan blir till vin. Om man vill är man välkommen ner och hjälpa till vid skörden.

Välkomstvin

Här bodde vi!

Promenad bland vinstockarna, på väg till den första vinprovningen.

Hej hå, hej hå! 900 italienska meter visade sig vara ganska långa...

...men det var väldigt vackert även när vi kom fram till nästa vingård.

Johan kontrollerade utrustningen.

När solen gick ner provade vi gårdens viner...

...däribland detta som serveras på glas på Sturehof.

Morgon dag 2. Planering.

Vi tog bilen och gjorde några stopp för fika, lunch och vinprovningar i de vackra, närbelägna byarna.

I Barbaresco hade byborna byggt om den gamla kyrkan till vinbar. Ett trevligt koncept, tycker jag.

Det var lite dimmigt, men vi log vackert på turistbilderna ändå. Dimma är för övrigt perfekt när man ska plocka Nebbiolo-druvorna, som fått sitt namn just efter det italienska ordet för dimma.

Mina trogna reskompisar (de tre till vänster alltså).

I Barolo hade de sparat den bästa årgången!

Ibland pausade vi och dokumenterade de vackra vyerna.

Fotograf: L8 i Barolo

Om jag ska vara ärlig, så dokumenterade vi ganska ofta. Här ser vi till att traktorn med alla druvor på släp verkligen har vänt sin rätta sida till.

Dag 3 tog vi bilen till Alba för att gå på den lokala marknaden, och för att känna av Tryffelfestivalen (oktober är skördemånad för tryffel). Det var lite kyligt, och som vanligt fick jag och L8 stå och vänta medan gubbarna shoppade...

Parmesanost i stora lass.

Johan funderar över om han ska byta bil.




Dag 3 hade vi bestämt oss för att lämna landsbygden, och bege oss ner mot kusten, till Genua. Vi hade egentligen bara tittat på kartan, och tänkt att den staden verkade vara inom lämpligt avstånd från Piemonte och vidare upp till Milano. Vi lämnade landsbygden, som hade blivit riktig dimmig och ganska sval, bakom oss. Ungefär en och en halv timme senare klev vi ur bilen i ett sensommarvarmt Genua, som mest liknade de bilder jag har sett från franska Rivieran. Jag borde egentligen inte ha blivit så förvånad, platserna ligger ju längs samma kust, men jag var ändå inte beredd, och blev positivt överraskad! Det kändes härligt att få strosa ner genom gamla stan, och sedan längs vattnet, bland palmer,  och de största privata båtarna jag någonsin sett. Vin fanns det också.

Genua är en riktigt cool stad som jag gärna åker tillbaka till!

Och kanske... När jag blir ännu mer vuxen... Kanske köper jag då en egen vingård, med en egen parkbänk...? Där jag kan sitta och dricka det vin som jag har skördat druvorna till själv? Eller kanske fortsätter jag att åka till Italien den tredje helgen i oktober? Varje år. Och någon gång kanske jag kan stanna mycket längre än vad jag kan göra nu? Och sitta på en vingård på en parkbänk och dricka vinet vars druvor har skördats från vinstockarna som jag har framför ögonen. Kanske åker jag bara tillbaka och sätter mig på den där parkbänken igen. Kanske.

För om man kan vara kär i ett land, då är jag kär i Italien.