En 2,5-årings funderingar

I samma ögonblick som jag blev mamma gav jag även upp rätten till att få en stund för mig själv... Inte helt sant, och kanske lite otacksamt. Vissa dagar är det dock precis så det känns i min mamma-värld. Men ibland, när jag minst anar det, ploppar det upp något skoj under någon av dessa stunder som jag först trodde att jag ville ha för mig själv.

Härom morgonen, när jag stod i duschen, hörde jag hur minstingen öppnade dörren till badrummet, och kom in och ropade sitt sedvanliga "MAAAMMAAAA!" (han har även lagt sig till med (o)vanan att flera gånger om dagen upprepa "mamma ä mycke bättje" till sin pappa). Han började sedan, som så många gånger förr, svänga fram och tillbaka med duschdraperiet, fråga "mamma, ä du klaj snart?", och bli jätteförvånad och besvärad över att han fick vatten på sin pyjamas och på sina fötter. Plötsligt stannade han upp med svängandet, frågandet och klagandet, drog bryskt bort duschdraperiet och stirrade konfunderat på mig, sedan sa han "men mamma, va ä din snopp?". Jag svarade att jag är mamma, och att mammor och flickor inte har snoppar.

Minstingen fortsatte att stirra, och efter en liten stund började jag nästan känna mig lite besvärad av uttittningen, så jag vände mig om. Då trillade poletten ner för minstingen, och han sa nöjt "nä, mammoj haj inte snoppaj, mammoj haj fiskaj, sånna däj hajfiskaj!". "Ehh, hajfiskar?", tänkte jag, "vad menar han?", men i samma ögonblick kände jag ett litet pekfinger som petade mig på ländryggen. Han hade fått syn på min gamla tatuering från 1997 (till min lillasysters stora glädje hör jag till skaran som tatuerade in en liten delfin i svanken på 90-talet...). När jag började förklara att alla mammor inte alls har fiskar tatuerade på ryggen, och att min tatuering verkligen inte är ett substitut för mer manliga delar, och att det faktiskt inte är en haj jag har på ryggen, utan en söt, grå delfin, då hade minstingen redan löst sin "varför mammor inte har snopp-gåta", tappat intresse för icke önskvärda förklaringar och hunnit kila ut ur badrummet...

Ärligt talat blev jag lite störd över det där... Är det så att barn tycker att något saknas på flickor för att de inte är utrustade på samma sätt som pojkar? Bidrar jag kanske till det tankesättet själv?  Min förklaringsförmåga var inte direkt på topp en vardagmorgon klockan 6.27.

Samma dag, på eftermiddagen, hoppade minstingen upp i mitt knä. Jag sa "Hej, min prins!", varpå minstingen svarade "Jag ä inte pjins, jag hetej Johan!", "Näj ja blij stoj ska jag heta Mamma, då ska jag vaja som du mamma!". "Jaha", sa jag, "men mammor har ju inte snopp...?". "Näj jag blij stoj ska jag inte ha snopp, då ska jag ha hajfisk, då ska jag vaja du mamma!", svarade minstingen.

Det kanske inte är så att en 2,5-åring tycker det är viktigt, eller bättre på något sätt, att vara utrustad som en kille. De kanske bara rätar ut frågetecknen om vem som ser ut på vilket sätt? Och varför.

Jag gissar även att viljan att heta Mamma, och att ha en delfin i ryggslutet istället för andra delar som vuxen, kanske förändras med tiden. Skulle den inte göra det, tror jag att han kan få lite problem.

Jag tror inte att Skatteverket godkänner namnet "Mamma" :)