Gran Canaria II

Vi har återigen haft en otroligt härlig resa! Barnen har lekt med sina kusiner. Farmor och farfar har kört sitt race, men ändå varit med oss andra en hel del. Solen och den blå himlen har varit med oss, den goda maten, glassen, efterrätterna, drinkarna och vinet likaså :)

Sunwing Arguineguin

Grabbarna Grus

Match! Enligt Inez stod det alltid "1-1" :)

Kusinerna

I Puerto de Mogan

Fördrink

Tre Små Björnar rocks!

Söta Inez

Uppslukade av showen på hotellet.

Kvällsshow och paralyserade storbarn.

Bad

Theo

Dottern

Fyra av sex kusiner.

Anfi Beach

Minstingarna i plurret.

Kvällsutsikt från vårt rum.

På väg tillbaka till hotellet efter en förmiddag i marknadens tecken.

"Får det lov att vara ett glas rosado?"

Ansiktsmålning i Miniland.

Hello Kitty

Minstingen målad som Lollo.



Barhäng

 

Lollo-drink i Lime Bar



Coola grabbarna

Hej då Gran Canaria, för den här gången. Jag kommer gärna tillbaka!

Tiden sprang förbi på Gran Canaria, alldeles för fort... Vips så är vi hemma igen. Hos gammalt julpynt, vissnad julgran och snöslask.

Ibland när vi är på sol- och badsemester kan jag på hemresedagen känna att "vi har haft en toppenresa, men nu kan vi det här, nu är det dags att åka hem". Den här gången hann inte den känslan infinna sig... Redan på planet hem fick jag abstinensbesvär!

Jag och dottern försökte resonera oss fram till vart vi skulle vilja åka härnäst. Hon är helt insnöad på en tjejresa tillsammans med mig, Lillasyster och mormor till Paris. Mannen är ganska fokuserad på att vi borde åka på en riktig bröllopsresa nu när vi varit gifta i 10 år, kanske till Manhattan där vi förlovade oss, eller kanske till Italien (närmare förklaring på det sistnämnda behövs kanske inte...)? Mellanbarnet verkar vara nöjd vart vi än åker, han säger att han inte märker någon skillnad på resmålen (jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är positivt eller negativt...). Minstingen prioriterar nog resmål som innefattar flygresa, buss och Lollo & Bernie. Och jag? Jag har alltid ett uns av Thailandslängtan i mig (eller kanske Indonesien eller Filippinerna?).

Närmast på tur står dock Åre! Det kommer att passa utmärkt, jag behöver verkligen fila på min skidåkning. Inte bara fila, är jag rädd... Jag behöver lära mig åka ordentligt. Med tanke på att jag har övat de senaste 30 åren borde jag komma upp på en bättre nivå snart. Jag väntar och väntar på att talangen ska komma till mig, på att en "plötsligt händer det-känsla" ska infinna sig. Kanske gör den det i Åre?