Älskade barn, och älskade, hatade foppatoffel

Ibland funderar jag över hur det kommer sig att barn inom samma familj kan vara så olika, då menar jag främst känslomässigt och i sitt sätt att vara. En del egenskaper brukar ibland förklaras av i vilken ordning i syskonskaran man är född. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det... Mina tre barn är ganska olika varandra, hittils verkar nummer 1 och nr 3 vara de som är mest lika varandra, medan nr 2 är one of a kind :) Hans utgångsläge är alltid att vara glad och positiv, tycker att allt man föreslår är en bra idé (förutsatt att han är på bra humör), han vill alltid hitta på något och älskar att tävla (lite väl mycket med sin inte så tävlingsintresserade storasyster). Lika glad som han oftast är, kan han också bli arg när något inte går som han vill, han lider även av grym besluts- och separationsångest, som ofta kan vara plågsam även för andra i hans närhet.

Igår visade sig beslutsångesten väldigt tydlígt när jag lovade barnen att de fick spendera 20 kronor var i shoppen på Järnvägsmuséet (tanken från min sida var att om man har en relativt liten summa att spendera borde valet bli ganska lätt, men ack så jag bedrog mig). Gråten och tandagnisslan var snubblande nära, var valet, som alla de andra tre barnen med samma deal gjort, rätt? Eller borde man kanske välja en nyckelring istället? "För T-shirten (med texten:"Var inte alltför optimistisk, ljuset du ser i tunneln kan vara ett tåg" Kafka) är väl för dyr, mamma?" Bara minuter innan muséet slog igen portarna kunde vi traska ut i regnet med tågvisselpipor och såpbubblor. 6-åringen var inte helt nöjd, och det tog en stund innan han kunde svälja att han inte fick T-shirten, nästa gång följer Spiderman-plånboken med så att han kan handla vad han vill (tänk den som hade en sådan plånbok...).

Idag har separationsångesten varit på besök. Jag kan villigt erkänna att jag inte tycker att foppatofflor är världens tjusigaste skor, trots det har alla i familjen var sitt par (ja, t o m lilleman som precis lärt sig gå, vem kan motstå ett par ljusblå foppisar i storlek 19 med ett pingvinmärke på ena toffeln, och Nalle Puh på den andra?). Jag kan lika villigt erkänna att jag använder mina ceriserosa foppatofflor så gott som varje dag när jag fixar med skuttisarna. Barnen brukar få ett par nya varje sommar, de slits en hel del... I år har dock inte mellanbarnet riktigt kunnat slita sig från fjolårsskorna, fast de är minst en storlek för små ("man måste inte använda bandet bakom hälen, mamma"), och börjar bli grymt nötta under sulan. Idag upptäckte dock den elaka mamman att det gått hål i fram (stortån tittade ut) och att sulan på sina ställen var ca 1 mm tjock! Ingen pardon, nu skulle tofflorna ut! Jag visade hur dåliga skorna var och sa att nu var det verkligen dags att plocka fram de nya vi köpte i våras. Jag flyttade över alla märken, t o m Spindelmannen, fast han tappat båda sina ben... För att få loss märkena var jag tyvärr tvungen att klippa sönderna skorna lite, men de var ändå så trasiga. Tyvärr råkade separationsångest-killen kika ner i soppåsen några minuter senare och hitta sina älskade (och hatade), söndertrasade foppatofflor bland blöjor och annat skräp, KATASTROFEN var TOTAL!

Nu står ett par mycket varsamt tejpade, nötta, älskade, hatade foppatofflor på skohyllan i hallen igen...