Våren är kommen!

...och så många sysslor med den!

Förra helgen var det så kallt att jag fortfarande kunde använda min vinterjacka. Det är lite svårt att tro efter en dag som denna. Men toksol och den första tillstymmelsen till värme för även med sig en ganska lång To Do-lista, i alla fall hemma hos oss.

Igår och idag har fokus legat på kaninflytt (alltså att flytta ner Luke Skywalker från sin vinterboning på altanen, till grönbetet på gräsmattan) (och ja, jag har redan hunnit visat mig ute i min röda velourmorgonrock på morgonkvisten i ett kaninrelaterat ärende), rengöra altaner, olja altaner, kratta gräsmattan, åka till Stadium och byta mina nyinköpta springskor (då jag, efter att ha gått runt i dem en hel dag, upptäckte att den ena skon var i storlek 37, och den andra i 38) och få fram någon form av utemöbel.

Jag brukar alltid hävda att vi inte har någon trädgård, och att vår tomt är väldigt liten. Så himla konstigt, de här dagarna har det känts precis tvärt om. Vi har sjukt mycket gräs som ska krattas, jättemånga ställen som borde rensas från fjolårslöv, och ett helt hav av trall att sköta så att vi inte får stickor i fötterna!

Världens snällaste kanin är nöjd med att vara tillbaka på gräsmattan.

Barnen har varit nöjda med tillvaron, sprungit från tomt till tomt och hoppat studsmatta, åkt sparkcykel, vanlig cykel, spelat landhockey (de kallar det säkert något annat...), kikat på kaninen, ätit glass i fler hus än ett, smetat in garageporten med ketchup, och säkert hittat på en del andra hyss som jag inte kommit än.

Någon har fått en ny sparkcykel...

...som det slår gnistor om! På riktigt!

Imorgon är det tänkt att vi ska åka till storstan, till barnens kusiner på Valborgsfirande. Jag och dottern ska även få en dag på stan alldeles själva! Hoppas bara att allt blir av som planerat, just nu försöker jag dämpa värkande bihålor och 38 graders feber med Ben & Jerrys (inte light...) och te. Hopppas det funkar!

Trevlig Valborg!

Gävle ligger vid havet

Ibland glömmer jag nästan bort det. Att jag har turen att bo i en stad vid kusten. Jag utnyttjar det nästan bara under sommarmånaderna, vilket kanske är lite synd egentligen.

Idag gjorde jag, mannen och minstingen en kort utflykt, och hamnade på Ångbåtsbryggan i Utvalnäs.

Minstingen var först lite avvaktande efter att ha somnat i bilen, men tinade snabbt upp i havsluften.

Ett, två,

TREEE!

Stenkastningen hade nog kunnat pågå i timmar.

Det är vackert vid havet. Även en gråmulen vårdag.

Jag måste bli bättre på att komma ihåg att Gävle ligger vid havet.

Den senaste tiden

Den senaste tiden har vi haft massor av saker för oss! Förra helgen var vi hos mina svärföräldrar på släktträff, vi har jobbat ganska intensivt, och vi har haft fullt sjå med att ta SM-guld!

Storbarnen hade påsklov förra veckan, så vi bestämde oss för att ta ledigt på fredagen och ta oss ner mot Katrineholm och den stundande släktträffen i sakta mak. Storbarnen (och kanske någon mer i familjen...) ville väldigt gärna stanna och göra ett kort stopp på Lager 157 i Hälleforsnäs. Barnen hade lite planer för vad de behövde komplettera sina garderober med. Jag däremot behövde egentligen ingenting, men tänkte att det inte skulle skada att kika lite i alla fall. Mannen hade nog mest ett SNABBT stopp och kanske fika i caféet som mål. Storbarnen var, med facit på hand, de som var mest insiktsfulla... Jisses, vad många bra saker det fanns att handla! Och varje grej är ju oftast billig, eller åtminstone prisvärd :) När jag kom fram till kassan, och det sista plagget var inräknat i kassaapparaten insåg jag att många prisvärda saker kanske inte känns exakt lika prisvärda när de räknas ihop. Jag kunde snabbt konstatera att ett nytt köprekord hade slagits för mig på Lagret.

Men jag shoppar ändå så sällan nu för tiden när jag inte jobbar inne i stan längre, och med tanke på hur mycket jag tjänade på varje plagg, så var det nog en bra investering i alla fall!

Helgen hos barnens farmor och farfar ägnades åt promenader i vårsolen, vitsippsjakt, mer shopping, men då på Vingåkers Factory Outlet (fast då var jag fortfarande i chocktillstånd efter shoppingen på Lagret, så det gick lite lugnare till), middag med släkten på barnens farmors sida, Wordfeud, Rumble och iPad-fighter med barnen.

Småkusinerna fick också låna iPaden

Mot vitsipporna!

Storbarnen...

...och farmor spelade basket.

Även coola killar kan plocka blommor.

Minstingen trillade in i en pall, och fick en otäck blåtira!

Väl hemma igen har tiden mest gått åt till jobb, och att hålla nerverna i schack när Brynäs till slut tog det välförtjänta SM-guldet! Finalmatcherna har varit så spännande att jag till slut började må illa (på riktigt!) av att titta, så när segern i torsdags var ett faktum kunde vi äntligen andas ut och flytta tillbaka nerverna till insidan av kroppen istället! Mina blåmärken på knäna, efter att jag hoppat jämfota upp och ner, och in i stolen framför på en av hemmamatcherna, börjar även lägga sig, och det känns tryggt att de inte behöver komma tillbaka... förrän kanske nästa år!

Nu är det guldfeber i Gävle, vilket känns fantastiskt kul! Fast idag när vi var på stan och guldhjältarna skulle hyllas, sa mellanbarnet "varför ska vi vara kvar här? De är ju så högt ljud att vi kommer att få ont i öronen, jag vill åka hem!". Dottern ville också hem och testa sin nyinköpta mobiltelefon.

Bortkopplad och uppkopplad...

Så efter att ha köpt en guldT-shirt, en ny Brynäs-halsduk, ätit guldgodis, fått SM-guldlöpsedlar, och känt av stämningen en aning, åkte vi hem, svidade om och gick till Lillasyster och gratulerade henne på 20-årsdagen! Så himla skumt det där... 20-årsdagen... det verkar som att hon växer ikapp, att avståndet krymper. Kanske är det så? Att snart är vi precis lika gamla? Ja så är det nog.


Idag har det även hänt något fantastiskt! Något som jag, i min okunskap innan jag hade tre barn, trodde skulle ske varje dag... Bilden nedan talar sitt tydliga språk.

Plötsligt händer det! Alla tre barnen lekte TILLSAMMANS!

Just det! Mitt upp i alltihop fick jag en Italien-abstinens som jag inte kunde ignorera! Flygbiljetter är bokade! ...och som så många gånger förr; I can´t wait!

...och i måndags kom en ny liten Lotta till världen! Hoppas att dina första dagar ute i ljuset har varit till belåtenhet! Jag vet inte om du har märkt det än, men det är ibland en lite galen värld vi lever i. Försök att hitta din egen väg, den väg som känns rätt i hjärtat, (men vad som känns rätt i hjärtat vet bara du) så blir nog vandringen på livets stig riktigt bra! Men vet du vad? Om man tror att man råkar gå fel en bit så gör det oftast inte så mycket, för ibland visar det sig att det kan vara vägen till en ännu roligare stig längre fram! Välkommen till världen lilla sötnos!

Påsk-lamm

Påskhelgen har firats ordentligt med släkt, vänner, god mat, alldeles för mycket godis, promenader och däckbyten.

Igår åkte vi och hälsade på de nya lammen i Hemlingby. Eftersom vi inte har så många barn själva tänkte vi att det kunde vara skoj att ta med oss några fler, så vi packade matsäck för fem barn och två vuxna och begav oss iväg. Vi har inte riktigt enats om vilken typ av ny bil vi behöver, vilket innebar att vi fick ta två bilar. Den mest lämpliga uppdelningen enligt dottern var att tjejerna borde åka tillsammans i en bil, tillsammans med Melodifestivalen-skivan på mycket hög volym. Så hög volym att vi faktiskt inte hörde när de från grabbilen ringde vid upprepade tillfällen för att tala om att deras bil inte startade. Den gav inte ett endaste livstecken ifrån sig. Som tur är har vi mycket snälla grannar, som lånade ut en bil på stört! TACK Snälla Grannarna!

Väl på plats...

gick vi några meter på Gästrikeleden

men några hade bråttom till lammen

minstingen tittade länge på lammen

de var jättesöta

sedan gick vi hinderbana

men grabbarna missuppfattade vad som egentligen ingick i själva banan, och hamnade uppe på ett tak

vi fikade

var snygga i solen

spelade kula

lekte jaga

vilade på ett litet staket

tittade på tuppen och många hönor

och på den stora Bocken Bruse.

Sedan åkte vi och köpte en bilbatteriladdare.

Vilken såpa!

Påsken brukar ju vara en lugn och härlig högtid, men just i år störs påskfriden något av alla turer på godisfabriken. (För den som inte bor i Gävle kan detta säkert vara svårt att förstå, men att fabriken läggs ner har dragit igång en riktig såpa med en fackgubbe som utsett sig själv att spela huvudrollen.)

I torsdags morse var fackgubbens passerkort spärrat, han var alltså avstängd från sin arbetsplats. I media vinklas detta som att hans kamp för att få ha kvar fabriken har blivit för tuff för Cloetta, som därför har tagit sin chans att stänga av honom. " Jag tror att det här är ett sätt att försöka få tyst på mig om nedläggningen av fabriken. Men vi har bestämt i klubben att vi ska fightas för att arbetstillfällena ska bli kvar i Gävle. Nu hittar de på konstigheter för att få mig att stanna hemma. Jag sa redan från början till medlemmarna att det här inte blir någon lätt kamp."

Det kliar i mig, och jag får nästan hjärtklappning bara av att skriva de raderna! OMG! Jag tvivlar inte på att fackgubben (och många med honom) har väldigt höga tankar om sig själv, men kan inte någon ta ner honom på jorden? Med all respekt: jag tror inte att fackgubben har blivit avstängd för att Cloetta-pamparna i Holland, som avgör fabrikens öde, tycker att han har blivit för farlig. Jag tror snarare att han har blivit avstängd för att han har betett sig riktigt illa på sin arbetsplats. Avstängning kan då bli följden, fackpamp eller ej.

Vad som föranlett avstängningen är svårt att veta i detalj eftersom företagsledningen valt att avvakta den utredning som startats innan de uttalar sig, men av vad som framkommit i media har det förekommit hot, och fackgubben är avstängd. Den mest logiska slutsatsen att dra är, i mina ögon, att fackgubben har hotat någon eller några, och det på ett mycket allvarligt plan, med tanke på att det finns skäl att stänga av honom från arbetet.

Det har även framkommit att de som vill jobba, och inte fullt ut delar fackgubbens idéer (trots att de antagligen är med i samma fack) får glåpord som "svartfötter" efter sig... Att behandla sina medlemmar och arbetskamrater på det sättet, och sedan uttala sig i pressen om att vi bor i Sverige där vi har yttrandefrihet, får mig att må illa.

Men det är klart, det blir ju inte en lika bra story som att påstå att Cloetta vill göra sig av med "han som kämpar för att fabriken ska vara kvar". Jag önskar dock att någon journalist kunde vara så professionell att vinkla storyn åt något annat håll än hur den ser ut idag.

Platschefen, som får stå och försvara avstängningen (men som inte kan kommentera den i detalj med tanke på utredningen) så gott han kan, bör inte likställas med de som lagt fram förslaget om fabriksnedläggningen. Han, som alla andra i Gävle-fabriken, blir av med sitt jobb den dag fabriken stängs. En stor del av hans jobb består i dagsläget av att försöka driva fabriken och ta hand om sin personal så gott det går under de förutsättningar som finns. Det är min fulla övertyglse att det var precis det fabriksledningen gjorde i torsdags när de valde att inte släppa in Wellington.

In Memoriam

Det känns nästintill ofattbart att det har gått tio år sedan sist jag såg dig pappa. Så oerhört overkligt. Just den dagen, den 2 april 2002, tror jag inte att jag kommer ihåg i detalj längre. Jag vet inte om jag någonsin gjort det. Men vissa delar av dagen kommer jag ihåg som om det var igår.

Jag kommer också ihåg sista gången jag träffade dig. Då var du, jag och Ebba ute och åt lunch. Vi hade slagit vad, du och jag, om vilket datum deklarationen för aktiebolag skulle vara inlämnad. Du hade fel, jag hade rätt, och du fick därför betala lunchen! Jag anade verkligen inte då vad som skulle ske bara några dagar senare. Även om jag visste att du inte var frisk, men det skulle ju fixas till genom en operation bara ett par veckor längre fram. Men du fick inte ett par veckor till.

Jag är så ledsen över att du inte fick träffa alla dina barnbarn, att du försvann ur mitt liv redan när jag var 23 år, och att ditt liv bara blev 51 år långt. (Här skrev jag när du skulle ha fyllt 60 år.)

Samtidigt är jag så tacksam över att du hann lära känna Daniel, och att du hann träffa och hålla i Ebba.

Jag kan fortfarande inte besöka din grav utan att gråta, så jag hoppas att du inte tycker att det gör så mycket att jag inte är där så ofta.

Jag önskar att det gick att vrida tillbaka tiden, så att jag kunde få säga allt det där jag aldrig sa... men det går ju inte.

Ibland känns det som att du ändå är med oss, men jag är inte säker på om det verkligen kan funka så...? Jag hoppas att känslan är rätt, och att du är med oss, även på ett annat plan än i mina dagliga tankar och i mina berättelser för barnen.

Tills vi ses igen.