Det känns nästintill ofattbart att det har gått tio år sedan sist jag såg dig pappa. Så oerhört overkligt. Just den dagen, den 2 april 2002, tror jag inte att jag kommer ihåg i detalj längre. Jag vet inte om jag någonsin gjort det. Men vissa delar av dagen kommer jag ihåg som om det var igår.
Jag kommer också ihåg sista gången jag träffade dig. Då var du, jag och Ebba ute och åt lunch. Vi hade slagit vad, du och jag, om vilket datum deklarationen för aktiebolag skulle vara inlämnad. Du hade fel, jag hade rätt, och du fick därför betala lunchen! Jag anade verkligen inte då vad som skulle ske bara några dagar senare. Även om jag visste att du inte var frisk, men det skulle ju fixas till genom en operation bara ett par veckor längre fram. Men du fick inte ett par veckor till.
Jag är så ledsen över att du inte fick träffa alla dina barnbarn, att du försvann ur mitt liv redan när jag var 23 år, och att ditt liv bara blev 51 år långt. (Här skrev jag när du skulle ha fyllt 60 år.)
Samtidigt är jag så tacksam över att du hann lära känna Daniel, och att du hann träffa och hålla i Ebba.
Jag kan fortfarande inte besöka din grav utan att gråta, så jag hoppas att du inte tycker att det gör så mycket att jag inte är där så ofta.
Jag önskar att det gick att vrida tillbaka tiden, så att jag kunde få säga allt det där jag aldrig sa... men det går ju inte.
Ibland känns det som att du ändå är med oss, men jag är inte säker på om det verkligen kan funka så...? Jag hoppas att känslan är rätt, och att du är med oss, även på ett annat plan än i mina dagliga tankar och i mina berättelser för barnen.
Tills vi ses igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar