Oflyt

Ibland kan det kännas som att man har lite oflyt. Kanske inte sådär som när det inträffar en katastrof, eller när någon blir allvarligt sjuk, utan bara sådär vanligt vardags-oflyt. Det tycker jag att vi har haft den senaste veckan.

Förra veckan var vi hemma med minstingen i fyra dagar, efter att han haft krupp som sedan utvecklades till vanlig hosta och feber som inte riktigt ville ge med sig. När man hattar fram och tillbaka mellan sjukt barn, jobb, och resten av vardagen känns det som att det blir varken hackat eller malet, ingen ordning på någonting med andra ord.

Den här veckan skulle det verkligen bli annat; ordning och reda, jobba ostört, skaka rumpa, matlagning inför fjällenresan, en kortare gräsänkeperiod, tvätt och packning, härliga tider. Det var i alla fall planen.

Men saker blir ju oftast inte som man tänkt sig. Inte den här gången heller.

I måndags förmiddag kom första samtalet från dagis, minstingen hade stupat när han var ute och lekte. Han hade slagit upp ett jack i pannan, men de hade lyckats få stopp på det massiva blodflödet. Dagisfröken frågade om de fick tejpa jacket eller om vi ville åka in med honom till någon vårdinrättning. Dagisfröken frågade också om vi ville komma och hämta minstingen i alla fall, eftersom han blivit plötsligt trött, vilket de trodde kunde vara ett tecken på hjärnskakning. Jag hade antagligen åkt och hämtat min lilla stackars skadade skatt fort som blixten... OM de nu fått tag i mig först, men det fick de inte. Mannen gav personalen förtroende att både tejpa och hålla guldklimpen under observation resten av dagen.



Två telefonsamtal blev det till avdelningen Gnistan den dagen från föräldrarna Annorlunda, något vi inte skämt bort personalen med... När jag senare på eftermiddagen hämtade minstingen var han vid gott mod, även om han var lite bekymrad över tejpen i pannan, och klagade över ont i huvudet. Dagen hade flutit på alldeles utmärkt, enligt alla vanliga dagisrutiner, bara med den lilla ändringen att minstingen hade fått sova inomhus (istället för utomhus som han alltid gör annars), under ständig uppsikt. Vad jag har lärt av detta är att det nog kan vara bra att pappan ibland fattar "akuta" beslut, även om beslutet inte blir detsamma som mitt hade blivit, det kan bli rätt ändå... och att personalen på Gnistan gör ett fantastiskt jobb, fast det visste jag nog redan.

Nästa lilla oflyt har varit att mannen har legat däckad i hög feber, jag har fått tillbaka en tråkig förkylning med (känsliga läsare varnas) slem och snor i en helt fantastiskt stor mängd och i flera olika nyanser av grönt, detta har matchats med en ond hosta och huvudvärk. Om man ska leta efter något positivt i detta måste det nog vara att mannen har varit så dålig att han inte kunde åka iväg till Danmark som planerat. (Att det hade varit betydligt trevligare om alla varit friska, och mannen faktiskt kunnat åka till Danmark, väljer jag att bortse från...)

Grädden på moset kom dock igår morse när minstingen (känsliga läsare varnas ännu en gång, eller btw: känsliga läsare kanske inte ska läsa min blogg över huvud taget...? det blir så jobbigt att varna för skumma grejer hela tiden) TADAAA: spydde över mina framplockade underkläder som jag inte hade hunnit ta på mig ännu = magsjuka! Pricken över i:et på grädden på moset måste ändå ha varit när jag fick anordna spy-sanering av både barn och badrum, endast iklädd deodorant... Härliga torsdag morgon!

På något underligt vis är det tänkt att vi ska ta oss iväg på fjällsemester mitt i denna röra, för röra är bara förnamnet av hur det känns här hemma just nu. Packningen måste göras, men vinet är åtminstone inköpt, lådan är på biltaket och maten lagad. Då är vi väl i alla fall halvvägs?

Nu hålls alla tummar och tår för att ingen annan ska bli magsjuk här hemma. För det brukar väl inte spridas så lätt...? Eller hur var det nu?

Klockan är nu 12.45, jag har lagat och serverat lunch, lagt minstingen för att sova middag, jag har dammsugit, och vikt tvätt. Fast jag har visst missat att klä på mig, fortfarande nattlinne... Jag är även lite osäker på om jag verkligen har borstat tänderna, det blir så förvirrat när man inte gör allt på en gång när man stiger upp på morgonen! Min kompis Lovisas ord, när jag berättade att jag var gravid med dottern, ekar i mitt huvud: "lova mig att inte bli en sån där mamma som glömmer bort sig själv". Och jag lovade... så nu måste jag nog duscha, och borsta tänderna för säkerhets skull, för det är sådana saker mammor, som inte glömmer bort sig själva, gör!