Igår eftermiddag när jag hämtade minstingen från dagis sa han "Titta Nicke", vilket betydde att han ville titta på Nicke Nyfiken när vi kom hem. Det brukar oftast inte vara hans förstahandsval att titta på TV, han vill helst vara ute, så jag misstänkte att något inte stod rätt till. Väl hemma visade det sig att han hade feber, igen, för vilken gång i ordningen denna vinter och vår vet jag inte... Innan han gick och lade sig hade febern tickat iväg mot 39-strecket, tråkigt.
Vi var i alla fall hemma båda två igår, både jag och mannen, så jag passade på att ta med mig lillasyster på lite rumpskakning på kvällen. Det är riktigt kul, men jag har massor kvar att lära mig för att över huvud taget klara av att hänga med hyfsat! Just att skaka på rumpan är jättesvårt, och faller sig inte helt naturligt för den stela, grå revisors-svensken, men snart så, lite mer övning bara, så ska jag nog vara skakandet på spåren, och då faller nog mycket annat också på plats. De som känner mig väl förstår nog att jag måste tycka att det är himla kul, om jag är envis nog att fortsätta, fast jag inser att jag inte hör till de bästa i klassen, snarare till bottenskiktet.
(Det är en mindre charmig egenskap jag har; att helst inte ställa upp på något som jag på förhand vet att jag inte är särskilt bra på... Jag har alltid varit så, men försöker jobba på att ändra på mig lite inom just det området. Det går sådär... Nu är jag snart 33 och vet inte riktigt om jag gjort ett enda framsteg faktiskt. Fast det är klart, när jag var liten gjorde jag allt som stod min makt för att slippa gå på kalas om jag visste att det skulle arrangeras otäcka tävlingar, den biten har jag nog kommit över nu.)
 |
| Alla tre barnen var sams i flera minuter i morse! Härliga tider! |
I morse när jag vaknade och började plocka upp alla barn ur sängarna (alla är hemma eftersom det är påsklov, mellanbarnet skulle egentligen ha varit på fritids men med en febrig lillebror fick han också vara hemma idag), och kolla till alla djur vi har här på farmen, insåg jag att ett djur inte alls var på sin rätta plats! Luke Skywalker hade på något underligt sätt tagit sig ut ur sin inhägnad, och satt mitt på gräsmattan och käkade gräs. Jag smög ut för att fånga in honom, men då drog han iväg, snabbt som ögat! En halvtimme senare fick syn på honom igen. Jag smög ut i nattlinne (om nu någon ser ett kort, litet spetsnattlinne framför sig, måste jag dementera det på en gång! Jag hade mitt hellånga, långärmade röda bomullsnattlinne med vita PO.P- ränder :)) och träskor, och en efter bara fem minuters intensiv jakt mellan stenar, träd, burar och lekstuga var han infångad!
 |
| Luke Skywalker håller sig helst på hemmaplan, även om han föredrar att vara utanför inhägnader. Idag huserade han helst utanför Lille Skutts hage. Jag gissar att han ville ha lite sällskap! |
 |
| Lille Skutt var dock inte alls lika sugen på att få sällskap, så till slut fick han nog och bet den ovälkomna gästen i baken! Tufft liv att vara kanin ibland... |
För övrigt har minstingen sagt sin första treords-mening! I morse frågade han var pappa var, jag svarade att han var på jobbet, att han hade åkt flygplan till Finland (japp, gräsänka igen och VAB, jag börjar kunna det här nu!), då svarade lillkillen "Nää! Usch, blä, äckligt!" (OK, jag vet att det är fyra ord, men jag räknar inte det där "Nää" i början, det kändes lite fristående på något vis när han sa det). Jag undrade vad det var som var "usch blä äckligt", då svarade han "jobbe". Som tur är har vi några år på oss att ändra på den uppfattningen.
Jag kan inte låta bli att fundera över om det bara är småsyskon, och då kanske framför allt i en lite större barnaskara, som har de där lite mindre trevliga orden i sitt tidiga ordförråd... Dotterns första treords-mening löd "Titta pappas bil", och den första fyraords-meningen "Pappa Ebba söpa amband" (= "pappa och Ebba köpte ett armband", vilket var min 25-årspresent :)), och innehöll lite snällare ord...
Kanske dags att skärpa språket en aning här hemma... och att bygga om kaninburen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar