Kring middagsbordet

-Mammaaaa! Kan du hjälpa oss? Johan slog foten på studsmattan! Vad blir det för mat?
-Jag vet inte än,  jag skulle precis kolla vad vi har hemma, men nu måste jag hjälpa din lillebror först.

Foten såg helt OK ut, ingen tur till röntgen denna gång, puh! En snabb koll i kylen, tre pizzaslicar från gårdagens hemmagjorda pizza. Det räcker inte så långt. En koll i frysen... Hmmm... Pytt i panna, tveksamt, men minstingen gillar ju i alla fall rödbetor som passar bra till... Pytt i panna, OCH pizzaslicar som stöd får det bli! ...och så ägg! Ägg är ju alltid bra, nyttigt och så. Om man inte äter mer än ett om dagen har jag hört, för då kan man få taskigt kolesterolvärde, och det känns lite onödigt.

-Vilka vill ha ägg till maten?
-Vad blir det för mat?
-Pytt i panna.
-Men åååhhh! Jag gillar inte pytt i panna!
-Jag gillar pytt i panna mamma, och jag gillar rödbetor! Får vi rödbetor till mamma? Men jag vill inte ha ägg, jag tycker inte om ägg mamma.
-Ja, det blir rödbetor till. Ebba vill du ha ägg eller inte?
-OK då. Men måste man äta med gult i?
-Nej, jag kan steka ett utan gula.
-OK då, hörs det från soffan bakom iPaden.

För att lätta upp stämningen lite, och få alla på gott humör är det nog bäst att jag tar fram stekpannan med fyrkantiga fält, så att äggen blir fyrkantiga i olika storlekar, det livar nog upp! Alla kommer att bli glada och fascinerade, och äta ägg i mängder! Fast inte mer än ett, det är ju inte bra...

-Jag ska hjälpa dig mamma, jag kan bära äggen, hör jag samtidigt som minstingen öppnar kylskåpet.
-Oj, tack vad snällt! Vänta så ska jag hjälpa dig med äggen, paketet är helt fullt.
-Nej! Jag kan själv!
-Självklart! Vad tänkte jag...

Alla femton äggen klarar sig som genom ett under på den vingliga färden från kylskåpet till köksbänken.

-Jag vill ha ägg mamma, jag kan ha sönder mitt ägg åt dig mamma! Jag kan steka mitt ägg själv!
-Men du sa ju att du inte ville ha ägg...?
-Jag vill ha ägg mamma, jag tycker om ägg!
-OK, men vi kanske kan knäcka tillsammans?
-Ja, men du blir nog kladdig då mamma!

-Maten är klar! Vi kan börja äta, pappa och Erik kommer vilken minut som helst!

Mannen kommer hem, sätter sig vid bordet och säger snabbt till dottern

-Ebba, man kan inte komma och säga samma dag att man vill ha en ny tröja till skolfotograferingen dagen efter.
-Jo, det kan man.
-Ja, det kan man faktiskt, hon gjorde ju det nu, alltså kan man det, förklarar mellanbarnet med självklarhet.
-Ja, jo, man KAN, men det är kanske inte rätt. Just idag kan vi fixa det, vi kan åka ner på stan efter middagen. Och Erik, det är OK att jag skjutsar tillbaka dig till Viggo se´n, men det är ett undantagsfall. Jag gör det också för Viggos skull, för att han fyller år, och för  att han så gärna ville att ni skulle testa hans nya fotbollsmål. Men sån´a här saker kommer inte att ske FRAMGENT.
-Framgent? Du kan väl inte mena allvar?! Varför använder du det ordet? säger jag, och tänker "20-talet ringde och ville ha sitt uttryck tillbaka..."
-Varför inte? Det är ett jättebra ord som visar vad jag menar.
-OK, säger jag, och undrar lite över hur barnens kompisar kommer att reagera om barnen använder "framgent" framgent...

-Mmmm. Gott! Hörs det från minstingen när han äter rödbetsspad med sked, direkt från burken.

Burken flyttas bort från minstingen.

-Ser ni vilka roliga ägg jag har gjort. De är fyrkantiga. Jag gjorde dem med fyrkantsstekpannan från 4Bs loppis.

-Mera rödbetor! Rödbetorna är slut! Får jag mer rödbetor!
-Ja, var så god!

-Men Ebba, om vi ska kunna åka ner på stan får du hjälpa till att vika tvätt sen.
-Men åååhh! Skjortan kan väl bli min belöning för att jag lekte med Johan den där gången för länge sen. Jag skulle ju få en belöning då!
-Jag vill också ha belöning! ropas det från rödbetshörnan. Jag har lekt med Ebba förut! Jag vill också ha belöning!
-Pucko! säger storebror till lillebror.
-Jag är inte pucko! Jag är lillebror!

-Det var ju faktiskt riktigt gott det här, även om tankarna lätt förs till lunchen jag åt på jobbet... Vilka konstiga ägg förresten. Hur har de blivit fyrkantiga?
-Men åhh! Lyssnar du aldrig på vad jag säger?

-Men vad gör du?! Du får inte spotta mat i ögat på mig Johan! Nej, inte på golvet heller!

Mannen reser sig upp, och hämtar något att torka upp det som minstingen systematiskt spottar på golvet.

-Om du gör så där en gång till, får du gå från bordet, det ser ut som att du har ätit klart.

En spottning till. Tallriken åker från bordet. Mannen fortsätter torka innan han flyttar minstingen från bordet.

Minstingen tar istället skeden, stoppar ner den i rödbetsspadet och stänker ner det vita bordet ett par omgångar med rött spad, innan han blir stoppad.

Mellanbarnet frågar

-Får jag gå från bordet?
-Är det säkert att du är mätt?
-Ja. Tack för maten. Den var inte särskilt god, men ändå.