Valpolicella I

För en vecka sedan befann jag mig på en mysig piazza uppe i bergen, med ett glas Valpolicella Classico Superiore i min hand i eftermiddagssolen.

Idag utövar jag soffhäng och godisätning tillsammans med krasslig 3-åring som hämtades febrig på dagis igår. Och den första snön har redan hunnit falla... Tur att jag uppskattar kontraster!

Förra torsdagen startade vi från Leaf strax efter lunch. Jag, mannen L8 och J drog iväg till Arlanda för att hinna med eftermiddagsflyget till Milano. Efter en snabb middag, och lite flygplatsshopping boardade vi planet, och det visade sig att det skett dubbelbokningar som till slut resulterade i att jag och L8 fick sitta i Economy Extra Class :) Vi blev serverade gratis bubbel, vin, mat och ost, medan männen satt några rader bak i Economy. Men det gjorde nog inget, de skulle ju ändå köra bil när vi väl kom fram, så varför kasta pärlor för svinen? Sällan har en flygresa gått så snabbt! (Eller, det gjorde den säkert inte egentligen, tidsmässigt, men det kändes så!)

Väl framme i Milano hämtade vi hyrbilen, och satte kurs mot Villa San Giorgio där vi skulle bo i tre nätter. Vi anlände före midnatt, och delade på en flaska vin från vingården några meter bort, innan vi slumrade sött.

Villa San Giorgio

Första dagen vaknade vi till soldiset som bäddade in det vackra landskapet. Jag blir lika tagen varendaste gång jag besöker de norra delarna av Italien, vyerna kan nog nästan ta andan ur vem som helst! Den här gången vaknade med alperna i ryggen, Gardasjön till höger, och och vinodlingar framför näsan. Jag vet inte om det kan bli vackrare än så.

Vy från sängen...

Efter morgonintaget av proscuitto, ostar, marmelad, vitt bröd, juice, cappuccino (med ett hjärta i skummet :)) och croissanter med chokladkräm, var vi redo att ta oss an dagens första vinprovning redan vid elvasnåret! Vi tog bilen ner för serpentinvägarna och stannade till på vingården som hade producerat vinet vi drack kvällen innan. L8 lärde sig att man inte tjoar "Drinking?", utan istället "Tasting?", mannen lärde sig att spotta ut det provade vinet (chaufförens lott), jag lärde mig att det är jättesvårt att förstå italiensk engelska samtidigt som jag försöker ratta in kniviga inställningar på kameran (det är nu strängeligen förbjudet att använda sig av helautomatik), och vi lärde oss alla att det finns ett rött dessertvin som heter Recioto. (Recioton produceras på ungefär samma sätt som Amarone, men efter halva tiden avbryts processen, vilket gör att det blir mycket mer socker kvar i Recioto än i Amarone.)

Farbror Vingård fick agera fotograf bland tunnorna.

Vi åkte sedan vidare några minuter, till en av "de stora drakarna", Masi! Skoj att ha varit där, goda viner och vacker miljö... Men... ärligt talat, charmen hittas bättre hos de små lokala vingårdarna.

Hos Masi

Hos Masi fanns det en lekhörna med bokstavsklossar som föll L8 i smaken... och så kunde man provsmaka olivolja.

Jo, vi snodde en vindruva!

Vi letade oss sedan upp i bergen för lunch. Vi hittade en fantastiskt mysig ristorante där vi lyckades få personalen att förstå att det faktiskt fortfarande var fullt möjligt att sitta utomhus på den stora terassen med utsikt från föralperna ner över vinodlingarna. De tyckte säkert att vi var galna, men fixade i ordning ett bord och serverade oss antipasti, pasta, vin och espresso innan vi rullade vidare. Efter lite sightseeing uppe i bergen letade vi oss ner i dalen igen, följde skyltar med vindruvor och hamnade hos Brunelli. Där fick vi hänga på ett gäng tyskar ner i vinkällaren, innan vi fick en egen vinprovning av Herr Brunelli himself, då vi provade fem av gårdens viner. Besöket avslutades med lite vinshopping.

Kvällen tillbringades på en restaurang, som vi fått rekommenderad, i San Giorgio i närheten av vårt hotell. För att ta oss dit fick dock utöva någon form av becksvart bergsklättring, så det var tur att jag hade tagit rejäla skor som jag fick ner min pelotter i, till den skira klänningen, istället för finskor, och att vi hade installerat ficklampsappar på iFånarna. Kocken gick ut hårt och imponerade med en god risotto som jag och J delade på. Det vita vinet från Soave var också otroligt gott, men sedan dämpades stämningen en aning vid varmrätterna som inte riktigt levde upp till förväntningarna... Nåja även solen har fläckar :)

Mannen blev under middagen plötsligt mest dämpad utav alla, efter att han lite kaxigt världsvant druckit det klorluktande kranvattnet... Ibland är det dumt att vara kaxigt världsvan.

(Till mamma, och den det berör: klicka på den färgade texten om du vill, det är en länk :))