Sjukstuga deluxe

I torsdags när jag och mannen kom hem från invigning av det nya Grand Elite Hotel och efterföljande middag, låg mellanbarnet i soffan och huttrade och hostade. Han hade fått Alvedon av sin mormor och kände sig lite piggare, men såg inte särskilt pigg ut.

På fredag morgon var läget detsamma, så jag skjutsade mannen till jobbet, åkte förbi mitt eget och hämtade datorn. Väl där upplyste mina arbetskamrater mig om att jag inte såg speciellt pigg ut, och de hade rätt. Jag hade tydligen också feber. Fredagen tillbringades framför jobbdatorn och i sängen, men lördagen kändes helt OK för min del, bara lite huvudvärk som dämpades med piller.

Mellanbarnet var fortfarande i samma läge, tokläskig hosta och pendlande feber. På lördag eftermiddag åkte även dottern dit med värk i lederna och feber.

Efter mitt lilla besök nere på stan i lördagsnatten, var jag extremt frusen. Det hjälpte inte att jag tog på mig pyjamas, dubbla täcken och yllefilt, det kändes ändå som att jag skulle frysa ihjäl. Efter tre timmars halvsömn insåg jag att jag nog hade feber, och så var det. Söndagen blev en deppig dag med hög feber och sängläge.

Mellanbarnets feber eskalerade och passerade 39-gradersstrecket. Dottern hade samma status som kvällen innan. Vi insåg att det nog var dags att få hjälp att bli av med skräpet som mellanbarnet dragit på sig, så på måndag förmiddag fick han åka till Farbror Dr. Det konstaterades att han hade halsfluss och luftrörskatarr, och fick penicillin utskrivet.

Väl hemma igen sov han hela dagen, åt ingenting, pratade ingenting, men drack lite saft.

Dotterns feber passerade 39, och jag gjorde mitt bästa för att hålla koll på sjuklingarna, eftersom min feber verkade anta en nedåtgående trend.

På benen!

I morse var allt förändrat! Mellanbarnet har pratat ikapp allt han har missat, även om han inte är helt återställd, och hostar minst lika som han pratar. Dotterns feber är som bortblåst, även jag är ganska feberfri och har visat mig på jobbet.

I kväll är jag dock frusen igen, inte lika mycket som i lördags natt när jag jagade taxi i nästan en timme, men nästan. Jag testar att värma mig framför elden. Hoppas det funkar och att jag sover bort tröttheten och det halsonda, för nu är det hög tid att få ihop allt kring bokslutet, och det hoppas jag att alla virus och bakterier kan acceptera!

En helt ovanlig lördag

Det började med en enkel fråga; "Ska vi äta middag?", med ett enkelt svar; "Ja, det vill jag gärna!".

Sedan började de mer komplicerade frågorna att dugga tätt. Men kan vi verkligen gå ut och äta middag då? Det är ju en lördag? Två tjejkompisar? Bara sådär? Får man det? Utan någon egentligen anledning? Bara för att få prata och umgås utan gubbar och barn? Vart vill vi äta? Har du tänkt på att det är lönelördag? Och bortamatch (för Brynäs alltså)? Eftersom det är lördag borde vi kanske passa på att tänka steget längre, och faktiskt gå ut och ta en drink efter middagen? Vad ska du ha på dig? Klänning? Åh nej, jag som hade tänkt mig ett par halvpoppiga brallor, funkar det? Kan vi ha olika? Är du säker på att du ska ha klänning? Kan jag verkligen ha byxor?

Efter att vi lyckats lösa frågan om det verkligen var OK att vi tog oss den här tiden en lördag, tog vi tag i  bordsbeställningsfrågan, och efter en rigorös insats fick vi bord på Brända Bocken. Sen var det då klädfrågan... Att det alltid ska vara så svårt. Varje dag faktiskt. Den här dagen fick jag kalla in förstärkning, min Lillasyster, som bekräftade att jag faktiskt kunde ha mina halvpoppiga brallor trots att L skulle ha klänning. Men det vore bra om jag kompletterade outfiten med ett armband som syntes.

Klockan 18.59 klev jag på bussen, och chauffören frågade om jag var ungdom. Då kände jag att det skulle bli en bra kväll. Men jag tänkte ändå att "Det här kan ju bli precis hur som helst. Vi kanske blir jättetrötta och bangar helt, och tar 22-bussen hem. Eller så kanske vi försöker gå vidare någonstans och inte kommer in. Vi kanske kommer in, men kommer på att det där inte är någonting för oss längre och åker hem. Eller så kanske vi tycker att det är jättetrevligt att äta god mat, dricka vin och drinkar, och stänger stället."

L och jag unnade oss att äta en trerätters middag, med olika viner, som avslutades med en mojito-dessert. Fantastiskt gott! Vi insåg dock ganska snart att vi kände oss som tanterna på stället, och bestämde oss för att gå vidare.

Vi hamnade på Helt Enkelt, men kände oss inte riktigt hemma. Av någon konstig anledning förväntar man sig att man ska känna en massa folk när man går ut en lördagskväll. Men så är det visst inte längre. Någon gammal vän syntes till, och någon revisor. Inte roligare än så. Vi försökte pigga upp tillvaron med drinkar, men det hjälpte inte riktigt. Efter en stund bestämde vi oss för att gå vidare, igen! Riktiga barhoppare! För att få dansa lite.

Väl ute i kylan träffade vi på Han från Byn med vänner, de stod och köade till HE som vi precis hade övergivit! Vi blev ett helt litet gäng till slut, efter att Bandyspelaren med Gävle-sambon också dök upp. Vi ställde oss i kön igen. Hängde in jackorna i garderoben igen. Och gick till baren igen.

Vad hände sen egentligen? Det som händer på HE, stannar förstås på HE. Men jag minns lite allsång.  Trumsolon. Någon duett. Och visst finns det rörelser till "Händerna mot himlen?"

Tack alla som var med för en trevlig kväll! Men kanske mest tack till mannen, för att han så snällt (inte alls argt eller ens irriterat, vilket hade varit helt befogat) kom och hämtade mig mitt i natten när det var en timme lång taxi-kö.

Tänk att det gick hur som helst. Mer än vad jag hade kunnat ana. För det är inte så ofta jag missar sista bussen hem.

Kära Blogg!

Jag vet att jag har varit dålig på att vårda vårt förhållande den senaste tiden. Men jag tror att det är ganska naturligt att det blir så ibland. Alla förhållanden har sina toppar och dalar, och behoven för båda parter varierar. Just nu är nog mitt sinne upptaget av en massa annat, och jag gillar inte att göra saker halvdant, framför allt inte viktiga saker, som att skriva.

Jag tänker på dig ofta, men känner samtidigt att jag inte kan göra dig rättvisa, och då låter jag hellre bli.

Jag har inte tänkt mig att vi ska ta ett uppehåll (om inte du vill det förstås?), och det finns inte i min vildaste fantasi att vi ska avsluta det vi har. 

Vi kanske bara inte ses med samma intensitet just nu, och det måste få vara OK. Snart kanske vi hittar tillbaka till där vi en gång var. Snart kanske är snarare än vad du tror. Jag längtar!

Tills dess hoppas jag att vi vet var vi har varandra ändå.

Maria

Det okända ovan molnen?

Ibland kan små barn säga saker som låter lite märkliga i en vuxens öron. Saker i stil med "när du blir bebis igen mamma, då ska jag läsa saga för dig", eller närbesläktade upplysningar som rör samma tema. Ofta tycker nog många vuxna att det är lite charmigt och roligt, att barnen inte har riktig koll på hur det egentligen funkar, och att de har en livlig fantasi.

Alla mina barn har någon gång kommit med påståenden som liknar det ovan, och jag har reagerat som de flesta vuxna gör; ställt någon följdfråga och varit intresserad av hur barnen egentligen tänker och hur de har kommit fram till sitt resonemang, som för de flesta vuxna är obegripligt och saknar rim och reson.

På senare tid har jag dock märkt att minstingen verkar spela i en lite annan liga. Hans påståenden och berättelser skiljer sig från hans syskons. Han är mer bestämd och detaljerad, på ett nästan lite okänt vis.


I lördags uträttade jag och minstingen lite ärenden på tu man hand. Vi åkte bil mot Valbo, förbi Valbo kyrka. Minstingen frågade mig vad det var för hus, jag svarade

M: Det är en kyrka, som heter Valbo kyrka. Där ligger min pappa, din morfar, begravd. Visst är kyrkan fin?
J: Mmm. Men är din pappa i himlen mamma?
M: Ja, det är han.
J: Men det är inte bra. Han vill ju vara här med dig mamma!
M: Ja, och med dig. Han ville inte till himlen då, men sån´t får man inte bestämma själv.
J: Nää, men snart kommer han hit till oss igen. Vad har han för färg på sitt hus?
M: Menar du att han bor i ett hus i himlen? Vad han har för färg på det huset?
J: Nej, i himlen bor man inte i hus, man bor inte så där. Där behöver man inga hus. Jag menar huset här, som han ska bo i när han kommer tillbaka. För han kommer snart. Hit till oss.
M: Öhh... Jaha... Nä, jag vet inte...? Han har inget hus här nu eftersom han är i himlen, då kan man inte ha sitt hus kvar här på jorden, då flyttar någon annan in i det huset.
J: Jaha. Men om han är liten först, då kan han bo hos nån annan. Och köpa ett nytt hus sen när han blir stor igen.
M: Ja, jo, det är klart. Så kan det kanske vara.

J: Hur ser din pappa ut?
M: Han hade brunt hår och bruna ögon.
J: Jaha. Jag har inte sett honom för jag har inte träffat honom.
M: Nej, du har inte träffat honom, men Ebba hann träffa honom när hon var bebis, och han hade jättegärna velat träffa dig också.
J: Ja, men jag kan träffa honom sen.

På väg hem passerade vi kyrkan igen.

J: Mamma, där är kyrkan igen. Är din pappa i himlen?
M: Ja.
J: Men jag kan inte se honom.
M: Han kanske finns där bakom molnen...?
J: Nej, det gör han inte, för jag kan inte se fotspåren. Det är för att det är inte i den där himlen som de är som är i himlen. De är i en annan himmel som vi inte kan se. Men snart kommer han tillbaks till oss. Din pappa. Och då kan jag se honom.

Visst är de härliga de små barnen? De har så livlig fantasi! 

Eller hur var det nu?

Tillbaks till där allt började

I morse tog jag och dottern tåget tillbaks till där allt började. Tillbaks till där jag träffade mannen den artonde februari 1998. Tillbaks till där dottern föddes tre städer och tre och ett halvt år senare. Tillbaks till Uppsala. Oj, vad jag fortfarande är förälskad i den staden! Det känns fortfarande som att komma hem, trots att det var så många år sedan jag bodde där.

Den här gången var vi dock inte tillbaka för att starta någonting stort och nytt, utan bara för att umgås och shoppa lite. Vi hade även tänkt oss en liten rundvandring, men den satte vädret ovänligt och bestämt stopp för!

Vi besökte istället många butiker med fokus på kläder, accessoarer, böcker och inredning, åt goda hamburgare, och pratade och skrattade mycket. Jag tror att både jag och dottern tyckte att det var ganska skönt att få spendera lite tid på tu man hand, utan alla grabbar i familjen...

På väg hem

Visning av alla fynd för pappan som inte riktigt har samma mode-koll som dottern.

Hur mycket vi än gillar grabbar, så är det ändå något speciellt tjejer emellan. Vi behöver inte säga så mycket, vi vet vad som gäller, och var vi har varandra, på ett alldeles eget plan. Tänk om det alltid kan få vara så.

Jag är så glad att för att du finns, älskade lilla, stora, underbara tjej!

Gott nytt år!

I julklapp gav jag min lillasyster en shoppingresa till Stockholm, med sällskap (av mig), middag och hotellnatt inkluderat. Jag hade bokat ett rum på det nyöppnade Scandic Grand Central i hörnet Vasagatan/Kungsgatan så att vi skulle ha nära till det mesta.

Vårt rum

Den 27 december var väskorna packade och vi drog iväg. Vi började med att checka in, och konstatera att vi hade fått ett riktigt tjusigt rum med utsikt mot Oscars Teatern, Casino och jazzklubben Fasching, innan vi gav oss ut i folkmyllret som kanske bara just Stockholm lyckas uppvisa under mellandagsrean. Helt galet mycket folk! Trots detta lyckats vi på något underligt vis prestera ett antal shoppingpåsar innan vi kapitulerade och tog igen oss med ett glas vin på Norrmalmstorg. Vi spatserade sedan Biblioteksgatans röda matta upp till Kungsgatan, där vi gjorde ett snabbt stopp på Hötorget för att inhandla ett gott vin innan vi slappade och piffade lite på hotellrummet. Middagen intogs på Fridays på Stureplan (och nej, jag kunde inte motstå Oreosmilkshaken den här gången heller...).

Vi sov väldigt gott den natten, och vaknade inte förrän min klocka ringde dagen efter. Ett sista shoppingryck gjordes innan vi packade oss hemåt igen.

Morgonen efter Stockholmstrippen mådde jag inte bra när jag vaknade. Efter någon timme insåg jag att jag antagligen hade blivit matförgiftad. Fy sjutton vilken tråkig upplevelse. Badrumsmattan och hallucinationer blev mina bästa (o)vänner den dagen, två dagar före nyårsafton.

På benen igen!

På nyårsafton stod jag åtminstone på benen, men klarade vid lunch fortfarande bara av flytande kost och vitt bröd. Hur skulle det gå? Vi hade ju större saker än så planerade till kvällen! Som genom ett trollslag piggade jag på mig ordentligt framåt eftermiddagen, och efter ett glas champagne förstod jag faktiskt inte vad jag hade oroat mig för :)

Helt galet gott!

Aftonen firades hemma med familjen, tillsammans med Stenborgs och Anderssons, och blev en lyckad tillställning. Som tur var hade vi gjort upp i förväg vem som var ansvarig för vad, så trots att både snittar, champagne, hummer, hemmagjord majonnäs, färsk sparris, rött vin, oxfilé, potatiskaka med chèvre, rödvinsås kokad i timmar, rostad vitlökskräm, vit chokladmousse med mango och havtorn, dessertvin, snacks och bubbel stod på vuxenmenyn, kändes läget ganska lugnt och jag kunde koncentrera mig på att placera ut ljuslyktor. Det sistnämnda höll dock på att utlösa en smärre konflikt mellan mig och mannen då han inte alls delar samma passion för levande ljus som jag.

Vi som var med! (...och sju barn som inte fick plats på bilden ;))

Två dagar av 2013 har redan hunnit passera, och endast några få dagar återstår av jullovet. I morgon ska jag och dottern utnyttja en av dessa dagar till fullo, då vi tar tåget till sta´n där hon såg dagens ljus för första gången, Uppsala! Medan mannen och sönerna får vara hemma och bråka med varandra bäst de vill :)

Gott Nytt År!