Det okända ovan molnen?

Ibland kan små barn säga saker som låter lite märkliga i en vuxens öron. Saker i stil med "när du blir bebis igen mamma, då ska jag läsa saga för dig", eller närbesläktade upplysningar som rör samma tema. Ofta tycker nog många vuxna att det är lite charmigt och roligt, att barnen inte har riktig koll på hur det egentligen funkar, och att de har en livlig fantasi.

Alla mina barn har någon gång kommit med påståenden som liknar det ovan, och jag har reagerat som de flesta vuxna gör; ställt någon följdfråga och varit intresserad av hur barnen egentligen tänker och hur de har kommit fram till sitt resonemang, som för de flesta vuxna är obegripligt och saknar rim och reson.

På senare tid har jag dock märkt att minstingen verkar spela i en lite annan liga. Hans påståenden och berättelser skiljer sig från hans syskons. Han är mer bestämd och detaljerad, på ett nästan lite okänt vis.


I lördags uträttade jag och minstingen lite ärenden på tu man hand. Vi åkte bil mot Valbo, förbi Valbo kyrka. Minstingen frågade mig vad det var för hus, jag svarade

M: Det är en kyrka, som heter Valbo kyrka. Där ligger min pappa, din morfar, begravd. Visst är kyrkan fin?
J: Mmm. Men är din pappa i himlen mamma?
M: Ja, det är han.
J: Men det är inte bra. Han vill ju vara här med dig mamma!
M: Ja, och med dig. Han ville inte till himlen då, men sån´t får man inte bestämma själv.
J: Nää, men snart kommer han hit till oss igen. Vad har han för färg på sitt hus?
M: Menar du att han bor i ett hus i himlen? Vad han har för färg på det huset?
J: Nej, i himlen bor man inte i hus, man bor inte så där. Där behöver man inga hus. Jag menar huset här, som han ska bo i när han kommer tillbaka. För han kommer snart. Hit till oss.
M: Öhh... Jaha... Nä, jag vet inte...? Han har inget hus här nu eftersom han är i himlen, då kan man inte ha sitt hus kvar här på jorden, då flyttar någon annan in i det huset.
J: Jaha. Men om han är liten först, då kan han bo hos nån annan. Och köpa ett nytt hus sen när han blir stor igen.
M: Ja, jo, det är klart. Så kan det kanske vara.

J: Hur ser din pappa ut?
M: Han hade brunt hår och bruna ögon.
J: Jaha. Jag har inte sett honom för jag har inte träffat honom.
M: Nej, du har inte träffat honom, men Ebba hann träffa honom när hon var bebis, och han hade jättegärna velat träffa dig också.
J: Ja, men jag kan träffa honom sen.

På väg hem passerade vi kyrkan igen.

J: Mamma, där är kyrkan igen. Är din pappa i himlen?
M: Ja.
J: Men jag kan inte se honom.
M: Han kanske finns där bakom molnen...?
J: Nej, det gör han inte, för jag kan inte se fotspåren. Det är för att det är inte i den där himlen som de är som är i himlen. De är i en annan himmel som vi inte kan se. Men snart kommer han tillbaks till oss. Din pappa. Och då kan jag se honom.

Visst är de härliga de små barnen? De har så livlig fantasi! 

Eller hur var det nu?