Sedan började de mer komplicerade frågorna att dugga tätt. Men kan vi verkligen gå ut och äta middag då? Det är ju en lördag? Två tjejkompisar? Bara sådär? Får man det? Utan någon egentligen anledning? Bara för att få prata och umgås utan gubbar och barn? Vart vill vi äta? Har du tänkt på att det är lönelördag? Och bortamatch (för Brynäs alltså)? Eftersom det är lördag borde vi kanske passa på att tänka steget längre, och faktiskt gå ut och ta en drink efter middagen? Vad ska du ha på dig? Klänning? Åh nej, jag som hade tänkt mig ett par halvpoppiga brallor, funkar det? Kan vi ha olika? Är du säker på att du ska ha klänning? Kan jag verkligen ha byxor?
Efter att vi lyckats lösa frågan om det verkligen var OK att vi tog oss den här tiden en lördag, tog vi tag i bordsbeställningsfrågan, och efter en rigorös insats fick vi bord på Brända Bocken. Sen var det då klädfrågan... Att det alltid ska vara så svårt. Varje dag faktiskt. Den här dagen fick jag kalla in förstärkning, min Lillasyster, som bekräftade att jag faktiskt kunde ha mina halvpoppiga brallor trots att L skulle ha klänning. Men det vore bra om jag kompletterade outfiten med ett armband som syntes.
Klockan 18.59 klev jag på bussen, och chauffören frågade om jag var ungdom. Då kände jag att det skulle bli en bra kväll. Men jag tänkte ändå att "Det här kan ju bli precis hur som helst. Vi kanske blir jättetrötta och bangar helt, och tar 22-bussen hem. Eller så kanske vi försöker gå vidare någonstans och inte kommer in. Vi kanske kommer in, men kommer på att det där inte är någonting för oss längre och åker hem. Eller så kanske vi tycker att det är jättetrevligt att äta god mat, dricka vin och drinkar, och stänger stället."
L och jag unnade oss att äta en trerätters middag, med olika viner, som avslutades med en mojito-dessert. Fantastiskt gott! Vi insåg dock ganska snart att vi kände oss som tanterna på stället, och bestämde oss för att gå vidare.
Vi hamnade på Helt Enkelt, men kände oss inte riktigt hemma. Av någon konstig anledning förväntar man sig att man ska känna en massa folk när man går ut en lördagskväll. Men så är det visst inte längre. Någon gammal vän syntes till, och någon revisor. Inte roligare än så. Vi försökte pigga upp tillvaron med drinkar, men det hjälpte inte riktigt. Efter en stund bestämde vi oss för att gå vidare, igen! Riktiga barhoppare! För att få dansa lite.
Väl ute i kylan träffade vi på Han från Byn med vänner, de stod och köade till HE som vi precis hade övergivit! Vi blev ett helt litet gäng till slut, efter att Bandyspelaren med Gävle-sambon också dök upp. Vi ställde oss i kön igen. Hängde in jackorna i garderoben igen. Och gick till baren igen.
Vad hände sen egentligen? Det som händer på HE, stannar förstås på HE. Men jag minns lite allsång. Trumsolon. Någon duett. Och visst finns det rörelser till "Händerna mot himlen?"
Tack alla som var med för en trevlig kväll! Men kanske mest tack till mannen, för att han så snällt (inte alls argt eller ens irriterat, vilket hade varit helt befogat) kom och hämtade mig mitt i natten när det var en timme lång taxi-kö.
Tänk att det gick hur som helst. Mer än vad jag hade kunnat ana. För det är inte så ofta jag missar sista bussen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar