"Jag kan ju nästan allting!"

Idag var det dotterns tur att besöka tandläkaren, och det föll på min lott att följa med! Sönerna i familjen har jag följt med någon gång, men inte dottern sedan hon hamnande i skolåldern. I den vevan upptäcktes det att hon har en "störning i emaljen", något som man tror kan bero på att hon hade en infektion i kroppen vid några av tändernas bildande. För att få ordning på en del av tänderna har hon gått igenom många tandläkarbesök, fått många bedövningssprutor, och många olika typer av fyllningar. Allt tillsammans med mannen. Det här med tandläkaren är inte min kopp te.

Idag var jag tvungen. När jag väl lyckades hitta dottern, i skolan, hade vi exakt femton minuter på oss innan hon skulle infinna sig i tandläkarstolen på andra sidan stan, men när man snart ska fylla tretton är det ingenting som orsakar någon som helst form av stress (hos den blivande tonåringen alltså, värre var det för mig). Vi hann i tid. På sekunden. Väl framme bad jag henne att borsta tänderna, men tandborsten och tandkrämen som jag påminde om ungefär fem gånger på morgonen låg visst kvar hemma... Jag ryckte en tandborste och en liten tandkräm från shoppinghyllan, och sa till dottern att vi fick betala sen.

Undersökningen gick bra. Även för dottern. Hon bokade även in en tid för att fästa ett tandsmycke, en regnbågsfärgad diamant... Hon ska alltså gå till tandläkaren snart igen. Helt frivilligt. Jag försäkrade mig om att det var OK att hon fick gå dit själv, och att jag bara behövde sticka in kortet och betala senare samma dag. Nu ska jag bara förankra den idén hos dottern också.

Efter en lång dagishämtning, hade jag bara tänkt hämta upp mellanbarnet hemma för att åka på ett överraskningsärende som han hade längtat efter länge. Han var dock inte hemma... Efter att ha efterlyst honom hos två kompisar hade jag en ganska klar bild av vad som hade hänt; mannen verkade ha lånat mellanbarnets nycklar (man ska aldrig låna ut sina nycklar till mannen) och inte riktigt lämnat tillbaka dem, vilket hade inneburit att sonen hade fått skynda sig ordentligt till fots istället för på cykel till skolan. Efter en stund kom han vankande hemåt, med en snäll kompis på cykel i följe, som skjutsade mellanbarnets väska.

Två av mina swagiga barn :)

Jag packade in alla barn i bilen och drog iväg till Media Markt för att mellanbarnet äntligen skulle få köpa ett efterlängtat X-Box, som han sparat till väldigt länge. På vägen dit började ratten i bilen skaka lite väl mycket, och väl framme vid butiken stank det bränt om bakdäcken och världens rökmoln steg från hjulen. Det såg ju inte så bra ut, men vem hade tid att tänka på det när det var X-Box dags?! Inte barnen i alla fall.

Om man ska handla teknikprylar av en ung kille, verkar det vara en bra idé att kliva in som "ensam" mamma med tre barn, som precis lämnat en rykande minibuss på parkeringen. När jag såg priset på spelkonsolen, sa jag att jag tyckte att det var betydligt dyrare än det jag hade sett i shopen på hemsidan, det skiljde ju 350:-! Utan att blinka prutade han ner konsolen, och hjälpte mig till kassan! Tack för det! Undrar om han ville bli av med oss...?

Middagen fick bli på Restaurang Gyllene Måsen. Mellanbarnet var snäll som ett lamm, minstingen undrade tio gånger om vi inte skulle äta glass, och dottern använde inte sin mobil hela tiden. Sedan fortsatte jakten på spännande spel på Rocks för mellanbarnet  (minstingen undrade mest om vi inte skulle äta efterrätt på Köpis, och dottern hittade en fåtölj som var mobilvänlig), innan vi for hemåt igen. Vi tog den långsamma vägen, för att undvika skakningar i ratt, och rykande, brända däck.

Jag lämnade barnen hemma, och åkte iväg till bilverkstaden med bilen. Jag försökte beskriva mitt ärende för bilmecken, men kände att han inte riktigt förstod, så jag visade med händerna och använde mig av lite ljudillustrationer. Då log han ganska mycket, följde mig ut och tittade på bilen (lite likt killen på Media Markt faktiskt..., undrar varför...?), och insåg att jag faktiskt inte hade överdrivit alls. Jag sa "du fixar det här va´?!", gav honom tummen upp och gick därifrån. Så kanske man inte gör hos bilmecken, men jag har inte lämnat någon bil där förut, så jag vet faktiskt inte. Hoppas att han kan laga den nu bara...

Väl hemma för kvällen installerade jag X-Box och fick igång Minecraft, till mellanbarnets stora förtjusning. Undrar varför han trodde att bara pappor kan fixa sånt? Efter nåt litet strul med den där spelmackapären, som jag också löste, råkade jag säga till mellanbarnet "tänk, jag kan ju nästan allting!", då sa han att jag lät som Lotta på Bråkmakargatan. Och det var ju sant. Men känslan just då var sån.

Idag har jag följt med dottern till tandläkaren, varit iväg och handlat skum spelkonsol tillsammans med tre barn, prutat i vanlig butik, letat konstiga spel, undersökt konstigt fel på bil, fixat in bilen hos bilmecken, installerat spel OCH fått det att funka!

"Det är ju inte klokt egentligen!"

(Jag tänker inte låta känslan av misslyckande som infann sig i en millisekund när jag öppnade handväskan och hittade en obetald tandborste och en minitandkräm, förstöra den ovanliga Lotta-känslan just ikväll, det får vänta till imorgon.)

Jag som innebandymamma

Idag har innebandy upptagit en extremt stor plats i mitt huvud, orsakat hjärtklappning och slukat en gigantisk mängd energi. Men det är inte jag som har spelat, förstås. Mellanbarnet stod för insatsen på planen, men jag vet inte vem som hade det kämpigast; han eller jag?

Han var på plats på Träffen och spelade två matcher med sitt ordinarie lag under förmiddagen, innan han fick äta ostmacka och varmkorv på läktaren i fyrtiominuterspausen som han fick innan det var dags att gästspela i de större grabbarnas lag, med spelare som som mest var tre år äldre!

Jag har varit nervös inför den senaste matchen ända sen igår! Skulle min lilla, fina kille verkligen fixa att spela med de stora grabbarna?! Inte för att jag tvekade över hans förmåga egentligen, jag tycker att han är en skicklig innebandyspelare, men skulle det verkligen räcka när de andra spelarna är ungefär dubbelt så stora och spelar ett mycket tuffare spel? Jag fasade lite för att min lillkille skulle åka på några törnar, flyga runt som en vante, och nästan bli mosad av de stora grabbarna. Och skulle han verkligen orka spela tillräckligt länge? I serien med de stora grabbarna spelar de ju 3 x 20 minuter, det är betydligt längre än vad han är van vid, och den här gången hade han dessutom redan spelat två matcher innan!

Jag var sjukt nervös. Men det var inte mellanbarnet.

Han smet in i omklädningsrummet med ett leende, och verkade riktigt taggad! Jag tog en lugnande paus i solen innan det var dags.

När matchen drog igång fick jag en del farhågor bekräftade; de andra killarna var mycket större, och spelade galet snabbt! Det var VUXNA gubb-domare, speaker (inte bara en förälder som noterar lite tyst för sig själv i sekretariatet), och ett gäng utvisningar!

Jag bet på naglarna, satt längst ut på kanten på stolen, blev tårögd, hoppade, skrek, hejade... ja, vad jag gjorde jag inte?

Alla farhågor som gällde min lillkille hade jag dock kunnat hoppa över. Jösses, vad duktig han, och de fem andra grabbarna från hans lag var (resten av killarna i laget var förstås galet bra de också, men jag hade mest fokus på hur "smågrabbarna" skulle hantera uppdraget de hade förärats idag)! De var kanske inte störst, men det är visst inte det som räknas i innebandy.

Efter 60 spelminuter kunde jag äntligen andas ut, känna en oerhörd stolthet (ja, inte över mitt beteende på läktaren kanske, men över lillkillen), och mellanbarnet kunde tillammans med resten av laget lägga ännu en seger till protokollet.

Men jag måste nog försöka göra något åt det där. Det där med de nervvrakiga tendenserna som utspelar sig på läktaren. Jag vet inte om jag är riktigt gjord för att vara en sån där idrottsförälder...?

En helt vanlig innebandymatch för P 03/04, P 02/01, eller SM-final för Brynäs? När jag väl sitter där är känslan precis densamma!

Det här med våffeldagen...

Våffeldagen. Det fanns säkert en god och mysig tanke bakom att instifta den dagen, kanske en riktigt festlig tanke till och med! Men ärligt talat, jag har ofta upplevt våffeldagen förknippad med helt andra tankar. Tankar mer i stil med "fasen, jag har glömt det igen!", "med lite tur har vi nån gammal våffelmix längst bak i nåt skåp", och fler än en gång har dagen även inkluderat upprörda barn... Just på grund av svaret på min fundering kring våffelmix nästan alltid är "nej". Våffeldagen år 2014 blev inget undantag.

För att reparera den fruktansvärda skadan som skedde när barnen blev serverade kyckling och couscous på den stora dagen, inhandlades det igår kväll en stor mängd våffelmix, som istället skulle tillredas idag. Helt galet att äta våfflor den 26 mars förstås, men det gäller ju att våga leva lite!

Glad i hågen över min galna, vågade idé, tänkte jag att det skulle gå som en dans att hämta minstingen på förskolan eftersom jag hade våffel-esset i rockärmen. Men ack så fel en mamma kan ha! Han bara stirrade på mig, plutade med underläppen, gav mig arga ögat och sa "Våffeldagen var faktiskt igår mamma! Man kan inte äta våfflor idag, det är fel dag!". Men då klev en liten tjej fram och sa "Vi ska också äta våfflor idag, fast det var våffeldagen igår, det har min mamma lovat".

Minstingen måste ha känt att vi inte var helt galna trots allt, tinade lite, och sa att han snart var redo att åka hem, han ville bara skjutsa mig på cykeln (liten förskolecykel, typ tokstabil blågul trehjuling med en extrasits) först... Ehhh... näää... eller jo... varför inte? Det är ju roligare att vara för än emot. Jag satte mig (knölade mig ner) på barncykeln och lät mig skjutsas en bit, och struntade i faktiskt i förskollärarens kommentar om att hon önskade att hon hade haft en filmkamera.

Vi är fem i familjen, men ganska ofta är vi minst sex personer runt matbordet, så det var lika bra att dimensionera både våffelsmet och vispgrädde för minst en person till runt bordet.

Mannen kom dock på att han var tvungen att jobba lite längre just i kväll, och skulle missa middagen. Lite trist, tänkte jag, eftersom han faktiskt gillar våfflor, till skillnad från mig som har lite svårt att se maträtten som mat, och är inte helt kompis med den eftersom jag är lite känslig för laktos.

Våfflor gräddades och grädde vispades. Då sms:ade dottern och frågade om det var OK att hon åt hos A, och ja, visst var det det.

Så. Idag har jag gräddat våfflor i femtio minuter, av en smet dimensionerad till stor familj och eventuell vän. De som kom och satte sig runt matbordet var mellanbarnet, minstingen och den laktoskänsliga mamman. Det blev väldigt många våfflor över. Och vispgrädde. Köket blev osigt, och spisen nerkletad med våffelsmet. Och jag fick ont i magen.

Det här med våffeldagen är inte min grej.

 Men en stilig blombukett från en man som jobbat lite sent, är nog min grej i alla fall.

"Om han åker till Åre måste jag väl åtminstone få köpa en ny locktång?"

...så tänker i alla fall jag. Man skulle även kunna anta att det var så att jag hade blivit presenterad för en ny, ultimat locktång några dagar innan mannens Åre-resa, och att jag egentligen bara inväntade ett lämpligt tillfälle att köpa den. Det lämpliga tillfället skulle kunna vara i samband med att mannen åker iväg från familjen på en weekendresa och gör det han gillar allra bäst; åker skidor. Han brukar inte ha lika mycket att invända över mina nödvändiga inköp vid sådana tillfällen. Men självklart får man göra vilka antaganden man vill. Det viktiga är att locktången äntligen har hittat hem!

Behovet av lite olika tänger till håret, har mannen en tendens att inte riktigt förstå sig på. Det finns nog fler av mina egenheter som han inte förstår sig på förstås, men de har han den goda smaken att inte dryfta så ofta, som just det här med tänger.

Jag har försökt att förklara storheten med den senaste, konformade investeringen; att den gör lite tuffare lockar, större längst upp, och mindre längst ner (vilket självklart är idealiskt då lockarna lätt hänger ut sig annars!) med rak topp vilket även ger en lite rockigare känsla. Men han verkar inte riktigt lyssna på vad jag säger, utan hänvisar till de andra tängerna som ligger i badrumsskåpet (och i garderoben, eftersom alla inte får plats i badrummet).

Jag har en gammal variant med tänder, men den känns mest som att den hänger kvar som ren kuriosa, min första, riktiga locktång! Sedan har jag ett par olika kläm-varianter i varierande storlek som är bra att göra lite olika typer av korkskruvar med, eller bara böja topparna. Jag har även en Secret Curl, som kanske är den roligaste locktången eftersom den rullar in håret alldeles själv in i maskinen! Ett par plattänger behövs självklart också, en lite mer normal, och en att ta med på resor. Sen är det förstås nödvändigt att ha ett par olika hårtorkar, men de kan ju inte klassas som tänger, även om de tar plats i badrumsskåpet!

Det går ju tydligt att se skillnaden mellan secret curl-lockarna och lockarna efter den konformade tången, så alla förstår ju varför man måste ha en av varje. Det beror på vilket lockhumör man är på!

Jag misstänker att det här intresset för olika locktänger har smugit sig på i samband med tantåldern... Förr i tiden gick tanterna till frissan och lade håret på spolar, och fixade och trixade. Dagens tanter har inte tid med det på samma sätt, så då kommer locktängerna väl till pass!

Men hur mycket tant jag än blir kommer jag nog alltid att tycka att det är kul att trampa bubbelplast!

Återkomsten?

Äntligen har jag genomfört den första löprundan på ungefär sjuhundra år! Helt oplanerad dessutom. Jag såg det nog mest som en form av räddningsaktion, efter att ha varit gräsänka tillsammans med en snart tonåring som gärna låter mig veta att jag är ganska knasig, en snart 10-åring som inte orkar fatta egna beslut just nu och mest pratar om när vi egentligen kan köpa en X-Box, och en snart 5-åring som... ja... vad gör han inte? Han beter sig som en Duracell-kanin som utgångsläge så fort han slår upp ögonen på morgonen. Att säga att han bokstavligen klättrar på väggarna känns som en underdrift. Åtminstone upplever jag det så när jag är själv hemma med hela gänget!

Hur som helst så kändes det som världens bästa idé att knyta på sig löparskorna och kasta sig ut! Jag tänkte att jag kanske skulle kunna springa ifrån den där trötta och lätt irriterade mamman som stirrade tillbaka på mig från spegeln, för hon är ingen vacker syn.

Det gick trots allt ganska smärtfritt. Eller smärtfritt och smärtfritt, det beror ju på hur man ser det. Flåset har ju varit betydligt bättre, knät har varit i bättre form, och det hade varit önskvärt att inte höger höftböjare börjar strejka efter fyra kilometer. Men med Martin på repeat i lurarna, och en härlig eftermiddagssol tog jag mig runt, ibland med sång till och med, och det är ju ett så gott betyg som något!

Nu håller jag tummarna för att min fot även höll för mitt infall, för oj så skönt det var att springa igen! I alla fall så här i efterhand. 

Nåja, det är inte alltid så lätt att bli tant.