Det här med våffeldagen...

Våffeldagen. Det fanns säkert en god och mysig tanke bakom att instifta den dagen, kanske en riktigt festlig tanke till och med! Men ärligt talat, jag har ofta upplevt våffeldagen förknippad med helt andra tankar. Tankar mer i stil med "fasen, jag har glömt det igen!", "med lite tur har vi nån gammal våffelmix längst bak i nåt skåp", och fler än en gång har dagen även inkluderat upprörda barn... Just på grund av svaret på min fundering kring våffelmix nästan alltid är "nej". Våffeldagen år 2014 blev inget undantag.

För att reparera den fruktansvärda skadan som skedde när barnen blev serverade kyckling och couscous på den stora dagen, inhandlades det igår kväll en stor mängd våffelmix, som istället skulle tillredas idag. Helt galet att äta våfflor den 26 mars förstås, men det gäller ju att våga leva lite!

Glad i hågen över min galna, vågade idé, tänkte jag att det skulle gå som en dans att hämta minstingen på förskolan eftersom jag hade våffel-esset i rockärmen. Men ack så fel en mamma kan ha! Han bara stirrade på mig, plutade med underläppen, gav mig arga ögat och sa "Våffeldagen var faktiskt igår mamma! Man kan inte äta våfflor idag, det är fel dag!". Men då klev en liten tjej fram och sa "Vi ska också äta våfflor idag, fast det var våffeldagen igår, det har min mamma lovat".

Minstingen måste ha känt att vi inte var helt galna trots allt, tinade lite, och sa att han snart var redo att åka hem, han ville bara skjutsa mig på cykeln (liten förskolecykel, typ tokstabil blågul trehjuling med en extrasits) först... Ehhh... näää... eller jo... varför inte? Det är ju roligare att vara för än emot. Jag satte mig (knölade mig ner) på barncykeln och lät mig skjutsas en bit, och struntade i faktiskt i förskollärarens kommentar om att hon önskade att hon hade haft en filmkamera.

Vi är fem i familjen, men ganska ofta är vi minst sex personer runt matbordet, så det var lika bra att dimensionera både våffelsmet och vispgrädde för minst en person till runt bordet.

Mannen kom dock på att han var tvungen att jobba lite längre just i kväll, och skulle missa middagen. Lite trist, tänkte jag, eftersom han faktiskt gillar våfflor, till skillnad från mig som har lite svårt att se maträtten som mat, och är inte helt kompis med den eftersom jag är lite känslig för laktos.

Våfflor gräddades och grädde vispades. Då sms:ade dottern och frågade om det var OK att hon åt hos A, och ja, visst var det det.

Så. Idag har jag gräddat våfflor i femtio minuter, av en smet dimensionerad till stor familj och eventuell vän. De som kom och satte sig runt matbordet var mellanbarnet, minstingen och den laktoskänsliga mamman. Det blev väldigt många våfflor över. Och vispgrädde. Köket blev osigt, och spisen nerkletad med våffelsmet. Och jag fick ont i magen.

Det här med våffeldagen är inte min grej.

 Men en stilig blombukett från en man som jobbat lite sent, är nog min grej i alla fall.