Han var på plats på Träffen och spelade två matcher med sitt ordinarie lag under förmiddagen, innan han fick äta ostmacka och varmkorv på läktaren i fyrtiominuterspausen som han fick innan det var dags att gästspela i de större grabbarnas lag, med spelare som som mest var tre år äldre!
Jag har varit nervös inför den senaste matchen ända sen igår! Skulle min lilla, fina kille verkligen fixa att spela med de stora grabbarna?! Inte för att jag tvekade över hans förmåga egentligen, jag tycker att han är en skicklig innebandyspelare, men skulle det verkligen räcka när de andra spelarna är ungefär dubbelt så stora och spelar ett mycket tuffare spel? Jag fasade lite för att min lillkille skulle åka på några törnar, flyga runt som en vante, och nästan bli mosad av de stora grabbarna. Och skulle han verkligen orka spela tillräckligt länge? I serien med de stora grabbarna spelar de ju 3 x 20 minuter, det är betydligt längre än vad han är van vid, och den här gången hade han dessutom redan spelat två matcher innan!
Jag var sjukt nervös. Men det var inte mellanbarnet.
Han smet in i omklädningsrummet med ett leende, och verkade riktigt taggad! Jag tog en lugnande paus i solen innan det var dags.
När matchen drog igång fick jag en del farhågor bekräftade; de andra killarna var mycket större, och spelade galet snabbt! Det var VUXNA gubb-domare, speaker (inte bara en förälder som noterar lite tyst för sig själv i sekretariatet), och ett gäng utvisningar!
Jag bet på naglarna, satt längst ut på kanten på stolen, blev tårögd, hoppade, skrek, hejade... ja, vad jag gjorde jag inte?
Alla farhågor som gällde min lillkille hade jag dock kunnat hoppa över. Jösses, vad duktig han, och de fem andra grabbarna från hans lag var (resten av killarna i laget var förstås galet bra de också, men jag hade mest fokus på hur "smågrabbarna" skulle hantera uppdraget de hade förärats idag)! De var kanske inte störst, men det är visst inte det som räknas i innebandy.
Efter 60 spelminuter kunde jag äntligen andas ut, känna en oerhörd stolthet (ja, inte över mitt beteende på läktaren kanske, men över lillkillen), och mellanbarnet kunde tillammans med resten av laget lägga ännu en seger till protokollet.
Men jag måste nog försöka göra något åt det där. Det där med de nervvrakiga tendenserna som utspelar sig på läktaren. Jag vet inte om jag är riktigt gjord för att vara en sån där idrottsförälder...?
En helt vanlig innebandymatch för P 03/04, P 02/01, eller SM-final för Brynäs? När jag väl sitter där är känslan precis densamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar