Återkomsten?

Äntligen har jag genomfört den första löprundan på ungefär sjuhundra år! Helt oplanerad dessutom. Jag såg det nog mest som en form av räddningsaktion, efter att ha varit gräsänka tillsammans med en snart tonåring som gärna låter mig veta att jag är ganska knasig, en snart 10-åring som inte orkar fatta egna beslut just nu och mest pratar om när vi egentligen kan köpa en X-Box, och en snart 5-åring som... ja... vad gör han inte? Han beter sig som en Duracell-kanin som utgångsläge så fort han slår upp ögonen på morgonen. Att säga att han bokstavligen klättrar på väggarna känns som en underdrift. Åtminstone upplever jag det så när jag är själv hemma med hela gänget!

Hur som helst så kändes det som världens bästa idé att knyta på sig löparskorna och kasta sig ut! Jag tänkte att jag kanske skulle kunna springa ifrån den där trötta och lätt irriterade mamman som stirrade tillbaka på mig från spegeln, för hon är ingen vacker syn.

Det gick trots allt ganska smärtfritt. Eller smärtfritt och smärtfritt, det beror ju på hur man ser det. Flåset har ju varit betydligt bättre, knät har varit i bättre form, och det hade varit önskvärt att inte höger höftböjare börjar strejka efter fyra kilometer. Men med Martin på repeat i lurarna, och en härlig eftermiddagssol tog jag mig runt, ibland med sång till och med, och det är ju ett så gott betyg som något!

Nu håller jag tummarna för att min fot även höll för mitt infall, för oj så skönt det var att springa igen! I alla fall så här i efterhand. 

Nåja, det är inte alltid så lätt att bli tant.