Kalket och jag

Idag är det sex månader sedan jag började äta kalk varje dag. När jag väl hade bestämt mig för att testa, lovade jag även mig själv att ge kalket minst sex månader innan jag skulle göra en utvärdering av om det egentligen har någon effekt, och om det är värt att fortsätta traggla med kalkburken varje dag. Nu är den dagen kommen, Den Gyllene 6 Månadersdagen! Jag trodde att den skulle komma som en stor lättnad,  en lättnad i det avseendet att jag då skulle ha bevisat för mig själv (och kanske lite även för JS...)  att jag stått ut i sex månader, och att det sedan skulle vara helt OK att lägga av...

I början hade jag verkligen nedräkning. Jag räknade hur många dagar som gått sedan jag började, sedan räknade jag hur många veckor som gått, och hur många veckor som var kvar. Idag är summan av kvarvarande veckor och dagar 0, äntligen! Skulle man kunna tro... Det är bara det att jag på senare tid nästan glömt bort att hålla räkningen, det var av en ren slump jag kom på att det gått sex månader. Kalket har blivit något jag inte ens funderar över, förutom att jag ibland reflekterar över att jag inte skulle vilja vara utan det.

De senaste månaderna verkar mitt immunförsvar, som i höstas inte var sådär jättemycket att hänga i julgranen, ha byggts upp, visst blir jag förkyld ibland, men på ett mer normalt sätt än de senaste två åren. Min migrän som brukar göra sig påmind ganska ofta är i det närmaste som bortblåst, utan mediciner. Jag känner mig friskare och piggare (nåja, allt är relativt) än på länge, än på flera år. Och kanske det bästa av allt; jag kan dricka mer än ett glas vin utan att bli bakis :))

(Bara för att jag skriver det här nu åker jag väl på någon dundergrej...)

Kära pH-kalk! Dagen då jag i förväg bestämt att vi skulle skiljas för alltid är här, men jag har ångrat mig! Som det känns idag kommer du att få hänga med för alltid!

TACK JS för att du var så envis, så här i efterhand nästan tjatig faktiskt :) Utan dig hade jag aldrig testat, och utan din support hade jag nog faktiskt lagt av i början. Jag erkänner (även om det tar emot): Du hade rätt!

När det är varmt behöver man inte göra någonting

Om ingen märkt det än: det är vamt! Jättevarmt! Så konstigt, för jag har inte alls semester än,  vädergudarna måste ha hört fel! Hoppas bara att de sparar några sådana här dagar till senare i sommar också. Fast ärligt talat; det är så otroligt varmt att jag inte tyckte att det gjorde sådär fasligt mycket att få komma in på kontoret och vistas i en AC-miljö idag efter en svettig morgon med tre kottar (se där, gräsänka igen minsann), men en halvdag inomhus hade kanske varit lagom... Alla andra kommer se ut som pepparkakor innan jag kan gå på semester, och jag kommer att se ut mer som en finsk pinne i färgen :(

Väl hemma på eftermiddagen var det så varmt att jag inte riktigt orkade göra någonting, och på något vis är det mer legitimt att göra just ingenting när det är 30 grader i skuggan. Vanliga eftermiddagssysslor som att tvätta och laga mat (läs: micra pannkor från i söndags åt barnen, och ta fram en bunke med tonfiskröra som jag öste på två skivor Wasa Sport till mig själv), kom jag i och för sig inte undan med. Men sedan fyllde jag minstingens giraff-pool med vatten, och lade ut ett gammalt överkast på gräsmattan där jag placerade mig själv resten av den sena eftermiddagen.

Efter en stund kom mamma förbi, hon konstaterade också att man faktiskt inte behöver göra någonting när det är så här varmt, och lade sig på överkastet. Minstingen har dock sin mormor på topp 3 när det gäller lekkamrater, så hon fick även bada i giraff-poolen, göra fart när minstingen gungade, spela nå´t med klubba och boll, och när mellanbarnet kom hem, även spela fotboll. Fast då fick hon hjälp av morfar P som också dök upp. Efter avslutade barnaktiviteter vek mamma all tvätt som redan hade hunnit torka på torkvindan, innan hon rostade mackor åt storbarnen, plockade ur diskmaskinen och hjälpte mig konstatera att både jag och barnen är vaccinerade mot mässling (tydligen en epedemi ute i Europa, så det kan vara bra att vara vaccinerad om man ska ut och resa). Det är så bra att mamma kan komma hit och känna att hon inte behöver göra någonting, framför allt en varm dag som denna :/ Vissa dagar är jag extra tacksam för min mamma, idag är en sån dag!

(Man kan lätt få den felaktiga uppfattningen att jag vekligen inte har lyft ett finger på hela eftermiddagen/kvällen, det är inte sant. Hos Fam Annorlunda finns det alltid en hur lång "To do-list" som helst.)

Mannen kommer hem från Levice i natt, mitt i natten verkligen, för planet är försenat... När han för en gångs skull tagit egen bil till Arlanda beräknas planet landa vid 00.30, och sedan är det en liten bit att köra själv hem till Gävle. Så kan det gå. Jag tror han kommer att välja andra färdsätt i fortsättningen.

Storbarnen har det bra hos Fam L i veckan. Idag har de varit på Fjärran och badat, och inför morgondagen ryktas det om en ny badutflykt. Men först måste mellanbarnet till tandläkaren och kontrollera sina framtänder efter att ha gjort en volt för mycket tillsammans med mannen på midsommarafton... Lillkillen föll handlöst i golvet med ansiktet före, och slog i näsan och ena framtanden, det både lät, och såg riktigt otäckt ut. Så otäckt att jag faktiskt var tvungen att pausa lite mitt i snacks-förberedelserna, och lägga mig ner en stund med fötterna högt... sån är jag när det gäller blod, framför allt när det gäller blod i munnen. I morgon får vi förhoppningsvis veta om tanden verkar sitta tillräckligt fast, och så blir det ytterligare en dokumentationsblankett till försäkringsbolaget.

Nu ska jag gå och lägga mig. Tillsammans med mitt dåliga samvete. Trots min brakmiddag, blev jag faktiskt hungrig när barnen lagt sig. Först tänkte jag "läsk och chips!", sedan tänkte jag "nej, inte två kvällar i rad, det är verkligen inte nyttigt", så jag tog en banan. När jag hade ätit bananen kände jag att jag nog behövde lite salt ändå, det är ju så varmt, då behöver man salt, "äh, jag kan ju ta de där chipsen med 30 % mindre fett, de räknas väl knappt som chips?" "va? frågar du mig själv? ja tydligen, nej, såna chips räknas verkligen inte, det är ju inte riktiga chips!" "men till chips måste jag nog ha läsk i alla fall!", efter moget övervägande och glupskt slukande av chips och läsk kände jag att det nog inte var helt rätt ändå. Det var inte chips och läsk jag varit sugen på egentligen... Hm..."Glass! Bra idé, det känns helt rätt i värmen!"

Ny frisyr!

Min äldsta son har låtit de raka lockarna falla, till förmån för en ny sommarfrisyr! Men vad ska mormor och farmor (och Sofia C :)) säga...?

De coola rakade strecken på sidorna syns inte på bilden, men det kanske är bra att vänja mormor och farmor successivt? 

Midsommar 2011 i bilder


Midsommarhelgen 2011 har spenderats på Gregersö på Åland. Vi har haft "det ganska bra, faktiskt riktigt bra"...





Midsommar 2011




En vy från sovrumsfönstret. En vy jag skulle kunna leva med.




Barnen från Frostmofjället? Nej barn på blomjakt på midsommaraftons förmiddag.




Max hittade en svamp :)




SM (eller kanske ÅM?) i kransbindning.




Midsommarlunchen förbereds.




Tre taggade storbarn på skattjakt.




Skatten äntligen hittad!




Minstingen och jag äter glass och jordgubbar, och laddar inför dans runt midsommarstången.





Innan dansen, tog några av oss det lugnt nere på stenstranden.

 


Den åländska midsommarstången ser inte ut som den svenska.




"Tre små gummor skulle gå en gång..."




Nähä... att dansa runt stången var inte skoj...




Desto skojigare att efter påtvingad dans, få slå sig ner på en pique nique-filt och fika!




De här var också med :)




Vi fick Ålandspannkaka, som Max snälla farmor lagat åt oss!




När alla andra hade dragit sig hemåt var det tydligen kul att dansa i alla fall...




På kvällen grillade vi...




...med de små på behörigt avstånd.




På midsommardagen besökte vi Pommern...




...och försökte ta många gruppbilder, det gick sådär...




Skepp o´hoj!




Efter Pommern-besök tog vi en sedvanlig pizza på bästa haket i stada!




Sedan  bastade och badade vi...




...och vi!





Helgen avslutades med bravur i tjejbastun! Eventuellt blev det ett nytt tidsrekord, men så länge gubbar och barn servar oss med ölkorv, öl, jordgubbar och rosé, ser vi nog ingen anledning att korta ner vår kära bastustund!

 Tack Åland för att du återigen visade dig från din bästa sida! Tack Fam L-A för att ni låter Fam Annorlunda följa med till ert paradis!

Packar upp och packar ner

Nu när vi precis har packat upp, är det dags att packa ner igen. Fast om sanningen ska fram har vi faktiskt inte packat upp allt, utan låtit en del ligga kvar i väskan, och liksom packat ovanpå...

De senaste dagarna, efter bröllopshelgen i söder, har annars präglats av jobb och en skum dunderförkylning med halsont, dövöra, rinnande näsa och rinnande ögon, men nu håller jag tummarna för att den snart är över!

Snart bär det iväg till årets midsommarfirande. Så oplanerat som det är i år har det nog aldrig varit tidigare, men vi får hoppas att det går bra ändå :) Jag och L har bara haft en kortare planeringslunch där vi bestämde mat, efterrätter, snax, och dryck, samt skrev ner allt som måste handlas och satte en person ansvarig vid varje punkt, men that´s it. Igår hade jag till och med glömt bort att vi bestämt att vi skulle äta glass och jordgubbar efter lunch, inte på kvällen som vi sagt tidigare (!!), så tokigt och bohemt det kan bli! Men tillsammans hoppas jag att vi ska klara av att lotsa varandra genom alla oklarheter som kan komma att uppstå!

Midsommarstängerna på Åland ser lite annorlunda ut...

Nu ser vi fram emot jordgubbar, bubbel, glass, Ålandspannkaka, grillat, vin, trevligt sällskap, bastu, öl, öppet hav och total avkoppling (för det brukar det ju alltid bli när man reser med fem barn i åldrarna 2 till 9 år)!

Happy Midsommar Everyone!

Så rullar vi norrut...

Nu är vi på väg hem efter en rolig och intensiv helg!

Det känns nästan som att jag varit på besök i ett annat liv, i ett annat land, i en tid från förr. Från förr menar jag 10-15 år tillbaka i tiden, inte 100 år som det kanske låter. Så skoj att träffa så många gamla kompisar från Lund igen, det var verkligen länge sedan vi lyckades samla så många samtidigt! Vi kunde konstatera att alla såg likadana ut som förr, och att vi alltså inte har åldrats ett dugg! Möjligtvis har samtalsämnena ändrats något, för att anpassas till sån´t som vuxna förväntas prata om, för på pappret är vi alla tydligen vuxna nu... fast mest på pappret om jag får tala för mig själv!

Att åka så långt söderut var det länge sedan jag gjorde, och jag var inte beredd på den nostalgitripp resan skulle bli för mig. Redan på tåget från Göteborg till Varberg, då jag insåg att tåget skulle vidare till både Lund och Malmö, och dagens upplaga av Sydsvenskan hamnade i min hand, fick jag någon form av lyckorus. Konstigt. Jag som brukar vara så tydlig och bestämd när frågan om jag inte längtar tillbaka till Skåne kommer upp... men det är absolut uppfriskande att kunna överraska sig själv!

Efter en härlig kväll i Varberg, och en stor hotellfrukost (att jag adrig lär mig att begränsa frukostintaget på hotell) senare, blev jag och mannen hämtade utanför hotellet för att bli skjutsade hem till Fam A. Vi var ett helt gäng som samlades där, vi piffade inför bröllopet, åt lunch och övade på sången vi skulle framföra senare på kvällen.

Lunch!



Repetition...



...inför kvällens framträdande.

Gårdagens bröllop var otroligt vackert, i en liten vit stenkyrka från 1200-talet. Brudparet var vackra som få. Solosången likaså. Middagen intogs på en restaurang vid stranden där brudparet träffades redan som tonåringar, romantiskt så det förslår. Maten vi fick var otroligt god, gott vin, utomordentlig toastmasterduo, trevlig bordsherre (som lyckades hålla god min när jag sågade vår tidigare bank, som visade sig vara hans arbetsplats... ibland är jag verkligen smidigheten personifierad), roliga tal och sånger. Jag hoppas och tror att brudparet kände sig nöjda med sin dag.

Som alltid när det är ett gäng Lundastudenter på fest tillsammans, blir det en hel del sånger som vi är vana vid från studietiden, vilket återigen gjorde att det kändes som att jag förflyttades bakåt i tiden och längre söderut geografiskt. En härlig känsla!

Vi var elva stycken som sedan spenderade natten hemma hos Familjen A, i deras fantastiska, stora hus. Jag träffade en ny favorit; katten Gustafsson, vi kom riktigt bra överens.

I morse vaknade vi av köksslammer och pannkaksos, och när vi väl pallrade oss ner stod frukosten framdukad. På landet utanför Varberg får man pannkakor med färska jordgubbar och hemgjord persikochutney (som kokats ihop av persikor som växer på persikoträdet på tomten... tror inte det funkar så bra i växtzon 5... :( ) till frukost, och så får man dricka sitt te ur en rosa Mumin-mugg (om man är snabb förstås, det är jag när det gäller rosa Mumin-muggar). Efter många skratt, catching ups och pannkakor, blev det dags att packa oss hemåt.

Jag visste inte att jag saknade södern och alla gamla kompisar så mycket som jag tydligen gör! Tack alla som satt guldkant på helgen, det var så skoj att ses!

Nu rullar vi norrut igen...

Men vi kommer gärna tillbaka! Igen och igen och igen och igen!

Varberg

Igår lämnade vi ett Katrineholm i ösregn, för att bege oss mot Varberg via Göteborg. Av någon anledning var 1 klass-biljetterna billigare än 2 klass när vi bokade, så det kändes himla najs att bli servad med frukost och ha extra breda säten :) I Göteborg fick vi, medan vi väntade på anknytningen till Varberg, hänga i 1 klass-loungen där det fanns ordentligt med fika och sköna fåtöljer, jag skulle verkligen kunna vänja mig vid att alltid åka 1 klass!

Väl framme i Varberg hade mannen en affärslunch och ett leverantörsbesök inbokat. Av någon underlig anledning var även jag inbokad på lunchen... Det kändes sådär att leka representabel fru i slitna jeans, ljusrosa Converse, skinnjacka, och med en rufsig knut mitt uppe på huvudet, men det gick alldeles utmärkt det med :) Efter avslutad lunch vid havet blev jag skjutsad till stan för lite shopping medan gubbarna åkte vidare och tittade på maskiner.

På sena eftermiddagen kom mannen tillbaka från godisbranschen, vi korkade upp en flaska bubbel och chillade lite på hotellrummet, innan vi begav oss ut och kikade lite på Varberg. Först gick vi till kallbadhuset, och sedan till Varbergs fästning.

Med handen i chipspåsen och datorn i knät, that´s me!

Kallbadhuset

...och så vandrade vi hemåt i solnedgången.

Efter avslutat turistande hamnade vi på restaurang Grappa, där vi delade på en flaska vin och åt italienska charkuterier, pizza och pasta. Jag fick till och med mannen att sitta bredvid mig i en soffa och äta!! Det var ett stort steg för Farbror Norman, men han klarade utmaningen galant!

Idag är det dags för bröllop!

Dags att fira lite

Wiiihoooo!

Alla deklarationer som jag hade på min lista är äntligen klara :) Det borde kanske firas på något vis?

Kanske med en after work?
Kanske med ett par vita Replay-jeans?
Kanske med en nougatfärgad handväska från PePe Jeans?
Kanske med att åtminstone fingra på en Maria Montazami-handväska?

Sounds like a plan to me!

Citronen och jag

Blä, vad jag är sur idag... Sur som en citron.

Sur för att det regnar. Sur för att jag inte fått något vettigt gjort på hela sena eftermiddagen. Sur för att jag är trött. Sur för att jag åt karamelliserade äpplen och glass igår kväll tätt efter nybakt sockerkaka och en riktig fikalördag, och sedan en extrakladdig kladdkaka idag = inget gott ikväll om jag inte vill se ut som en vandrande kladdkaka själv. Sur för att det spöregnar. Sur för att mannen inte verkar förstå att det ingår att även vika tvätten som hänger i torkskåpet. Sur för att någon annan i familjen ALLTID tar mina randiga, luddiga strumpor precis när jag vill ha dem. Sur för att jag vet att jag måste packa imorgon. Sur för att bromsarna på storbilen pajat = DYRT. Sur för att jag har ont i halsen. Sur för att jag inte tar mig ut och springer eftersom jag har ont i halsen.

Dags att vända på detta?

Och bli glad för att jag slipper vattna gräsmattan och den nyplanterade thujahäcken. Glad för att jag faktiskt äntligen ägnat eftermiddagen åt att få lite ordning på den nya Internetbanken, och dessutom beställt ett nytt Visa-kort med egen bild. Glad för att tröttheten och det halsonda gjort att jag passat på att ligga i soffan och pillat mig i naveln framför TV:n en halvtimme tillsammans med två lyckliga storbarn. Glad för att mannen tog initiativ och vek all tvätt som låg i torktumlaren. Glad för att jag har en man som både bakar sockerkaka och fixar karamelliserade äpplen när jag säger att det skulle vara gott. Glad för att vi har en bil som snart är lagad. Glad för att jag får åka på minisemester tillsammans med mannen i helgen, och därför måste packa.

Men nää... det där med strumporna... där går gränsen!

Många tårar föll på studenten 9/6 2011, fast mest av glädje!



Susanna, student 9 juni 2011

 Jag börjar på allvar tro att jag lätt skulle kunna göra en stor karriär som gråterska! Jag tror dock kanske inte att yrket finns kvar i Sverige idag... men om någon mot förmodan skulle se en sådan tjänst utlyst så kan ni väl hojta till?

Igår var det dags för tårkanalerna att få jobba ordentligt igen!

Morgonen började bra med en minisovmorgon till strax efter 7. Då gick jag upp och började fixa med tårtan till min lillasysters och hennes kompis studentmottagning. Ett efter ett steg barnen upp och joinade tårtbaket, och vi hade det riktigt mysigt i den strålande morgonsolen.

Tröttmössor bakar tårta

Ett minus var förstås att det inte alls var ett smart drag rent näringsmässigt att starta dagen med tårtbak, före frukost... Tårtbottnarna måste smakas, tårtfyllning nr 1 måste smakas och godkännas, samma sak med tårtfyllning nr 2, och självklart även samma rutin angående topping och garnityr! Ingen var särskilt sugen på frukost när det väl var dags framåt 9.30-snåret, men vi var ändå kloka nog att sätta oss i solen några minuter och äta några mackor innan resten av dagens förberedelser fortsatte. Under tårtbaket kunde jag hålla mig från att gråta, och det är självklart positivt ur alla bemärkelser, men jag kände ändå någon form av lyckorus; barnen var sams, tillmötesgående, intresserade och hjälpsamma, vädret visade sig från bästa sida och tårtbaket gick enligt plan, härliga tider!

Studenttårta!

Klockan 13 var det dags för utspark för Vasaskolans studenter. Redan i bilen på väg in till stan kom de första tårarna... Tänk att min lilla lillasyster äntligen var klar med gymnasiet! Som hon har kämpat den sista tiden! Så skönt att allt äntligen var över, och att hon fixat det med den äran! Och nej, mina tårar berodde inte på AC:n, en orsak som jag hade i beredskap om någon skulle fråga varför jag var tårögd.

På skolgården var det kört igen! Oj, vilken söt studentskylt m&P gjort till lillasyster. Hon såg precis ut som jag ser mig framför henne när jag tänker på henne... fast jag vet att hon bara är 4-5 år på bilden. Vid tiden som bilden togs brukade hon själv säga att hon såg ut som en prinsessa! Det var även det hon var utklädd till på bilden, och för mig är hon ännu mer av en prinsessa idag! Hon förgyller ständigt min tillvaro (även om det ingår att bli irriterad på henne ibland, det är mitt jobb som storasyster), och jag vet inte hur jag, eller hela min familj för den delen, skulle klara sig utan henne!

Jag och min lillebror slogs nästan om att få hålla i skylten, men han fick dra vinstlotten och vara skyltbärare när lillasysters klass sparkades ut sist i ordningen av alla Vasaskolans avgångsklasser 2011. Det var många klasser. Det var väldigt varmt. Jag fick istället den stora äran att springa fram till lillasyster först av alla av det tjugotalet personer som samlats för att uppvakta henne på skolgården, och hänga på henne ett plastförkläde (!!?) för att inte blommorna skulle förstöra den vita klänningen. Då var det dags igen, för tårarna alltså! Äntligen var det klart på riktigt!! Utsparkad och klar! Åh, så glad jag var för hennes skull!




Grattis allra käraste syster!


Efter utsparken var det dags för studenterna att traditionsenligt tåga genom sta´n. Barnen hade då spårat ur av värmen, så istället för att hänga efter tåget som alla andra, drog vi oss mot Pressbyrån och köpte något att dricka. Som tur var hann jag ändå fånga lillayster på bild mitt i tåget :)

Lillasyster tågar

Lillasyster kommer hem!

Väl hemma hos mamma var det mycket mat, mycket folk, många paket och många grader varmt!

Min förträffliga mamma (jag gissar att ett barnbarn står bakom kameran), som denna dag och kväll, fick arbeta efter devisen "finns det hjärterum, finns det stjärterum".

Vid 19-tiden blev huvudpersonerna nerskjutsade på stan för att pynta flaket. Inget flak fanns dock på plats, och jag vet att lillasyster redan tidigare anat oråd kring flakåkandet, hon litade inte riktigt på att allt skulle klaffa. Hon hade rätt :( 40 minuter försenat anlände flaket. Ett flak som hela klassen betalat många tusenlappar för. Ett flak som var för litet, nerdränkt i spyor, ölburkar och annat snusk.

Precis när jag och mamma stod och gjorde spett med ost, skinka och melon till alla studenter som väntades hem om någon timme, och konstaterade att allt gått så bra under dagen, ringde min jätteledsna lillasyster och informerade kort om läget. Min försvarsinstinkt kopplades direkt på på autopilot, och jag gjorde mig genast beredd att åka in till stan och läsa lusen av den unkna åkaren som tänkt lura studenterna. I min lillebror har jag dock i det närmaste mött min överman i denna talang, varpå jag mer än gärna delegerade uppgiften till honom. Jag gissar att bilen i princip flög ner på stan för att reda upp rätt och fel...

I detta fall fick studenterna rätt i de påståenden att flaket var nergrisat enligt ovan, att flaket var för litet, och att det dessutom inte fick åka människor på det... Polis tillkallades, men de kunde bara göra samma konstateranden som redan gjorts, vilket innebar att IN3A blev utan sin kväll på flaket. För många Gävle-studenter är det flakåkandet man tänker på allra först avseende studentfirandet, så jag tror att det var många i lillasysters klass som blev otroligt besvikna och ledsna, och för en stund kände att den oseriösa, lycksökande åkaren, som dessutom fått betalt i förskott, snuvade dem på en stor del av studentupplevelsen!

Jag blev så arg på den dumma gubben som lurat min fina lillasyster och hela hennes klass, att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka, igen... Fy, så arg jag var. Men jag var nog inte hälften så arg och ledsen som många i lillasysters klass.

Efter lite övervägande bestämde sig dock gänget för att en trist lurenderejare till åkare inte skulle få förstöra studentfirandet! Klassen ville fullfölja sitt schema under sin sista dag tillsammans, och därmed göra ett första stopp hemma hos mamma. Med hjälp av föräldrar och syskon skjutsades hela klassen runt under kvällen och natten.




Partyt rullade vidare, trots avsaknaden av flak :)

 Mamma gjorde bål till hela gänget, sprang runt och förvarnade alla grannar om vad som komma skulle, spetten åkte fram som planerat, och huset fylldes av ett gäng 19-åringar som nog var lite glada i hatten. Lillebror fixade ut stereo på altanen, och morfar P gick runt och sa "Vad är väl en kväll på ett flak, mot disco på Familjen Bs altan?", och ärligt talat tror jag att han har rätt! Det var nog även många av studenterna som höll med, men det är ju ändå trist att inte ens få chansen att testa flaket...


Skulle det, mot förmodan, bli något som helst tjafs om återbetalning av den förutbetalda flakhyran, lovar jag att göra allt som står i min makt för att varenda krona ska betalas tillbaka! Jag har tröttat ut lurendrejare med lagrum, och ord som i Words dokument benämns som "byråkratiska och ålderdomliga" förr. Jag har definitivt inga planer på att ge upp den framgången nu!

IN3A, U rock! Grattis till studenten allihop, ta vara på vad framtiden har att ge, men följ era hjärtan!

...och skulle det vara så att ni fortfarande är sugna på att åka lastbilsflak om 9 år, har dottern lovat att ni är välkomna att åka på hennes flak när hon tar studenten!