Ibland har man lite oflyt

Vissa dagar har man flyt. Andra dagar har man oflyt. Idag har jag en sån dag.

Dagen började extremt tidigt då minstingen bestämde sig för att ha lite ärenden, (som att hämta nappen, hämta kudden) som innebar en del spring mellan hans säng och min säng, med starttid 3.12. När han väl bestämt sig för att det var dags att fortsätta sova, hade han någon form av sparktävling i sömnen, och till hans stora glädje kan jag meddela att han fick in en kraftig hals-spark på sin mamma och ett par perfekta njurträffar under det som återstod av den alltför tidiga morgonen.

När jag gick upp på morgonen valde han att joina mig på en gång. Fast inte med att vara sådär trevligt sällskaplig, utan istället sitta i soffan och skrika och domdera om allt som var fel. Vilket verkade innefatta det mesta denna morgon.

När jag fått upp storspökena till frukostbordet var det dags att rådgöra angående dagens logistik. Dotterns cykel hade blivit kvar vid skolan under natten eftersom hon glömt att ta med nyckeln till skolan igår (så passande att hon har ett lås som går att låsa utan nyckel...), så hon ville följa med i bilen. Även mellanbarnet propsade på att få skjuts istället för att cykla med en kompis, jag gav med mig och fick således lämna alla tre kottar på morgonen. Minstingen spårade ur vid dagis, han ville också "gå i skolan", gråt och tandagnisslan följde när jag förklarade att han måste vara sex år för att få gå i skolan. Ingen bra kombination alls när lämningen ska göras snabbt för att skolbarnen inte ska komma för sent.

Väl vid skolan knorrade mellanbarnet om att jag aldrig följer med in till klassrummet, och med uppropsdagen i färskt minne, var jag inte sen att erbjuda mig att följa med och hälsa på fröken. Då kunde jag även stanna till och se hur dotterns cykel klarat natten. Den hade klarat natten, men inte med stil. Någon hade sparkat på cykeln så att den låg ner i en konstig vinkel, och det var inte en tillstymmelse till luft i däcken. Så himla typiskt! Mellanbarnet berättade nöjt om den stora händelsen när han kom in till klassrummet, och de andra ettorna lyssnade med stora öron! Sedan blev jag presenterad för fröken, och bokade en tid för kvartsamtal.

Jag var inte på jobbet så långt efter åtta som man skulle kunna tro, och arbetsdagen förflöt utan större friktioner. Jag hann med en lunch med L8 på Waynes där det spelades in en kort filmsnutt, jag var lite nervös att L8 skulle kasta sig in i bild, men hon höll sig i skinnet :)

När arbetsdagen började lida mot sitt slut ringde dottern. Våra logistikplaner på morgonen hade inte innefattat en trasig cykel, och nu spöregnade det dessutom, så dottern och kompis H var inte så intresserade av att leda sin cyklar hem för att hinna äta mellanmål innan första gitarrlektionen som började redan 16.30. Efter många turer slutade det med att de fick skrapa ihop några kronor, köpa flingor och mjölk på Fritidsklubben och sedan invänta mig. När jag väl var på plats ville de ändå gå hem eftersom det slutat regna...

Hämtning av mellanbarn och minsting gick hyfsat. När jag kom till dagis såg minstingen helt förkrossad ut. Personalen berättade att han börjat slåss. Inte med andra barn, han har istället börjat slå sina favoritfröknar! De gissar att det beror på att de har så många inskolningar av små barn nu, och att det inte riktigt är minstingens melodi. Jag kramade min lilla slagskämpe och åkte hem.

En stolt liten kille med sin nya väska.

När vi kom hem visade jag honom hans nya, lilla väska som han kan ha sina leksaker i när vi reser. Ärligt talat tyckte jag själv att den kanske inte var helt hundra, men minstingen gillade den skarpt! Vi hann bara in i huset och vända innan det var dags att skjutsa tjejerna in till stan och deras första gitarrlektion. Minstingen blev dock grymt besviken när det gick upp för honom att han inte skulle flyga flygplan till Rhodos idag med sin nya väska. Han tyckte dock att det var ett bra alternativ att ta med sig väskan till Kulturskolan när vi skulle lämna tjejerna, så det var bara att packa med sig alla barn, gitarrer och en liten kabinväska med Blixten Mc Queen på framsidan. Framme vid Kulturskolan packades samtliga barn, gitarrer och väska ut ur bilen för att gå  cirka femton meter och vinka "hej då" till tjejerna...

Min lilla, stora, coola tjej!

Nu har Morfar P ringt och sagt att han nog fixat cykeln med ventilerna jag köpt på Clas O idag. All eloge till Lillasyster och Morfar P som ryckte ut med cykelpumpen i högsta hugg till skolgården, för att försöka fixa cykeln. När de insåg att det krävdes mer än en cykelpump för att få ordning på den vandaliserade flickcykeln, lokaliserade de dottern på skolan för att få en cykelnyckel, och rullade sedan den ventillösa cykeln hem. Den lagade cykeln med sprojlans nya reservdelar lämnas av här hemma senare under kvällen av dotterns mormor. TACK alla ni!

Och jag... ja, jag har uppenbarligen tid att blogga och äta Schweizernöt, så det går nog ingen nöd på mig. Fast visst kan dagen ändå kvala in under kategorin "oflyt light"? Även om den verkar ta sig mot kvällen :)

Smaker av Italien

Nästan bloggtorka... jag vet! Men ibland hinner jag inte med allt jag vill göra helt enkelt...

Helgen har förflutit, och det känns som att vi hann med massor!

Fredagen avslutades, som så många andra fredagar, med ett gäng italienska och spanska ostar, en god pastarätt, lite bubbel och ett riktigt gott vin. Dottern var på födelsedagskalas hos en av sina bästa kompisar.

I lördags förmiddag skjutsade vi iväg barnen till mormor. Jag och mannen hade sedan ett dygn på tu man hand. Vi var bjudna på bröllops- och inflyttningsfest hos en av mina bästa vänner från studietiden (hon var till och med med den kvällen jag och mannen träffades första gången :)) och mannens barndomskompis från dagis. En udda kombo kanske? Hur lyckades de hitta varandra egentligen...? Det är en ganska lång historia som jag inte ska berätta nu; men den innehåller både mig, juldagsutgång i K-holm på Safiren, klockan 1.30-klokheter i kebabkön, nattliga telefonsamtal hem till någons mormor, och en blinddejt... och ja... någonstans på den vägen är vi, eller framför allt de lyckliga tu! Vigseln ägde rum i största hemlighet i Italien förra sommaren, och strax därefter köptes det otroligt läckra funkishuset i södra Stockholm. Så visst fanns det all anledning att fira!

Jag och mannen unnade oss först en shoppingrunda i vår gamla hemstad Uppsala. Om mannen inte gillar att shoppa, så är det helt klart än värre att prova kläder i en provhytt. Humöret sjönk till någon form av bottenrekord, och svetten inte bara lackade, utan snarare rann! En skjorta och ett par chinos hann han ändå prestera innan han kapitulerade. Som tur var lyckades jag få med en söt topp av bara farten :) Efter shoppingen passade vi på att äta lunch på ett av favoritlunch-haken Rififi, och det var precis lika bra som det alltid har varit. Lite så är det med hela Uppsala!

Klockan tre började minglet i trädgården hos de nygifta! Vi bjöds på direktimporterat bubbel som de köpt på sin semesterresa i Frankrike, innan vi fick American Wedding Cake, hur god som helst! Senare på kvällen var det dags för en italiensk buffé som bruden fixat ihop alldeles själv. Det var verkligen ett partaj i min smak; tjusigt bubbel, god tårta,  italienska smaker rakt igenom hela middagen som avslutades med "italienska gräddkyssar" även dessa bakade av bruden (som kanske borde fundera på att öppna catering-firma?), mycket surr och många skratt. Vid 23-tiden styrde vi hemåt, mannen är borta så mycket i jobbet att han gärna ville hem. Jag klagade inte, utan packade istället ner en skön kudde och en mjuk filt.

Nu är jag raskt tillbaka i vardagen igen; med jobb, skola, dagis och gräsänkeliv då mannen är i sin andra hemstad Levice i Slovakien. I morgon drar även aktivitets-racet igång med första gitarrlektionen för dottern. Hoppas hon kommer att tycka att det är kul, för nu har jag känt mig som "finn ett fel" i musikaffären när jag var där och köpte gitarrfodral och coola, rosa plektrum igår... hoppas det var värt det!

Mina nya bästisar

En nässköljare...

...en flaska Nasonex...

...en iPhone med rosa skal...

...ett par Dr Martens-kopior...

...och en kartong tax free-Marianne!

Så nu sitter jag här; med bihåleinflammation för jag vet inte vilken gång i ordningen den senaste tolvmånadersperioden, sköljer näsan med en liter saltvatten om dagen, sprejar med Nasonex och letar nya roliga appar. Jag har tröstköpt ett par lite för coola skor för en 33-årig trebarnsmamma (men jag har ALLTID velat ha såna kängor!), och dessutom föräter jag mig på en nyöppnad låda med Marianne-karameller som jag hittade i godisgarderoben.

Kräftfiske

Redan på försommaren bokade vi in kräftfiske den 19 augusti. Det var dottern som talade om för sin farmor att hon ville fiska kräftor för att hon inte kom ihåg att hon gjort det någon gång. Som den naturälskande farmor L är, ställde hon genast upp och bokade in fisket månader i förväg.

I fredags var så den stora dagen här! Jag hade redan ett par dagar innan insett att vädret kanske inte skulle vara på topp, det såg ut som att regnvädret från Belgien eventuellt skulle hinna upp till fisketrakterna, men sådan otur skulle vi väl inte ha? Och om det nu skulle vara så, hur mycket kan det regna egentligen? Så farligt borde det väl inte vara? För säkerhets skull kilade jag in på Stadium och köpte ett regnställ till mellanbarnet som inte hade något riktigt utan fått klara sig med vattentäta överdragsbyxor och jacka när det regnat den senaste tiden.

När vi var i Enköping började det dugga, några mil senare fullkomligt öste regnet ner!

Jag började ärligt talat få kalla fötter, och funderade på om jag kanske skulle stanna hemma med minstingen. Det var trots allt fredagkväll, och alla var ganska trötta efter första arbets/dagis/fritidsveckan. Väl framme hos svärföräldrarna i Katrineholm hade en mastodontmatsäck för fjorton personer packats; med mackor, olika ostar på tub, diverse olika grillkorvar, köttbullar, kall saft, varm saft, mjölk, varm choklad, kaffe och kakor. Pannlampor och sittunderlag fanns också med i packningen. Det fanns liksom ingen återvändo... Svärmor hade nog aldrig ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att någon inte skulle fiska. Jag skämdes för att jag över huvud taget hade tänkt tanken...

På med galonisar, regnkläder, stövlar, mössor och vantar, och in i bilen, här skulle fiskas kräftor trots att himlen bestämt sig för att öppna sig! När vi satte oss i bilen började mellanbarnet oroligt fråga sin pappa om han verkligen hittade till vattnet där vi skulle fiska. Han hade oroat sig över detta även innan, och försökte nu få bekräftat för tredje gången att det verkligen var så. Mannen snäste till sist av sonen med ett "JA, jag hittar har jag ju sagt!". Vi satte kurs mot Norrköping. Några mil. Sedan tog vi av åt höger, vägen delade sig, mannen blev lite osäker och ringde till sina föräldrar för att dubbelkolla vilken väg han skulle ta. Han skulle ha tagit en helt annan väg, redan från början...

Vi hade kört en halvtimme fel, en fredagkväll, i spöregn, med tre galonklädda, trötta barn som redan hade åkt närmare 30 mil i baksätet. Mellanbarnet undrade varför pappan sagt att han hittade, eftersom han nu körde fel. Det undrade vi faktiskt allihop. Mannen skyllde på sin pappa, att han är likadan, och sa att "ibland kör man bara, fast man inte vet riktigt vart man ska, ibland blir det rätt och ibland blir det fel". Jag förklarade att det just denna dag hade varit toppen om han hade erkänt för sig själv att han inte visste vart vi skulle, och bett om hjälp! Mannen tittade bedjande på mig och sa åt mig att inte säga något mer, för då kanske han skulle börja gråta. Jag sa inget mer.

Vi körde vilse på småvägar i en halvtimme till innan vi kom fram, och kunde förenas med barnens farmor, farfar, kusiner, faster och farbröder. Jo, jag har GPS i min nya bästis iPhonen, men om man inte vet vart man ska, och viken inte finns med i registret, då har man ingen större nytta av en GPS i alla fall.

Alla i bilen var lättade över att vara framme! Den sista regnmunderingen krängdes på, och sedan flytvästar ovanpå. Minstingarna med mammor och farmor/mormor fick bli först ut att kasta i burar. Jag vet inte om småttingarna förstod vad de gjorde, men de var helnöjda med att få åka båt. Att det regnade mer än det någonsin gjort på hela sommaren, verkade inte bekomma 2-åringarna ett dugg.

I mycket moderna flytvästar packade vi oss iväg med de allra minsta i sällskapet.

Kusinerna får varsin välförtjänt smörgås i vindskyddet, efter väl utfört kräftfiske.

Sedan blev det storbarnens tur att placera ut burar, och efter det åkte de stora, starka, härdade karlarna ut och körde det sista racet. Strax före nio var alla burar ute, och korven färdiggrillad! Vi hade det riktigt mysigt i vindskyddet, och svägerska A hade gjort en stor säng av baksätet i deras bil där storgrabbarna  kunde ligga och spela Nintendo DS. Alla var nöjda och glada!

Dottern med farmor

Dottern hade glömt sitt DS och fick hålla tillgodo med mobiltelefon och köttbullar istället.

Minstingen äter grillade köttbullar.

Vid tiotiden gav Fam Annorlunda upp, medan andra tappra fiskare stannade kvar några timmar till innan de plockade upp burarna.

Morgonen efter tittade barnen fascinerat på de konstiga djuren vi skulle äta senare på kvällen. Farmor visade hur man kunde köra kräftrace på diskbänken, och de som ville testade att hålla i en kräfta, innan det var dags för skaldjuren att ändra färg i den stora kastrullen.

Kusin L var modig!

Vem kommer först fram till diskhon?

På kvällen dukades det fram en klassisk kräftskiva; med kräftor, bröd, ost, pajer, öl, hattar och snaps.

På sångbladsfronten var vi riktigt framåtsträvande och miljövänliga; alla som hade en iPhone (ungefär varannan person) laddade ner appen "Snapsvisor", den kan verkligen rekommenderas :) Svärmor gav appen plus i kanten eftersom man dessutom kunde få större text, det går ju inte i ett papperssångblad!

Varannan vatten och varannan.. iPhone :)

På lördag kväll kom solen fram, lagom till kräftskivan, och mellanbarnet kunde äntligen packa ihop sitt nya, välanvända regnställ för första gången sedan det köptes...

Första skoldagen

Idag har det varit mellanbarnets första, riktiga skoldag, och dotterns första skoldag i ny byggnad (och på mellanstadiet, men det finns tydligen inte längre). Båda barnen var relativt avslappande inför den stora dagen, föräldrarna likaså, nästan helt oförberedda faktiskt, om jag ska vara helt sanningsenlig. I sommar har vi lärt oss att man kan ta saker som de kommer, och inte planera så fasligt mycket, det löser sig ändå!

Idag började den här lilla killen i första klass. Hur gick det till?

Det allra konstigaste, och mest avvikande med den stora dagen var att det inte var upprop förrän klockan nio. Normalt brukar barnen själva cykla iväg till skolan vid 7.30, men idag jobbade mannen hemma på morgonen, så att storbarnen åtminstone inte var själva hemma på morgonen. Eftersom det trots allt var mellanbarnets första riktiga upprop, och den första riktiga dagen i ettan, hade jag förberett mannen på att det nog var bäst att han gjorde sig beredd på att följa med lillkillen. Det brukar man väl ändå göra första dagen? Mannen var lite frågande, men sa att han skulle fixa det.

Vi hade även en diskussion med dottern om hur vi ska tackla det nya fenomenet "Fritidsklubben", där barnen ska klara sig själva, och där det inte bjuds på mellanmål, barnen får istället köpa det de vill ha. Vi informerade dottern klart och tydligt om att hon inte kan få en massa pengar som hon bränner på Delicatobollar och pizzabitar till mellis varje dag, att det går alldeles utmärkt att ta med eget mellanmål hemifrån, men att man ibland självklart kan köpa någon riskaka eller annat som anses vara OK att äta på eftermiddagen. Dottern lyssnade snällt på sina predikande föräldrar, och gjorde sedan själv iordning en frukt i tupperware-fruktfodralet, och fyllde en liten burk med riskakor.

I morse hade vi alltså allt som behövdes under kontroll, varför jag drog iväg tidigt, lämnade minstingen på dagis och köpte en välförtjänt frukost på Restaurang Gyllene Måsen innan jag åkte till jobbet.

Vid halvtio ringde mannen och sa att allt hade gått bra, att storbarnen visserligen fått cykla själva till skolan, medan mannen tagit bilen och mött upp mellanbarnet och följt med honom till klassrummet. Så bra att instruktioner följs! Härligt att inte behöva göra allt själv, det kan ju bli rätt ändå, fast jag delegerar!

När jag åt lunch ringde mobilen, det var dottern. Hon talade om att eftersom skoldagen slutade klockan elva, och att fyrorna då var hänvisade till fritidsklubben, fick de ingen lunch! Hon berättade att hon hade köpt en riskaka för två kronor, men att hon fortfarande var hungrig, och undrade om hon kanske fick köpa en sån där panpizza i alla fall... Hon hade fått tretton kronor av sin pappa, och så hade hon lagt ner fem kronor till från sina egna besparingar. Ehh... Va´?! Ingen lunch? Hur hade jag missat detta? Stackars lilla hungriga, ordningsamma tjejen! Hon fick köpa en panpizza. Redan första dagen.

Dottern hade även fått mycket tydliga instruktioner om att gå och hämta sin lillebror på fritids halvfyra, och sedan cykla hem tillsammans med honom. Jag ringde och påminde några minuter innan, och sa att det var dags att packa ihop och hämta mellanbarnet. Dottern svarade att vi faktiskt sagt halvfyra, och undrade varför jag ringde när det var fem minuter kvar, hon skulle ju inte gå än på flera minuter, och lät mig förstå att hon kan klockan själv!

Efter hämtningen av minstingen på dagis, där han på något underligt vis lyckats få en cykel i huvudet, åkte jag hem och kramade om och berömde mina storbarn som klarat sig själva så bra under dagen. Jag frågade mellanbarnet hur den första riktiga skoldagen varit, varpå han svarade att den varit OK, men att han nästan var den enda som inte hade någon förälder med sig. Jag förklarade mycket pedagogiskt att föräldrarna inte behöver vara med hela skoldagen, att det är viktigt att lärarna får tid själva med eleverna, och att det är så det går till i skolan. Då tittade mellanbarnet på mig och sa "jamen, jag menade inte hela tiden, jag menade på uppropet"...

Konstigt. Framför allt eftersom jag pratade med mannen strax efter uppropet. Kanske lite väl tight inpå när jag tänkte efter... Mellanbarnet fortsatte "det var bara jag och L som inte hade någon mamma eller pappa där, men Ls mamma är ju i himlen". (Fast nu har det visat sig att Ls pappa faktiskt var på plats, men det har jag inte talat om för mellanbarnet...)

När mannen kom hem berättade han att han mycket riktigt hade följt med mellanbarnet, precis som jag sagt. Till ettornas hall... Instruktionen var inte tydligare än så. Han hade funderat över varför det var så mycket bilar på parkeringen och längs gatan, och han hade hejat på andra föräldrar som gick i strid ström mot ettornas klassrum...

När jag kom hem hittade jag även dotterns fint packade matsäck på bänken i köket. Matsäcken som så prydligt gjorts i ordning redan kvällen innan, men som ingen kommit ihåg att stoppa ner i väskan.

Tur att vi yra föräldrar ändå lyckats uppfostra hyfsat självständiga barn som reder sig själva när vårt eget omdöme och minne tryter.

Nu kan det bara bli bättre va´?

Pappa

Det har snart gått nio och ett halvt år.

Ändå kommer sorgen och saknaden tillbaka med oväntad kraft emellanåt. Jag saknar dig, pappa. Kanske mer än någonsin.

Toscana

En resa är bokad! Härliga tider!

Inte vilken resa som helst, utan en resa till en av mina favoritplatser på jorden, norra Italien!

Den här gången har vi dessutom fått inhemsk hjälp att hitta ett charmigt Bed & Breakfast, i Chiantidistriktet i Toscana.

http://www.borgoargenina.it/index.html

Det kan bli så att vi kommer att dricka en hel del goda lokalproducerade viner, äta fantastiskt god mat och bli mållösa av det vackra landskapet. Allt detta tillsammans med några av våra allra bästa vänner.

Snart är det dags att säga hej då till den svenska sommaren, och istället säga hej till den italienska hösten.

I love it!

Lika

Lika kavajer. I barnstorlek. För halva reapriset. Tacky? Kanske. Men vi gillar´t :)

Stockholmstripp

Nu har vi avverkat tre dagar i Stockholm. Vi hade tänkt oss en riktig turistresa, med besök på Gröna Lund, muséer och andra turistattraktioner. Via Destination Stockholm hittade vi ett hotellrum på Quality Hotel Globe där hela Fam Annorlunda fick plats (ingen enkel match...), och då ingick även kortet Stockholm a la Carte som gav gratis inträde till i princip allt man som turist är intresserad av, samt gratis transport med SL under hela vistelsen :) Turist javisst!

Att turista i en stad där man själv bott borde vara väldigt smidigt. Man känner förhoppningsvis till både guldkorn och fallgropar bättre än många andra. Men så är det inte. Kanske just för att man inte är van att höra till klientelet turist när man bor i sta´n, på samma sätt som man inte hör till invånarna när man är turist, as simple as that! Nu har även jag lärt mig det.... the hard way!

Stockholm i augusti är fullsmockat av turister! Det visste jag visserligen innan, och just därför har jag kanske tidigare undvikit de värsta turistfällorna, eftersom jag lika gärna kunnat besöka dessa platser vid andra tillfällen, för OMG vilka köer! Planerna fick ändras ibland, andra platser besöktes än vad vi från början tänkt, och mat intogs på andra ställen än vad jag kanske planerat. Än en gång har jag denna semester fått öva på att improvisera och vara spontan...

Nu följer en bildkavalkad av sällan skådat slag. En bild säger mer än tusen ord :)

I år blev många barnkaruseller testade på Gröna Lund.

Minstingen hängde även med in i Lustiga Huset :)

Storbarnen och jag i Skrattkammaren.

Sockervadd modell större!

Den här sötnosen fick följa med minstingen hem.

Tuff Tuff Tåget körde minstingen mer än en gång...

...men Veteranbilarna slog ändå något slags rekord i antal besök från barnen, stora som små.



Middag intogs på Tyrol, och grabbarna tog en svängom!



Dag 2 hade vi tänkt oss ett besök på klassikern Vasamuséet, men en 100 m lång kö gjorde att vi ändrade våra planer, och besökte (efter lunch utanför korvmoj i spöregn) Aquaria Vattenmuseum istället.

Efter en intensiv dag med spårvagn, museum, och A-kursen Shopping i Sthlm City (lärare: jag, adept: dottern), intogs middag hos Micke och Anna på Birger Jarlsgatan. Fast det var ju inte bara vi och Fam H som deltog, vi hade samlat ett helt gäng gamla kursare med respektive från Lundatiden, inklusive barn. Vad många vi har blivit!





Dag 3 var det dags att besöka Skyview, bara ett stenkast från hotellet. I en lite glasboll tog vi oss upp till toppen av Globen.

Utsikt från Globens tak.



På väg ner hade vi blivit kaxiga och hängde lite världsvant på kanten.




Minstingen var dock allra mest intresserad av glasbollens fläktsystem.



Shopping i Gamla Stan, A-kurs.

Kungliga som vi är besökte vi slottet.

Mellanbarnet passade alldeles utmärkt i sin lila keps i Rikssalen!

Slottsfönster på vid gavel.



Minstingen lade sig för att vila lite i Vita Havet, efter att han upplyst mig om "ja pjutta lite, inne på slottet"... nöden har ingen lag gissar jag.



"En lampa" sa minstingen, och pekade på dessa, och det hade han alldeles rätt i, även om lampan är lite annorlunda om man jämför med de lampor vi har hemma.



Dottern på väg mot B-kursen i Sthlm City-shopping, där områden kring Norrmalmstorg, Biblioteksgatan (där Sthlm Fashion Week var i full gång) och Stureplan fanns med som självklara kursmoment. Både mor och dotter avslutade kursen med fina resultat, så oväntat! 

Storbarnen har funderat över varför folk springer överallt i Stockholm, jag har försökt förklara att de nog har bråttom, kanske för att hinna med ett tunnelbanetåg. Barnen har kontrat med att "tågen går ju hela tiden, man behöver inte springa, om man missar ett kommer nästan om bara några minuter". Storbarnen har även funderat över varför man helst ska stå till höger i rulltrappan, jag har förklarat att andra som har bråttom, måste få passera där, barnen har då sagt att om man har så bråttom och tycker att andra människor är i vägen kan de som har bråttom istället använda den vanliga trappen bredvid rulltrappan när det är möjligt. De har nog rätt egentligen, barnen alltså... men Sthlmslagen är en hård lag, som nog är svår att ändra på...

Minstingen har lärt sig flera nya, viktiga ord; som "plattsom" (plattform), "Globen" och "Gullmaplan" (Gullmarsplan). Tur att kunskap alltid är lätt att bära.

Vi har haft det fantastiskt bra i Den Kungliga Hufvudstaden! MEN, note to myself: åk inte dit och försök leka turist under sommarsäsongen igen!

Brännhett!

Jag vet inte vad det varit med mig den senaste veckan. Jag har bränt mig tre gånger! Nu menar jag inte sådär som när man bränner sig litegrann på en plåt som man tar ut ur ugnen, eller när man nuddar en het stekpanna och får ett par centimeter långt brännjack. Nej, nu snackar jag brännblåsor och brännmärken i kvadratdecimeterformat!

Det började i torsdags kväll när jag skulle lägga barnen. Jag tyckte det kändes mörkt i deras badrum, och insåg att en spot slutat fungera ovanför spegeln. Jag tryckte till med höger tumme mot glasskivan... Fy 17 vad ont det gjorde!! Lampan var visserligen släkt när jag satte tummen på den, men hade förmodligen varit tänd bara sekunderna innan, och timmarna också för den deln med tanke på vilken temperaturen den kommit upp i. Resten av kvällen fick tummen hållas under rinnande, kallt vatten, och natten tillbringades tillsammans med en kylklamp och en kökshandduk. Smärtan var hemsk, även om det skadade området inte var särskilt stort... den gången. Trots mitt eget rådiga ingripande fick jag en missklädsam brännskada i form av en hyfsad brännblåsa på tummen. Höger tumme. Så jätteopassande när jag är högerhänt.

I lördags gick jag några steg längre.

Vi hade en fantastisk kväll i Rättvik (se gärna tidigare inlägg). God mat, gott vin, härligt väder, glada barn och goda vänner. So far so good. Vi bestämde oss för att avrunda kvällen med att basta. Det hann bli mörkt innan det blev bastuläge. Jättemörkt. Vi tände massor av levande ljus och en eld för att vi skulle se var vi satte fötterna mellan bastun och sjön. I bastun hade vi inga ljus. Bara ett svagt månsken utanför fönstret. Vackert! Men oj så svårt att se det brännheta bastuaggregatet. Jag såg det inte alls. Jag såg det inte alls två gånger! Vad som blev lidande av det var (och är fortfarande) ena halvan av min bakdel, och mitt lår...

Så här vackert är mitt lår idag :/

(Nu finns det säkert en och annan som ser det som magstarkt, eller rent av opassande att lägga ut en bild på sitt brända lår till allmän beskådan. Till allmän beskådan är man även i bikini på en badstrand, och jag tror att den kräsmagade för länge sedan slutat följa Salamanderbloggen ;))

Luke Skywalker, krigaren under stjärnorna

Luke Skywalker är skadad! Jag misstänker att han, om än inte utövat ett stjärnornas krig, så har han åtminstone utövat ett krig under stjärnorna.

För några dagar sedan var hans bur tom på morgonen. Ingenting konstigt med det, och jag gav mig ut min sedvanliga kaninjakt i nattlinne. Denna gång tänkte jag vara smart, och gå raka vägen ner till tjejkaninen som bor lite längre ner på Salamander. Luke brukar alltid skutta dit när han rymmer nattetid. Jag tog dock en sväng ordentligt runt buren först, för att se hur han tagit sig ut. När jag närmade mig buren såg jag massor av kaninhårstussar spridda över olika områden på gräsmattan. Jag kikade ner i slänten bakom huset, då jag befarade att det kunde ligga en sargad kanin där... men ingen kanin i sikte. Med tanke på allt kaninhår som låg på gräset, var känslan inte bra när jag letade vidare.

Plötsligt fick jag syn på honom! Hemma! Levande! På vår egen gräsmatta! Han skuttade iväg mot buren, och kröp in genom samma hål han några timmar tidigare tagit sig ut ur. Han såg helt klart tilltufsad ut, men verkade ha god fysik.

Jag lät honom vara ifred i buren under dagen. Han kröp in i ett litet hus som mannen och mellanbarnet snickrade åt honom när han var liten, och låg där hela dagen. Där brukar han aldrig vara annars.



Nu har han vågat sig ut ur huset, men sitter gärna stilla i ett hörn.



Nu när vi varit borta ett par dagar märkte vi att han inte ätit. Jag plockad ut honom för att se hur det var med honom, och upptäckte då sår vid öronen, på ryggen, och en misstänkt skråma vid strupen. Lilla stackars krigare. Vad har han varit med om?

Nu har jag mutat honom att bli lite piggare mot att jag serverar maskrosblad. Hoppas det funkar!

Undrar om han hade hållt sig lugnare om vi valt att kalla honom Stampe? Nu verkar han vara fast besluten att leva upp till sitt namn Luke Skywalker.