Kräftfiske

Redan på försommaren bokade vi in kräftfiske den 19 augusti. Det var dottern som talade om för sin farmor att hon ville fiska kräftor för att hon inte kom ihåg att hon gjort det någon gång. Som den naturälskande farmor L är, ställde hon genast upp och bokade in fisket månader i förväg.

I fredags var så den stora dagen här! Jag hade redan ett par dagar innan insett att vädret kanske inte skulle vara på topp, det såg ut som att regnvädret från Belgien eventuellt skulle hinna upp till fisketrakterna, men sådan otur skulle vi väl inte ha? Och om det nu skulle vara så, hur mycket kan det regna egentligen? Så farligt borde det väl inte vara? För säkerhets skull kilade jag in på Stadium och köpte ett regnställ till mellanbarnet som inte hade något riktigt utan fått klara sig med vattentäta överdragsbyxor och jacka när det regnat den senaste tiden.

När vi var i Enköping började det dugga, några mil senare fullkomligt öste regnet ner!

Jag började ärligt talat få kalla fötter, och funderade på om jag kanske skulle stanna hemma med minstingen. Det var trots allt fredagkväll, och alla var ganska trötta efter första arbets/dagis/fritidsveckan. Väl framme hos svärföräldrarna i Katrineholm hade en mastodontmatsäck för fjorton personer packats; med mackor, olika ostar på tub, diverse olika grillkorvar, köttbullar, kall saft, varm saft, mjölk, varm choklad, kaffe och kakor. Pannlampor och sittunderlag fanns också med i packningen. Det fanns liksom ingen återvändo... Svärmor hade nog aldrig ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att någon inte skulle fiska. Jag skämdes för att jag över huvud taget hade tänkt tanken...

På med galonisar, regnkläder, stövlar, mössor och vantar, och in i bilen, här skulle fiskas kräftor trots att himlen bestämt sig för att öppna sig! När vi satte oss i bilen började mellanbarnet oroligt fråga sin pappa om han verkligen hittade till vattnet där vi skulle fiska. Han hade oroat sig över detta även innan, och försökte nu få bekräftat för tredje gången att det verkligen var så. Mannen snäste till sist av sonen med ett "JA, jag hittar har jag ju sagt!". Vi satte kurs mot Norrköping. Några mil. Sedan tog vi av åt höger, vägen delade sig, mannen blev lite osäker och ringde till sina föräldrar för att dubbelkolla vilken väg han skulle ta. Han skulle ha tagit en helt annan väg, redan från början...

Vi hade kört en halvtimme fel, en fredagkväll, i spöregn, med tre galonklädda, trötta barn som redan hade åkt närmare 30 mil i baksätet. Mellanbarnet undrade varför pappan sagt att han hittade, eftersom han nu körde fel. Det undrade vi faktiskt allihop. Mannen skyllde på sin pappa, att han är likadan, och sa att "ibland kör man bara, fast man inte vet riktigt vart man ska, ibland blir det rätt och ibland blir det fel". Jag förklarade att det just denna dag hade varit toppen om han hade erkänt för sig själv att han inte visste vart vi skulle, och bett om hjälp! Mannen tittade bedjande på mig och sa åt mig att inte säga något mer, för då kanske han skulle börja gråta. Jag sa inget mer.

Vi körde vilse på småvägar i en halvtimme till innan vi kom fram, och kunde förenas med barnens farmor, farfar, kusiner, faster och farbröder. Jo, jag har GPS i min nya bästis iPhonen, men om man inte vet vart man ska, och viken inte finns med i registret, då har man ingen större nytta av en GPS i alla fall.

Alla i bilen var lättade över att vara framme! Den sista regnmunderingen krängdes på, och sedan flytvästar ovanpå. Minstingarna med mammor och farmor/mormor fick bli först ut att kasta i burar. Jag vet inte om småttingarna förstod vad de gjorde, men de var helnöjda med att få åka båt. Att det regnade mer än det någonsin gjort på hela sommaren, verkade inte bekomma 2-åringarna ett dugg.

I mycket moderna flytvästar packade vi oss iväg med de allra minsta i sällskapet.

Kusinerna får varsin välförtjänt smörgås i vindskyddet, efter väl utfört kräftfiske.

Sedan blev det storbarnens tur att placera ut burar, och efter det åkte de stora, starka, härdade karlarna ut och körde det sista racet. Strax före nio var alla burar ute, och korven färdiggrillad! Vi hade det riktigt mysigt i vindskyddet, och svägerska A hade gjort en stor säng av baksätet i deras bil där storgrabbarna  kunde ligga och spela Nintendo DS. Alla var nöjda och glada!

Dottern med farmor

Dottern hade glömt sitt DS och fick hålla tillgodo med mobiltelefon och köttbullar istället.

Minstingen äter grillade köttbullar.

Vid tiotiden gav Fam Annorlunda upp, medan andra tappra fiskare stannade kvar några timmar till innan de plockade upp burarna.

Morgonen efter tittade barnen fascinerat på de konstiga djuren vi skulle äta senare på kvällen. Farmor visade hur man kunde köra kräftrace på diskbänken, och de som ville testade att hålla i en kräfta, innan det var dags för skaldjuren att ändra färg i den stora kastrullen.

Kusin L var modig!

Vem kommer först fram till diskhon?

På kvällen dukades det fram en klassisk kräftskiva; med kräftor, bröd, ost, pajer, öl, hattar och snaps.

På sångbladsfronten var vi riktigt framåtsträvande och miljövänliga; alla som hade en iPhone (ungefär varannan person) laddade ner appen "Snapsvisor", den kan verkligen rekommenderas :) Svärmor gav appen plus i kanten eftersom man dessutom kunde få större text, det går ju inte i ett papperssångblad!

Varannan vatten och varannan.. iPhone :)

På lördag kväll kom solen fram, lagom till kräftskivan, och mellanbarnet kunde äntligen packa ihop sitt nya, välanvända regnställ för första gången sedan det köptes...