Pinsamt?

Nu börjar den. Den där eran jag väntat på med lite skräckblandad förtjusning. Den kom från ena dagen till den andra. Allt ändrades som i ett trollslag. Nu har det tydligen blivit dags för storbarnen att tycka att jag är PINSAM, och nära nog skämmas för mig!

Att jag har väntat med skräckblandad förtjusning beror på att jag innerst inne har tyckt att det ska bli lite spännande att se vad de kommer att skämmas över, för att de kommer att göra just det, verkar vara ett obligatorium i mamma-barnrelationen. Men jag har även fasat lite för om jag som person kommer att ta illa vid mig över att någon annan tycker att jag är pinsam.

Jag kommer ihåg när jag tyckte att min egen mamma var pinsam (ärligt talat kan jag göra det fortfarande, men bara ibland...). Jag tyckte att det var pinsamt att hon alltid pratade på alla föräldramöten, alltid anmälde sig som frivillig att följa med på alla klassresor, alltid var klassmamma, alltid hade sin egen klädstil och att hon aldrig använde smink när vi gick på stan på lördagarna, inte ens mascara! Det sistnämnda kan ha varit en vuxenrevolt mot min mormor som alltid sa åt mamma "men Elisabeth, du kan väl åtminstone sätta lite färg på läpparna!", och om mormor hade fått så hade hon nog gärna målat mamma lite med närmaste läppstift. (Min mormor var lite lik Maria Montazami i det avseendet och kände sig nog också "naken, rädd och exposed" utan sitt läppstift!)

Jag gissar att alla alltid och aldrig egentligen inte är helt sanna, men de kändes väldigt sanna under det sena 80-talet och det tidiga 90-talet. Så här i efterhand kan jag även känna att just ovanstående "pinsamheter" egentligen inte borde ha varit ett dugg pinsamma, men hos barn i en viss ålder räcker det nog nästan med att mamman visar sig ute för att hon ska betraktas som pinsam.

Tiden är hur som helst kommen; jag har blivit pinsam!

Jag insåg det härom dagen när jag glatt kom hem från en power walk med mina lilarosa viktband som jag ibland har på handlederna. Jag var på bra humör och berättade för familjen att jag nog chockat en stackars kille som var ute och jobbade i trädgården, när jag kom spatserande med armbågarna i sidorna, underarmarna pendlande i rask takt (ja, med färgglada viktband väl synliga), sjungande för full halls "JUST RUN AWAY TO THE STAAAARS, JUST RUN AWAY TILL YOU´RE HIGH ENOOOOUGH, I´LL BE WAITING ABOOOOOVE! I´LL MAKE IT HAPPEN, I TRY SO HAAAARD!". Familjen blev tyst och stirrade på mig, sedan sa mannen "sjunger du? när du är ute och går?" "sjunger du högt när du är ute och går...?". "Ehh... ja... det brukar jag göra, jag kommer liksom in ett goodfeeling flow, och då sjunger jag...", svarade jag. Jag såg på storbarnens och mannens miner, att de inte tyckte att det här var helt OK...

Tur att de inte fick reda på att jag dessutom brukar gå och hålla armarna ovanför huvudet i verserna, och sedan lyfta armarna upp och ner ovanför huvudet i takt till musiken i refrängen. Det hade nog varit för mycket för dem att ta in just då... Dessutom hade jag nog klassats som extremt pinsam i sådana fall, nu blev utfallet bara "pinsam". För den som undrar: nej, jag går inte i skogen, jag går längs bilvägen, runt stadsdelen där vi bor, och nej, jag slutar inte med mina övningar för att jag möter andra människor.

Enligt mig själv är jag dock inte ens hälften så pinsam som min egen mamma. Det skulle antagligen gå att skriva en hel bok om henne, och hennes mer eller mindre pinsamma bedrifter. Det som var mest pinsamt när jag var yngre var kanske att hon inte alls verkade tycka att hon var pinsam själv, och så är hon fortfarande...

Hur var det nu? Äpplet faller inte långt från trädet... Om det är sant, har mina barn en tuff period att ta sig igenom, för jag tog inte illa vid mig över att de tyckte att jag var pinsam... Jag kör mitt race ändå, precis som jag är, med förtjusning, vare sig de vill eller inte :)