Härliga lördag

Fredagkvällen som var blev ganska sen, precis som fredagkvällen innan... eller nja, inte riktigt lika sen, men senare än vanligt. Mannen var och såg Brynäs visa Färjestad vilka som bestämmer på riktigt, i en kokande Läkerol. En snäll och förstående fru som jag är satt jag uppe och väntade med chipsskålen och Colan redo tills han kom hem. Jag tror att det var precis vad han behövde, för när jag gick upp i morse för att göra i ordning välling till minstingen hade mannen plockat undan ljuslyktan till disk, istället för sitt urdruckna Cola-glas, så han måste verkligen ha varit jättetrött... eller nå't?

Idag tog vi tillfället i akt att vara miljövänliga och ta bussen ner på stan helt gratis genom att visa upp bilnyckeln som biljett. Vilket bra initiativ, heja Gävle kommun!

En rad ärenden uträttades, och lunch intogs på Gyllene Måsen (även om minstingen som vanligt föredrog den italienska salamin i charken framför fastfood...)

Lördagsgodis inhandlades i alldeles för stora påsar om ni frågar mig...

...pussel har lagts med en nästan otäck struktur för att vara en snart 3-årings verk (konstigt med så bohema föräldrar...:))

...och sedan har minstingen börjat öva på att ge Eric Saade en riktig match!

Klockan 20.30 släcker vi alla lampor för en timme! (Klicka här, och släck lampan! )

Nu väntar en italiensk buffé för två, och en flaska från Masi har öppnats!

Go´ lördag!

Så många funderingar...

...och så få svar. Precis så har det känts lite grann den senaste tiden. Fast funderingarna känns inte stressande på det vis som funderingar kan göra ibland. De bara finns där. Och flyter runt. Beredda att matchas med ett lämpligt svar, om eller när ett sådan dyker upp. Annars kanske de bara löses upp och förvinner med tiden. Funderingarna alltså.

En del av funderingarna är ganska stora. Det blir nog lätt så om den övervägande delen av familjens inkomst kan stå på spel inom en 2-årsperiod. Eller egentligen hela familjens inkomst med tanke på att jag faktiskt inte har en fast tjänst i dagsläget. Det är inte så jätteupplyftande att tänka i de banorna, så jag försöker att låta bli. Å andra sidan kan man ju aldrig veta vad som är säkert, det är ju inte så mycket som är det egentligen. Så varför spekulera? Åtminstone åt det tråkiga hållet.

Andra funderingar jag har är hur länge våra ganska skruttiga bilar kommer att hålla. Vi borde antagligen satsa på att köpa en ny? Men vilken typ då? Där är vi inte riktigt överens. Mannen insinuerar att jag har raggartendenser eftersom jag tycker det är värt att lägga några extra slantar på hästarna under huven, lågprofildäck och snygga fälgar. Han tänker mer "minibuss". Det kan bli en svår ekvation att lösa...

En annan fundering gäller Brynäs. Har de plötsligt blivit bäst när det gäller?! Kan det vara så väl att de faktiskt har en chans att ta hem hela klabbet? Det vore ju fantastiskt!

Dottern hittar många nästintill oöverstigliga berg varje dag. De senaste dagarna har de bestått i "hur kan Erik ta en tugga av fel (=min) macka?!", "Varför står Provivan med svartvinbärssmak längst in i kylskåpet, jag orkar faktikst inte ta fram den om den ska stå där!", "Va´?! Ska vi duscha samtidigt, jag kan inte duscha i barnens dusch, jag måste duscha i er dusch mamma!" (varpå jag fick duscha i duschen som lyser i olika färger beroende på vilken temperatur vattnet har, och tvätta håret med tveksamt schampo ur knallrosa flaskor...) och "jag tror tandfén har dåligt med kontanter, mamma, vad tror du...? det är ju väldigt svårt att fråga tandfén själv eftersom man aldrig träffar henne, eller hur?"Misären blev total när hennes lillebror gömde en hårsnodd i bokhyllan, med gråt, tandagnisslan och tidig sänggång som följd. Inte för mellanbarnet, men för dottern. Jag undrar när hennes berg blir mer lättklättrade, och hur lång tid det tar innan hon börjar välja sina fighter. Det kan bli några långa år framöver.

För att rensa huvudet lite, bestämde jag mig för att ta en promenad. De senaste dagarna har det till och från känts som att jag har haft taggtråd i halsen, så jag skulle verkligen gå, men när jag kommit några meter för långt från hemmet insåg jag att jag hade glömt mina rosa viktband! Bara att börja springa med andra ord! Eller ja... lunka, lufsa, flåsa, stånka...

Och tänka sig, det var precis som att Mix Megapol-killen visste precis vad jag ville ha i lurarna! Om någon hade förföljt mig hade den fått höra ett potpurri av "från å med dåååå från å med duuu", "I can´t liiiive, with or withouut youu", "valborgskaos på Stora Torget, Rackarberget 95, jag bodde högst upp vad mer vill du veta, jag berättar vad som helst", "If you wanna know you wounded me you wounded me down to the bone but a little bit just a part of me a part of me knows we don’t wanna fight on and Iiiii know your pain is the same and I forgive you! We’re soldiers we’re soldiers armies of one on a battle field we’re soldiers and soldiers bleeeeeed", och precis när jag inte orkade springa (och sjunga) längre, kom den som ett brev på posten (var har den varit så länge!?)

...och sen duschade jag i disco-duschen, Sigrid vann "Sveriges Mästerkock" och Brynäs piskade Färjestad på bortaplan.

Då undrade jag lite varför jag funderar så mycket egentligen. Det är ju himla onödigt.

För det är ju som det är och blir som det blir i alla fall, och allt som oftast blir det bra!

Bland bandysnack, mjölkdrinkar och dunkadunka

Helgen rivstartade på ett ovanligt sätt, med en fredagkväll på stan för min del! Jag skulle träffa Bandyspelaren och Han från Byn. Egentligen borde vi ha varit fler som var med, men influensa och nyfödd bebis gjorde att det bara blev vi tre denna gång. Jag tänkte att jag kanske skulle vara hemma redan till Skavlan visades på TV, men ack så fel jag fick...

Dejttiden var satt till klockan 18.00, men blev framskjuten med en kvart. Det gjorde inte så mycket för då hann jag shoppa ett par nya marinblå Converse, en klänning, och äta en Twix, sån´t som jag gillar allra bäst!

Efter ett kort besök på Bishops (där jag testade en ny svensk ale som var jättegod), drog vi oss vidare ner mot Church Street (nej, det var inte jag som hade valt matställe...). Vi kom åtminstone innanför dörrarna, men väl där fick vi veta att det var 50 minuters väntetid för att få ett bord! Twix, ale och jordnötter i all ära, men när klockan närmar sig 20 och jag fortfarande inte har fått mat, då är jag oftast inte särskilt trevlig... Vi hamnade istället på O´Learys, till min glädje men till Han från Byns förtret. Vi åt hamburgare, surrade om allt som hänt se´n sist vi sågs, och återberättade roliga minnen! Plötsligt befann jag mig även i nå´n sorts musik-quiz där jag hela tiden måste svara på vem som sjöng varje låt som spelades, Bandyspelaren visade upp andra talanger än bandy, och sopade mattan med åtminstone mig. Jag blev visad en ny app, Rumble, som helt klart kan konkurrera med Wordfeud, även om jag verkligen inte bjuder på något motstånd än så länge...

Det visade sig att min obligatoriska fredagsefterrätt (GLASS), blev utbytt mot mjölkdrink, men det fungerade bra det med!

Efter en stund vandrade vi vidare mot Helt Enkelt. Och visst kommer jag ihåg att jag var uppe och stuffade till såväl "Euphoria", den där låten med David Lindgren och "Sean den förste Banan"... Men det var efter att jag träffat en gammal kompis som jobbar hos konkurrenten. Återvinnings-prat hanns alltås också med, och trots att vi inte rikigt delar varandras åsikter var han storsint nog att fixa in min jacka i garderoben när jag inte hade några kontanter, tack för det!

Klockan var framåt 2 när jag väl var hemma igen, efter en betydligt längre kväll än vad jag först hade räknat med, tiden bara sprang iväg! Den har ju en tendens att göra det när man har roligt!

Efter tre timmars sömn vaknade minstingen (igen, han var även vaken när jag kom hem...), jag lyckades somna om en liten stund till, men när det inte längre fanns någon återvändo på lördag morgon var det bara att pallra sig upp, och mötas av tidningens första sida som skrek "I natt är det dags att ställa fram klockan". Kanske den tråkigaste nyheten ever efter en sen kväll och en tidig morgon :/ Men det var det värt!

Lördagen gick i ett ganska lugnt tempo. Mellanbarnet spelade innebandycup i Storvik, och jag var hemma med dottern och minstingen. Jag vårfixade cykeln och tog en tur till affären för att köpa lördagsgodis.

I morse hade dottern shoppingabstinens, och föreslog att hon och jag skulle åka till Köpis, äta lunch där, och spela Melodifestivalen-skivan i bilen. Jag tyckte att det kändes som en bra uppladdning inför att se SAIK piska det sista ur Villa! ...och nej, domaren var inte köpt av SAIK, de var helt enkelt det bättre laget!

Tack Lödet och Yxan för en fantastiskt trevlig kväll, den var Amazing :)

Ljust och fräscht

Härom dagen insåg jag att jag fortfarande hade frusna höstlöv som motiv i bloggbakgrunden. Visserligen har inte vintern varit alltför hård i år, så bakgrunden har nog varit passande ganska länge, men nu kändes som att det var på tiden att byta till något annat!

Bilderna på barnen har försvunnit en efter en. Det verkar som att blogspot.com tycker att jag använder för mycket bildutrymme, så när jag har tagit bort bilder för att byta ut till nya, lyckas jag inte lägga in några nya i alla fall! Så nu är det bara minstingens bild kvar...

Utifall någon undrar.

Krigszon Salamander

I vårt hus känns det vissa dagar som att gå omkring mitt i en krigszon, och jag är rädd att det kommer att ta tid innan vi har nått fred i alla instanser.

Den största förändringen ligger nog i dotterns beteende, som mer och mer har tydliga tonårstendenser. Saker som förr muttrades lite åt, blir helt plötsligt stora, oändliga och fruktansvärda katastrofer! De senaste dagarna har katastroferna bestått i

-att det antagligen inte är någon idé att göra egna tvålar längre, eftersom det nästan inte är någon som köper tvålarna (produktionen är stundtals intensiv), och vi står ju aldrig på loppis heller!

-att det inte går att plocka fram kläder till morgondagen kvällen innan eftersom det inte finns några kläder. Eller jo, kläder finns det, och de passar visst, men de är FEEEL!

-att det var jätteonödigt att köpa den där penntrollskalendern för halva reapriset i februari, för trollen bara står ju där, det är ingen som leker med trollen!

-att vara tvungen att äta korv och makaroner.

-att vara tvungen att micra korv och makaroner för att man kommer hem en timme efter middagstid.

-att föräldrarna inte fattar EXAKT hur den nya läxan ska gå till utan förklaring!

-att föräldrarna vill förhöra läxan!

-att ingen förälder kommer och förhör läxan!

...listan kan göras väldigt lång. Katastroferna hanteras av dottern genom att skrika, stampa i golvet, stänga in sig på sitt rum, gråta, kasta kuddar, kräla runt på golvet och låta föräldrarna förstå att de fattar precis ingenting!

Det märkliga är att jag faktiskt förstår henne. Kanske inte exakt varför hon blir så arg över dessa saker, men jag förstår i alla fall känslan. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes själv ibland... Den där fruktansvärda hopplöshetskänslan, och frustrationen när intellektet ändå påminner om att det kanske är lite annorlunda att gå i taket och få utbrott över saker som tidigare bara har varit som irritationsmoment.

I denna krigszon finns även en pappa, som kanske inte har empati eller förståelse som något av sina allra starkaste karaktärsdrag. Han brukar snarare klassas som något fyrkantig och faktainriktad. Jag kan ibland känna att denna typ av pappa i kombination med pre-tonårsdotter inte är en optimal kombo. Å andra sidan tror jag att en pappa och en tonårsdotter ganska sällan är en jättetrevlig kombination över huvud taget. Även de gånger papporna (och säkert även mammorna) försöker vara förstående kan de vara otroligt irriterande! (Förlåt mig min pappa bland molnen, men du var ganska irriterande i perioder du också... Ju mer du försökte, desto mer kunde det klia i mig! ...men någonstans långt där inne kändes det nog ändå bra att du försökte :))

Förutom den förpubertala dottern, har vi även en liten snart 3-åring med blöja, napp (han borde förstås varken ha det ena eller det andra...) och stark beslutsamhet, samt även en 7-åring som försöker våga vägra det mesta, om det inte rör sig om att vara vaken länge på kvällen eller spela på paddan.

Krigszonen har nog kommit för att stanna ett tag. Vi får göra vårt bästa för att skapa fred så snabbt som möjligt, försöka förhandla så gått det går, och avvärja de allra största attackerna...

Bubbel, Bio och Brända Bocken

Helgen som gått har varit späckad med blandad kompott!

I fredags var vi på middag hos Fam S. Vi skålade in våren i rosa bubbel och åt jordgubbar. Vi grillade, och åt i uterummet. Det måste väl ändå betyda att våren snart är här?!

I lördags klippte jag av minstingens raka lockar, innan vi åkte ner på stan för att inhandla nya skor till alla barn, hyra film och köpa lördagsgodis. Väl hemma igen var det bara att svida om, fixa middag till kottarna och min lillasyster, innan jag och mannen tog bussen ner på stan. Först var vi på bio, och såg "En gång i Phuket", sedan gick vi till Brända Bocken och åt middag! På Brända Bocken träffade jag storebror som var dörrvakt! Tänk att min lilla, stora bror kan vakta dörrar. Han påstår att det är viktigare att vara trevlig än att vara biffig och skräckinjagande, jag hoppas han har rätt! :)

Det kändes otroligt lyxigt att få gå på bio och sitta i en biosalong full med vuxna människor! Sist jag gjorde det var i december 2003, då såg vi filmen Love Actually som visades på Sandrews... "En gång i Phuket" var bra! Fast jag tror att man måste gilla Peter Magnusson-humor, annars uppskattar man nog inte filmen. Första gången vi var i Thailand bodde vi på resorten där delar av filmen spelades in, så det var extra skoj att få känna igen sig! Men mina krav kanske inte var särskilt höga... med tanke på hur länge se´n det var jag var på bio...

Idag har vi varit på 35-årskalas hos Fam L-A, och åkt runt och spanat in potentiella festlokaler inför sommarens partaj...

..och minstingen har övat på att gå på styltor...

...och jag har världens träningsvärk i rumpan efter att ha hoppat upp och ner ur sopbilar under veckan! Gosh, vilka bra rumpmuskler alla sopbilschaufförer måste ha!

En rolig, intensiv och händelserik helg lider mot sitt slut. Jag tror jag kommer att sova gott i natt!

Fröken Sopa

Idag har jag för första gången i mitt liv åkt sopbil! Det var riktigt kul!

Men jag kan konstatera att det är bra att vara stark, och helst lång (även om chauffören inte höll med mig om just längden), om man ska vara sopgubbe... Jag kunde ju knappt stänga dörren i bilen med mina ekonomarmar! Till slut fick jag till en teknik där jag tog tag med båda armarna, och smällde igen dörren med all kraft jag kunde uppbåda. Då lyckades jag säkert få igen dörren åtminstone 75 % av gångerna den skulle stängas. Kraften blev dessutom sämre och sämre ju längre jag jobbade, eftersom det gick åt en del till att orka rulla alla stora, tunga kärl också...

Om man är lång tror jag att det är lite lättare att hoppa i och ur den höga bilen. Men till slut fick även inte jättelånga jag till en bra teknik, efter lite tips från coachen! De där enstaka soppåsarna som någon slängt i ett för övrigt tomt kärl, lyckades jag dock inte nå och kasta över i ett halvfullt kärl. Lite störande faktiskt! Det tråkiga med att dona med soporna är att se hur mycket som kastas som brännbart, fast det egentligen skulle kunna återvinnas :( Skärpning av alla på jordklotet är önskvärd!

Jag må ha varit en ganska kort, och inte särskilt stark sopgubbe idag, men kanske den enda sopgubben med klänning och nylonstrumpbyxor under "jobbar-brallorna"! Jag hoppas att jag hjälpte mer än jag stjälpte, det var det som var mitt mål på dagens runda! På fredag är det dags igen, men då ska jag få åka en annan typ av sopbil.



Dagens Note to self:

Stå aldrig bakom en pressande sopbil. Risken att bli nersprutad med sop-juice är överhängande.


Dagens komplimanger:

"Jaha, och du är student från högskolan förstår jag?" (Det kan man kanske välja att ta som en komplimang eller inte... jag valde det förstnämnda :))

"Oj, fick du ut det kärlet alldeles själv, det krävs en del styrka, de brukar vara tunga!" (Undrar om någon kanske hade lagt märke till hur jag kämpade med dörren på bilen...? Eller så hade han bara lagt märke till att jag är stark helt enkelt! :))

"Kan jag få se legitimation, tack!" (Jag som trodde att den tiden på Flaskaffären var förbi, men jag hade fel! Tänk så glad man kan bli för de orden... vilket i och för sig tyder på att jag uppnått en viss ålder. Hade jag varit 25, hade jag antagligen tagit frågan på ett annat sätt.)

It´s all about attitude!

Dagens tråkiga:
Halvfeber som inte riktigt vill ge med sig. Vad är det för vits med att vara halvfrisk eller halvsjuk? Det blir liksom varken hackat eller malet, men väldigt frustrerande!

Dagens felsvar:
"Öh.. nää... jag vet inte?" På min lillasysters fråga "Vad gör ni i helgen? Ville inte ni gå och se "En gång i Phuket"? Eller hitta på något annat? Jag längtar efter barnen och skulle så gärna vilja sitta barnvakt!"

Kan jag kanske få backa det sista? Och ändra mig? Attityden hos Fröken Sopa måste ha hamnat bakom förvåningen av det generösa erbjudandet!

Brudklänningen

I lördags plockade jag fram den från tyg-garderoben där den hängt sedan slutet av juli 2002. Innan sommaren 2002, hade den legat nedpackad i en kartong som flyttats runt mellan olika förråd och vindar sedan juni 1977.

Och tänka sig, jag kom faktiskt i den!

Jag har haft funderingar på om jag ska sy om den, till en helt annan klänning, som kanske kan användas någon mer gång... men sedan kände jag att det nog finns någon form av affektionsvärde i den som den ser ut idag.

Kanske borde jag spara klänningen som den är utifall dottern vill använda den i framtiden. Hon har dock deklarerat klart och tydligt att hon inte vill ha den klänningen om hon gifter sig. Hon vill ha "en puffig klänning med många olika färger". (Den önskan kanske kommer att ändras med tiden...?)

Det är ett konstigt fenomen det här med brudklänningar. De används en dag, eller kanske två, som min (och mammas), resten av tiden förvaras de undanpackade. Synd.

Man kan ju visserligen göra som jag gjorde i lördags, prova klänningen, och springa omkring och känna sig som en prinsessa en stund. Eller inte. Jag borde kanske sy om den? Eller inte.

Bilarna rullar mot Ljungsbro

Ibland, när många saker snurrar i mitt huvud, har jag svårt att få ner nå´t på pränt över huvud taget. Jag vet inte varför jag fungerar så. Jag ser mig egentligen som en extrovert person, men ibland, framför allt i stunder som dessa, funderar jag över om det kanske inte är helt sant...

Den största, och egentligen den enda tråkiga saken, som far runt hit och dit i mitt huvud dag som natt är att Cloetta föreslår att stänga sin fabrik i Gävle. Så fruktansvärt tråkigt och negativt för Gävle och hela regionen som de senaste åren sett flera stora bolag, och betydande arbetsgivare, ta sitt pick och pack och fara härifrån... Stora Enso stängde sin fabrik i Norrsundet för något år sedan, Ericsson har slagit igen, för några månader sedan kom beskedet om att Sandvik börjar flytten till Stockholm, och nu detta.

Jag, som är född och uppvuxen i Gävle, minns min barndomsstad som doftande av kryddor (Kockens hade sin produktion här), kaffe och godis... Snart finns det bara kaffe-doft kvar. (Och pappersbrukslukten som ibland smyger sig på från pappersbruken häromkring, men det är inte en lika angenämn upplevelse...) Gävle är på något vis Läkerol, Ahlgrens bilar, Gevalia, julbocken och Brynäs, det hör ihop med stadens identitet. Både Läkerol och Ahlgrens bilar är ju dessutom uppfunna av gävlebon Farbror Ahlgren från början, det var här allt startade! På något sätt gör det situationen ännu mer vemodig.

Tanken är nu att bil-produktionen flyttas till Cloettas fabrik Ljungsbro (den enda fabriken som kommer finns kvar i Skandinavien), och att den Läkerol-produktion som funnits i Gävle flyttar till... ta daaa: Levice i Slovakien! Visst har jag förstått att fabriken i Levice har kapacitet att utöka sin produktion, men jag hade verkligen hoppats på att det inte skulle bli Gävle-fabrikens produktion som hamnade där, åtminstone inte så snabbt! Helst inte alls förstås.

Beskedet som kom i veckan innebär även att ytterligare två fabriker läggs ner, en i Sverige, och en i Aura, Finland. Frågan varför just dessa fabriker valts ut har självklart kommit upp. Framför allt eftersom åtminstone Gävle-fabriken är (vad jag vet) en välmående fabrik som gjort sitt yttersta för att effektivisera och uppnå de ekonomiska mål som satts upp.  Vad jag förstår ligger fabriken även i framkant med lean-arbetet, och har en engagerad personal. Det hade antagligen inte gått att göra mer än vad som redan gjorts för att få finnas kvar...

En stor skillnad (mot exempelvis fabrikerna som finns  i Holland) kvarstår dock, och den är att det är relativt billigt att lägga ner en fabrik i Sverige. Lagar och regler som skapades för länge sedan, i ett helt annat marknadsklimat lever fortfarande kvar... (Min blogg har hittills inte varit särskilt politisk eller innehållit en massa ekonomsurr, och jag har inte tänkt att den ska bli /innehålla det heller, men just nu är detta frågor som ligger mig varmt och hjärtat...) Tanken var från början antagligen att marknaden på ett enkelt sätt skulle kunna förändras, mycket för att kunna bibehålla en sorts konkurrenskraft. Fast nu känns det lite som att reglerna gör att det blir tvärt om. En väl fungerande fabrik läggs ner, för att det totalt sett blir billigast att lägga ner just den, när den nya bolagsformationen ser över helheten. En helhet som är europeisk.

Jag kan inte ens säga att jag inte förstår varför. Jag önskar dock att det hade varit så. Eller att fabriken hade gått så dåligt att det var därför den måste stängas. Men det är ju inte ens det som är grejen! Nu blir jag mest ledsen, för det känns så fruktansvärt orättvist att det måste bli så här!

Jag och min familj kommer, som så många andra, att bli direkt drabbade av nedläggningen. Mannen har jobbat hos Leaf sedan april 2003. Vid årsskiftet lämnade han sin tjänst hos Leaf Central (som jobbar åt alla fabriker. Central blir alltså inte drabbade av Gävle-fabrikens nedläggning, åtminstone inte på det viset att de förlorar sina jobb), för att återgå till Gävle-fabriken. Två månader senare får han nu beskedet att han kommer att förlora sitt jobb den 1 januari 2014. Många är nog sugna på att ställa frågan till honom om det känns surt... Men faktum är att han inte tycker det. Han, som så många andra, brinner för Gävle-fabriken, och kommer antagligen att göra det fram till 2014.

Resten kommer att ordna sig. Det måste det göra!

Vi blir fler!

Välkomna Bernie, Estelle och King!





Familjen har utökats med den svarta fisken Bernie, den orange Estelle och den rödvita King. Husdjurskvoten har ju minskat drastiskt här på farmen de senaste månaderna, så nu tyckte barnen (och kanske jag...) att det var dags för något nytt! Mannen försökte protestera så gott det gick, men med fyra mot en fanns det till slut inte så mycket att säga.

Förhandlingarna på zoo-affären mellan mig och barnen var inte att leka med de heller. Barnen förespråkade knallrosa sand, eller varför inte knallgrön? Några "fiskleksaker" i neonfärger hade också varit toppen enligt dem... Till slut enades vi om att de fritt fick välja varsin fisk och namn, och att vi kunde blanda svarta och vita stenar, och går inte skeppsvraket lite åt det lila och turkosa hållet...?

När vi kom hem tyckte mannen att vi kunde slå vad, med en liten insats, hur länge vi lyckas hålla liv i de små krakarna... Lite väl oetiskt tycker jag! Men visst undrar jag...

Wish me (eller framför allt fiskarna) luck!