...och så få svar. Precis så har det känts lite grann den senaste tiden. Fast funderingarna känns inte stressande på det vis som funderingar kan göra ibland. De bara finns där. Och flyter runt. Beredda att matchas med ett lämpligt svar, om eller när ett sådan dyker upp. Annars kanske de bara löses upp och förvinner med tiden. Funderingarna alltså.
En del av funderingarna är ganska stora. Det blir nog lätt så om den övervägande delen av familjens inkomst kan stå på spel inom en 2-årsperiod. Eller egentligen hela familjens inkomst med tanke på att jag faktiskt inte har en fast tjänst i dagsläget. Det är inte så jätteupplyftande att tänka i de banorna, så jag försöker att låta bli. Å andra sidan kan man ju aldrig veta vad som är säkert, det är ju inte så mycket som är det egentligen. Så varför spekulera? Åtminstone åt det tråkiga hållet.
Andra funderingar jag har är hur länge våra ganska skruttiga bilar kommer att hålla. Vi borde antagligen satsa på att köpa en ny? Men vilken typ då? Där är vi inte riktigt överens. Mannen insinuerar att jag har raggartendenser eftersom jag tycker det är värt att lägga några extra slantar på hästarna under huven, lågprofildäck och snygga fälgar. Han tänker mer "minibuss". Det kan bli en svår ekvation att lösa...
En annan fundering gäller Brynäs. Har de plötsligt blivit bäst när det gäller?! Kan det vara så väl att de faktiskt har en chans att ta hem hela klabbet? Det vore ju fantastiskt!
Dottern hittar många nästintill oöverstigliga berg varje dag. De senaste dagarna har de bestått i "hur kan Erik ta en tugga av fel (=min) macka?!", "Varför står Provivan med svartvinbärssmak längst in i kylskåpet, jag orkar faktikst inte ta fram den om den ska stå där!", "Va´?! Ska vi duscha samtidigt, jag kan inte duscha i barnens dusch, jag måste duscha i er dusch mamma!" (varpå jag fick duscha i duschen som lyser i olika färger beroende på vilken temperatur vattnet har, och tvätta håret med tveksamt schampo ur knallrosa flaskor...) och "jag tror tandfén har dåligt med kontanter, mamma, vad tror du...? det är ju väldigt svårt att fråga tandfén själv eftersom man aldrig träffar henne, eller hur?"Misären blev total när hennes lillebror gömde en hårsnodd i bokhyllan, med gråt, tandagnisslan och tidig sänggång som följd. Inte för mellanbarnet, men för dottern. Jag undrar när hennes berg blir mer lättklättrade, och hur lång tid det tar innan hon börjar välja sina fighter. Det kan bli några långa år framöver.
För att rensa huvudet lite, bestämde jag mig för att ta en promenad. De senaste dagarna har det till och från känts som att jag har haft taggtråd i halsen, så jag skulle verkligen gå, men när jag kommit några meter för långt från hemmet insåg jag att jag hade glömt mina rosa viktband! Bara att börja springa med andra ord! Eller ja... lunka, lufsa, flåsa, stånka...
Och tänka sig, det var precis som att Mix Megapol-killen visste precis vad jag ville ha i lurarna! Om någon hade förföljt mig hade den fått höra ett potpurri av "från å med dåååå från å med duuu", "I can´t liiiive, with or withouut youu", "valborgskaos på Stora Torget, Rackarberget 95, jag bodde högst upp vad mer vill du veta, jag berättar vad som helst", "If you wanna know you wounded me you wounded me down to the bone but a little bit just a part of me a part of me knows we don’t wanna fight on and Iiiii know your pain is the same and I forgive you! We’re soldiers we’re soldiers armies of one on a battle field we’re soldiers and soldiers bleeeeeed", och precis när jag inte orkade springa (och sjunga) längre, kom den som ett brev på posten (var har den varit så länge!?)
...och sen duschade jag i disco-duschen, Sigrid vann "Sveriges Mästerkock" och Brynäs piskade Färjestad på bortaplan.
Då undrade jag lite varför jag funderar så mycket egentligen. Det är ju himla onödigt.
För det är ju som det är och blir som det blir i alla fall, och allt som oftast blir det bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar