Midsommar på Åland

Årets midsommar firades på Åland, som så många gånger förr! Jag brukar alltid säga att vi inte har någon speciell midsommar-tradition, men nu tror jag att det kanske börjar bli dags att tänka om. De senaste åren, sedan 2006, har vi haft turen att få följa med Familjen L-A till deras semesterparadis.

Midsommar 2006

(Förutom 2009 då jag, nyförlöst med en pyttebebis, fick ett infall, och utsåg mannen som ansvarig för biljettbokningen. Det visade sig att han lyckades boka biljetter till helgen efter midsommarhelgen, och vi fick istället fira midsommar på Hagaströms IP... Inte fy skam det heller i och för sig.)

Normalt sett brukar resan föregås av en rigorös planering, inget brukar lämnas åt slumpen! Planeringsmöten brukar hållas, och gamla inköpslistor sedan tidigare år brukar få sig en genomgång och anpassas efter just det aktuella årets firande. I år mejlade vi lite om att vi borde prata lite om midsommar, och eventuellt ses över en lunch. Eller i alla fall att vi borde höras för att få ordning på vad som borde handlas. Men ibland hinns inte allt med. Så OMG, alla "brukar" försvann! Midsommarfirande på volley?! Skulle det verkligen funka? Spontanhandling på olika håll efter en kort ordväxling, det var vad planeringen bestod av i år. Jösses, vilken rysare!

...som  trots allt visade sig bli en komedi med midsommarromantiska inslag. Så bra det kan bli!

Vi anlände med eftermiddagsfärjan, och efter en liten biltur, installation i stugan och pizzamiddag, kunde vi ladda inför midsommarafton med ett spegelblankt hav för ögonen.

Midsommaraftonens morgon började minstingarna på altanen med havsutsikt, och med, i necessär undangömt, tax free-godis...

...innan de gick ner till strandkanten för att kasta sten...

...och sedan åka lite helikopter! Livet på en pinne när man är 3 år.

Vi bestämde oss för att dansa runt midsommarstången på hemmaplan. Vi kunde inte hitta stommen som vi använt tidigare, så män och barn fick fixa en ny!

Dottern såg till att allt gick rätt till.

Sillunchen intogs i solen på altanen...

...innan det var dags för den sedvanliga skattjakten, som i år ackompnjerades av en saga.

Gubbarna lät sig inte störas av skattletandet.

Skatten är hittad! Alla barn fick var sin present, och dottern fastnade ordentligt för sin, en Kitty-bok.

Sedan var det dags för att dansa runt den fina midsommarstången. Vi hann med tre danser innan barnen gav upp, och vi lite mer vuxna var tillräckligt andfådda. (De äldsta tävlade mest om att få vara fotograf.)

Undrar vem som stod bakom kameran när denna bild togs...? Det kan ha varit en lillebror i 8-årsåldern som fick sin storasyster att visa sig från denna sida...

På kvällen grillade vi, åt ute på altanen i solnedgången, och gubbarna bastade och badade. En härlig avslutning på en av de bästa midsommaraftnarna!

På midsommardagen vräkte regnet ner, men att sitta inomhus med fem barn och fyra vuxna kändes inte som ett bra alternativ. Vi trotsade vädret, lämnade ett litet barn till sin farmor och farfar, packade matsäck och åkte iväg på en utflykt till Kastelholms slott.

Mellanbarnet blev lite missnöjd när det visade sig att Johan (III) hållit sin bror Erik (XIV) fången i slottet.

Minstingen testar att försvara slottet i en av skottgluggarna.

Riddare Max

Riddare Erik

Den medhavda ålandspannkakan med grädde och sylt, åts under taket på dansbanan.

Skönt med paus från historiens vingslag.

Åländsk midsommarstång

Vi besökte även det gamla häktet, som är omgjort till museum.

Fångcell från 1800-talet.

Den som var busig fanns det möjlighet att boja en stund :)

Eftermiddagen och kvällen spenderades i bastun och i havet av hela gänget, i omgångar. Först killbastu, och sedan tjejbastu!

Även minstingarna hängde på, både in i bastun och ner i vattnet!

Åland har återigen visat sig från sin bästa sida, och jag är så tacksam att vi har turen att få besöka idyllen!

Det enda jag har att invända mot midsommarfirandet på Åland i år, är att det var alldeles för kort! Precis när vi började få in den rätta lunken; sen frukost med lördagskorv, barn som tittar på "Sommarlov" på TV medan vi vuxna surrar vidare, god mat, bokläsning, kojbygge, fotbollsturnering för den som vill, softande i soffan om regnet öser ner, solande på altanen om vädret tillåter, stenkastning vid strandkanten, bastubad, knölsvan-spaning, kloka (vad annars?!) diskussioner om allt möjligt, grillning, en tax free-öl eller ett glas vin, och soffhäng i mysbrallor när barnen somnat, precis när vi fattat grejen (igen) är det dags att åka hem! Lite typiskt, men samtidigt måste den känslan betyda att vi har haft "det ganska bra, faktiskt riktigt bra"!

Midsommarfirande utan en rigorös planering visade sig alltså fungera alldeles utmärkt! Kanske för att vi vet hur vi brukar fira midsommar. Och om vi vet precis hur vi brukar göra, just för att vi har gjort det så många gånger förr, betyder det kanske att vi börjar närma oss en tradition?

Skolavslutning

Idag har storbarnen haft skolavslutning på sedvanligt vis de luxe, eftersom vi i år även har varit klassföräldrar i mellanbarnets klass, vilket innebär tårtbak till avslutningsdagen. Dagen började således med att sno ihop två tårtor, en grön, och en rosa, båda dekorerade med Ahlgrens bilar. Barnen i 1B blev väldigt förtjusta över dekorationerna, medan en del föräldrar sa "Mm, jaha, vill du ha biltårta...? Ja, den va´ jättefin, men jag tror jag tar nå´n annan".

Innan tårtkalaset var det samling i respektive klassrum, sedan marsch runt skolgården, sång och tal, i det vackra vädret.

Den obligatoriska sommarlovskramen

Det här med somriga, romantiska skolavslutningsklänningar verkar inte vara dotterns grej.

Lillebror väntar på tårtkalas

Tre coola tjejer i 4B

En cool kille i 1B

Lunch intogs på Läkerol Arena. Annorlunda med lite ishockeyfeeling när sommaren förhoppningsvis är på ingång...

Eftermiddagen ägnades åt jobb för oss lite mer vuxna, dottern var på stan med en kompis, minstingen på dagis, och mellanbarnet var rätt nöjd med att bara vara hemma.

Till kvällen hade vi bokat bord på popcorn-restaurangen (även kallad O´Learys) klockan 18. Lite i senaste laget för den yngsta i familjen, men tidsschemat var lite svårt att få ihop på annat sätt. Efter bussresa ner på stan var vi på plats i tid, till och med tio minuter före utsatt tid. Vi fick vårt bord, och menyer, men innan vi ens hann beställa mat började minstingen klättra på inredningen. Jag fick direkt känslan av att det kunde bli en lång kväll... Egentligen menade jag inte lång i ett objektivt tidsperspektiv, utan snarare ur ett subjektivt och känslomässigt perspektiv. Det blir lätt så när ett av barnen inte riktigt är med på noterna. Tänk om jag hade vetat hur lång kvällen skulle bli i minuter...

Efter en halvtimme trodde jag mellanbarnet skulle börja gråta av hunger. Själv var jag i det tillståndet redan i bussen på väg in till stan... All nödchoklad (i alla fall all GOD nödchoklad) som brukar ligga i handväskan var dessutom slut, så jag fick nöja mig med att stilla den värsta hungern med popcorn. Det funkade hyfsat. En stund. Men inte i 90 minuter! Efter att ha lyft ner minstingen ungefär 20 gånger från klättringsvänliga ställen, bytt två blöjor, snurrat på fotbollsspelet jättelänge, ritat, letat bokstäver i pysselhäftet, hejdat kräkreflexen på minstingen sedan han smakat på kritorna, hejdat kräkreflexen på minstingen sedan han satt popcornflagor i halsen, och hejdat kräkreflexen på minstingen sedan han ätit något starkt från duken, tog mitt blodsockerlåga tålamod slut.

Jag gick fram till baren och frågade snällt (tror jag) om de hade någon aning om hur lång tid det var kvar till vår mat skulle serveras. Jag lät även personalen vet att vi hade barn med oss, som i många avseende visade att de var där på övertid, att jag inte nöjde mig med att få veta att vår mat "lades på nu", och att vi tänkte resa oss upp och gå därifrån om inte maten stod på bordet inom 10 minuter.

Då hände det något. En stor korg med popcorn ställdes på bordet, prat om 15 % rabatt hördes, mer dricka serverades, och en korg med nachos, guacamole, gräddfil och salsa ställdes fram. Några minuter senare stod all mat på bordet. Barnen fick sedan designa sina egna efterrätter, vi gamlingar serverades brownies, glass, grädde och kaffe, och plötsligt kändes kvällen väldigt trevlig igen! När vi betalade visade det sig att vi bara skulle betala för varmrätt och och dricka, - 30 %! Jag är trots allt lite förvånad över att det inte krävdes mer för att få mig på bra humör, om jag inte får mat i tid kan skadan vara svår att reparera.

Restaurangbesöket avslutades med att minstingen frågade mannen "vad heter våran bebis?", samtidigt som han kände på sin pappas mage :) Pappan påstår att den heter Hamburgare...

Tvätt, tårtbak och hopp

Snart är äntligen denna, relativt korta, gräsänkeperiod slut. Bara för att den var kort innebär det dock inte att den var någon dans på rosor, tvärtom. Av någon underlig anledning verkar sån´t där som inte händer så ofta annars, gärna inträffa under dessa perioder. Igår eftermiddag rullade allt på ganska bra, barnen var glada, åt Mamma Marias Mumsiga Buffé (av andra även kallad "klyskåpsrensning", alternativt "rester som med bara mycket god vilja kan matchas till en acceptabel måltid") utan att protestera, och lekte ute, tillsammans alla tre, samt med ett gäng kompisar. Härligt!

Någonstans där borde jag förstått att Oflytet lurade bakom hörnet...

Jag kastade i en maskin med tvätt, förberedde kaminen för sotaren som skulle komma idag, och bäddade ner minstingen. Efter en stund blinkade tvättmaskinen konstigt, det visade sig att något barn antagligen stängt av den, och tryckt igång den igen under pågående tvätt... Suck! Jag hade sett att den nästan var klar, så jag drog igång centrifugeringen och gick därifrån. En stund senare skulle jag hänga tvätten, som fortfarande var dyblöt! Så himla skumt! Jag hade ju centrifugerat en extra gång... Jag insåg även att tvätten luktade konstigt, nästan bränt, att luckan var jättevarm, att trumman var "låst", och att övre delen av maskinen var kokhet. Inte bra. Jag drog ur sladden, och funderade över vad som var mest troligt; att jag skulle tycka att det var skönt att slippa tvätta ett tag framöver, eller om jag skulle störa mig på det växande tvättberget som antagligen skulle nå Mount Everest-höjder inom en mycket snar framtid. Jag kom fram till att det senaste alterantivet var mest troligt.

Jag tröstade mig med att se på fotboll och äta osunt mycket äppelpaj med vaniljsås. (Ärligt talat tröstade jag mig så mycket att jag åt vaniljsås direkt ur skålen... varför gör jag så när jag VET att jag inte fixar laktos?) Fotbollen var ju inte till särskilt stor tröst den heller, tvärtom! Så med kokhet, skumt luktande tvättmaskin, ond mage, och en förlust i görningen gav jag faktiskt upp för kvällen och gick och lade mig. Ganska snart fick jag sällskap av en liten, snorig hostmaskin, maskerad till en söt 3-åring, som såg till att jag höll mig mellan vaket tillstånd och någon form av dvala hela natten.

I morse flöt det på lite bättre; jag kom ihåg att lägga ut nyckel till sotaren, packa matsäck till minstingen, och fick tag i en tvättmaskinsreparatör före halv nio! Way to go!

Väl hemma efter jobb och barnhämtning, hade sotaren gjort sitt jobb hyfsat obemärkt, och tvättmaskinsreparatören hade hittat en strumpa och lite hårnålar på fel ställe... Ehh... hoppsan! Vad skoj för tvättmaskinsreparatören att få åka hem till gräsänkan som slog på stora trumman och nästan trodde att huset skulle brinna ner, och plocka bort en strumpa... men det var säkert inte första gången. Förhoppningsvis blir reparationen inte särskilt dyr, och jag kan antagligen fortsätta tvätta som vanligt (men jag har inte vågat testa än, maskinen var faktiskt jättevarm, så jag väntar till min egen brandman kommer hem).

Nu har jag och storbarnen förberett tårtorna till mellanbarnets klass, inför morgondagens skolavslutning.

Mannen har meddelat att han har boardat planet på Schiphol, och storbarnen har avslutat kvällen med mer eller mindre avancerade hopp på studsmattan.

Skönt att avsluta dagen med hopp. Det ska jag också göra!

Kalasande i dagarna tre

I torsdags var det dags för min minisvägerska att ta studenten, vilket även blev startskottet för ett tre dagar långt firande av olika slag för min del.

Tyvärr missade jag utsparken på skolgården, men jag hann desto bättre till uppvaktningen hemma hos Lovisa! Vädret visade sig från sin allra bästa sida, maten var fantastiskt god, sällskapet trevligt, studenten glad, och presenterna vackra (förutom presenten från mig som var i form av ett lagringsvin, som jag glad i hågen fått köpa på flaskaffären, trots att jag råkade säga "jag vill ha ett vin som går att lagra, det är en studentpresent"... hm... langningsvarning kanske? Jag förklarade snabbt att jag självklart avsåg att överlämna presenten till studentens föräldrar som skulle förvalta flaskan minst över jubilarens 20-årsdag!). I samband med att studenterna pimpade det sedvanliga flaket, med hjälp av studentens pappa, åkte jag hemåt. Det såg ut som att de skulle få en härlig, och oförglömlig kväll.

Fina Lovisa

I fredags var det dags för studentuppvaktning nummer två! Jag och dottern svidade om, och cyklade iväg ett par kvarter, i eftermiddagssolen. Upplägget var ungefär detsamma som dagen innan; god mat, trevligt folk, strålande sol, och en glad och stundtals rörd student!

Söta Linnéa, med bästa skolan i bakgrunden!

Det är något visst med studentfirande. Det blir lite som en kombination av "it´s the end of an era-feeling" och "oj, vad skoj, nu är dagen äntligen här som jag har väntat på så länge, från och med i morgon får jag göra precis som jag vill-feeling". Konstigt det där, det är en så otroligt dubbel känsla... Helst av allt vill jag bara säga "fundera inte så mycket, det är nu det roliga börjar, och det blir ju för det mesta bra hur det än blir!" Men fy så irriterad jag hade blivit om någon prettotant sagt så till mig när jag tog studenten!

Jag kommer faktiskt ihåg den där dubbla känslan vid som om det var igår, trots att det är femton år sedan jag tog studenten själv. FEMTON år sedan!! Hallå! Vem har skruvat fram tiden? Femton år... Det är ju lika lång tid som från när jag föddes, tills jag gick i nian, det är ju JÄTTELÅNG tid!

I lördags hade kompis S bjudit in till 34... ähum... 23-årskalas! Vi åkte dit redan vid 14.30, och fikade, men sedan visade det sig att vi skulle göra precis som i Bamse-klubben; ha baklängesmiddag! Så efter fikat fixades det även middag! Vi hade massor att fira, för förutom den eviga 23-åringen, hade även jag och mannen 13-årig förlovningsdag, så vi passade på att korka upp en flaska bubbel också!

SiggeSötSomSocker, Ss yngsta guldklimp, växer och frodas.

Efter kalasande i dagarna tre har jag nu bryskt kastats in i vardagen igen, dessutom in i gräsänkevardagen! Men imorgon är jag bjuden på tårtkalas på jobbet, och på kvällen måste jag börja göra iordning tårtorna till barnens skolavslutning på onsdag. Det är ju inte nyttigt att sluta med saker så där tvärt, så ett par tårtdagar framöver passar mig perfekt :)

Familjedag i Furuviksparken

Idag har vi varit i Furuviksparken på Leafs årliga familjedag. Första året vi var med var 2003, så nu börjar det verkligen kännas som en tradition!

Vi började besökte med en tipspromenad, innan vi letade oss in i regnskogens värme och hälsade på

ett gäng söta, små apor

apor som var fina på behörigt avstånd, men som nästan såg lite läskiga ut på nära håll

en söt krokodil

jättemånga ORMAR (jag är riktigt rädd för ormar, men tog mig idag in och hälsade på dem för första gången ever! Jag var dock lite för koncentrerad på att inte springa ut därifrån, för att kunna fotografera de största, lösslingrande bjässarna, men jag stod väldigt nära dem, på riktigt!)

fler söta apor som bråkade om ett vackert blad

sedan åkte minstingen karusell med gudis L8

grabbarna värmde upp i en light-karusell innan de övergick till det tyngre artilleriet

mannen och mellanbarnet åkte Disco

dottern är inte så värst intresserad av att åka karusell, så hon och jag tog en sväng bland djuren

vi sa hej till getterna

och orangutangerna

tjej

kille

gräset tycktes vara grönare på andra sidan

triss i kameler

en nöjespark med havsutsikt

känguru

hoppas att Gästriklands landskapsblomma blommar snart

som tur var gick det bra för barnen i tipspromenaden som vi startade besöket med, så vi fick med oss en stor Malaco-elefant hem (och en uppblåsbar båt för två personer, med tillhörande åror och pump!)...

Vi hann  även med att se en massa andra djur, däribland de obligatoriska schimpanserna förstås, som visade sig på sitt allra bästa humör! Storschimpansen Santino gick, till minstingens förtjusning, runt med en stövel på ryggen! Lemurerna gillade inte det kyliga vädret, och låg därför inomhus, ihopkurade i en enda stor lemurhög. Även gibbonaporna avstod från att titta ut, men spexade snällt när vi kikade in till dem genom fönstret.

Grabbarna i familjen fokuserade på att åka karusell, även 3-åringen. Som tur var hade han sin fantastiska gudmor med sig i parken, som snällt åkte Kaffekopparna på repeat, och klämde sig ner på en barnplats i barnens Fritt Fall (trots att det fanns en vuxenplats...). Mellanbarnet har blivit helt såld på karusellåkning de luxe, och undrar hur lång tid det tar att växa de viktiga sex centimetrarna som saknas för att han ska bli insläppt på Fritt Fall på Gröna Lund.

Och så var det det här med vinsterna... Varför väljer barnen alltid de allra största prylarna på vinstbordet? Mellanbarnet konstaterade stolt att vi nu är sju i familjen; vi fem människor, Luke Skywalker, och Malaco-elefanten, som han dessutom titulerar "en riktig skolpojke", eftersom han, som pricken över i, har en ryggsäck på ryggen.

Tur att vi har en hel minibuss, nu när vi tydligen är sju i familjen.