Efter en ganska lång arbetsdag, med föredragande i fullmäktige (i en talarstol med mikrofon! Jösses! Jag misstänker att det finns en anledning till varför jag inte är politiker ;)), kom jag hem, öppnade dörren, och möttes av minstingen i hallen. Han var ganska vit i ansiktet och sa att han hade ont i magen. Jag tog av mig skorna, och frågade om jag skulle följa med honom in på toaletten. Han nickade, gick före, och höll för munnen. Jag hann bara ställa frågan "Mår du illa?", innan det visade sig väldigt tydligt att det var precis det som var felet... Den kvällen och natten slog vi inte klackarna i taket direkt. Jag och mannen sov båda två i bäddsoffan vid minstingens rum, för att kunna hjälpa honom efter bästa förmåga.
Trippen till barnens farmor och farfar har fått ställas in. Det vore ganska otroligt om vinterkräksjukan som sänkte sju förskollärare och nio barn på minstingens dagis, från den ena dagen till den andra, inte skulle lyckas dra med sig ytterligare en person i familjen. Eller kanske alla? Som verkar vara någon form av praxis när det gäller denna sjukdom. Igår när jag åkte hem från jobbet innehöll den gröna kassen från Hemlingby Köpcentrum dock ingenting från flaskaffären, utan istället en stor pumpflaska med handsprit, så man vet ju aldrig... :)
Annars tampas jag just nu för fullt med att Martin Stenmarck faktiskt bara är en och en halv kilometer härifrån, och att jag inte har någon biljett till evenemanget! Jag skulle ju inte vara hemma i helgen!
 |
| ...men vi har ju träffats för, så jag får väl plocka fram minnena istället :) |
Det blir ju nästan aldrig som man tänkt sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar