Kan han så kan väl jag?

I lördags var jag på gymmet för första gången på väldigt länge. Jag försöker att träna lite ibland, men mest på annat sätt än med vikter, så det här med gym verkar ha blivit en smärre chock för min kropp! Chocken kan eventuellt ha blivit något värre än väntat eftersom jag, i min enfald, ibland tänkte "kan han så kan väl jag". Att han var just en han, 20 kg tyngre, ganska mycket mer vältränad än jag, och dessutom en tidigare elitidrottsman, glömde jag visst bort emellanåt.

En av alla övningar jag gav mig på var en ryggövning, med en stor vikt på ryggen. Jag hade antagligen inte behövt någon vikt alls, men "kan han så kan väl jag" tänkte jag, och pinade mig igenom några få upprepningar. Jag pausade en kort stund, tog mitt förnuft tillfånga lite grann, och sänkte vikten till hälften. Men nej, just det, jag skulle inte ha behövt någon vikt alls, det hade nog räckt med min kroppsvikt. Några upprepningar senare krånglade jag mig ur maskinen och pustade lite lätt.

Han ville då utmana mig i plankan istället. Jag avböjde vänligt men bestämt. Jag hade helt plötsligt blivit väldigt övertygad om att jag fått minstingens vinterkräksjuka, eftersom jag från den ena minuten till den andra började må riktigt illa (kvällen innan hade jag googlat "vinterkräksjuka 2012" och läst att sjukdomen oftast kommer väldigt plötsligt). Så himla typiskt, på gymmet och allt. Jag spanade efter närmaste papperskorg utifall det skulle bli riktig kris. Med papperskorgen i sikte, och fri väg dit, satte jag mig lite coolt och avslappnat i en ny maskin, medan han körde plankan i omgångar. Minstingen fick vara med som utmanare istället.

Jag körde några lätta upprepningar i bröst-maskinen (så heter den säkert inte...), och försökte hålla tillbaka vinterkräksjukan som faktiskt genast kändes lite bättre när jag sänkte tempot. Efter plankan var det sedan dags för uppvisning av den bästa magmaskinen. Jag hoppade glatt upp, han hängde på vikter, och jag testade att köra, men det hände ju ingenting! "Fel på maskinen", tänkte jag, "den sitter ju fast!". Han flyttade om vikterna (läs: tog bort), och ser man på, det var inte fel på maskinen! Efter att jag hade fattat hur den fungerade, kunde 10-kgs vikten hängas på, och då orkade jag säkert tio upprepningar (med fem pauser...), innan det var dags att avsluta passet.

Jag kände redan när jag gick ut genom dörren att jag var lite skum i kroppen, och det blev faktiskt ännu tydligare när jag skulle gå i den branta trappan för att att mig ifrån gymmet. Väl framme vid bilen bad han mig att köra. Mina ben var lätt skakiga, och armarna darrade lite, men det sa jag inte. Istället sa jag "men jag har inget körkort med mig, så det kanske är bättre att du kör i alla fall?". Och så fick det bli.

Nu har det gått över två dygn sedan gympremiären 2012. Jag känner mig fortfarande lite skakig, magmusklerna protesterar vid exakt varenda rörelse, men vinterkräksjukan har inte infunnit sig. Det skulle alltså kunnat vara så att jag var dumdristig nog att nästan ta ut mig lite? Men inte skulle väl jag? Illamåendet, och lite blodsmak i munnen kom faktiskt tillbaka lite idag när jag var ute och joggade. När jag kom fram till "Mördarbacken", som jag brukar ta det väldigt lugnt uppför, såg jag ett par högst upp i backen som gick (i snigelfart!), och då kunde jag ju inte dra ner på takten, hur skulle det se ut?! (Att jag sjunger och spelar lufttrummor när jag joggar, bryr jag mig däremot mindre om, vilket även jag, så här i efterhand, inser skulle kunna ses som lite irrationellt...). Inte förrän jag hade passerat dem. Jag mår fortfarande lite illa. Jag kanske får vinterkräksjukan ändå? Den kanske bara gör en väldigt långsam entré?

Om det, mot förmodan förstås, inte skulle vara så, så kanske jag hinner med ett till gympass i veckan. Det gav inte bara blodsmak, utan även mersmak. Men nästa gång kanske jag inte ska bry mig så mycket om vad han klarar av? Jag kanske ska fundera över att damma av det gamla programmet jag använde sist jag gick på gym? Eller så kör jag på intuition och känsla, som sist? Det borde funka, jag är ju förståndig, har gott omdöme och är ju ingen tävlingsmänniska alls faktiskt. Det var nog bara vinterkräksjukan som spökade sist i alla fall?

Gymmet, I´ll be back!



(Nu har jag använt allt bildutrymme i bloggen igen, så nu blir det bildfritt ett tag...)