Till C

******************************

Saknade C!

Nu är det två år sedan du lämnade oss. Två hela år. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant, och tänker fortfarande på den dagen du berättade för mig hur det skulle bli. Jag kunde inte hålla mig samman, men jag vet att du förstod varför. Resten av tiden som vi hade kvar att prata med varandra gick fort, men var oerhört värdefull. Jag uppskattade varje minut, och du lärde mig mer än du kan förstå.

Jag hinner fortfarande känna ett uns av förhoppning när jag kommer till grinden på dagis, en förhoppning om att du är där och hämtar din dotter, och att vi ska hinna utbyta några ord. Kanske om 6-åringar som beter sig som att de bor på en annan planet, om blyga 9-åringar, eller om våra pendlande gubbar. Men förhoppningen utbyts snabbt i sorg över att det inte kommer att hända mer. Jag kommer inte att träffa dig mer på dagis. Eller i skolan. Aldrig mer.

Jag hinner fortfarande känna ett uns av glädje när jag ser ditt hemnummer på telefonens display, men kommer lika snabb på att det inte är du som ringer för att prata med mig. Jag är förstås väldigt glad över att barnen fortfarande ringer till varandra och leker med varandra, trots att de blir äldre och att intressena börjar skifta. Men det är ändå en sorg att det inte kommer att vara du i andra änden när jag svarar. Aldrig mer.

Jag hinner fortfarande känna ett uns av lättnad när jag ser dig på håll när jag är ute på vår motionsrunda. En lättnad för att jag vet att jag har en anledning att sluta springa :), och att fortsätta gå med dig istället, och prata om allt mellan himmel och jord, samtidigt som du har sportradion igång för att inte missa något viktigt mål. Lättnaden utbyts snabbt i sorg när jag inser att det inte kan vara dig som jag ser, och att vi inte kommer att ha de där stunderna mer. Aldrig mer.

Det är fortfarande så konstigt och oförståeligt att du inte är här. Att du inte är med. Eller är du det?

Du fattas.

******************************