Ciao!

Regionen Piemonte ligger i nordvästra Italien och gränsar i väster mot Frankrike och i norr mot Schweiz. Området är nästan lika stort som Dalarna. Området är mycket kuperat och en del insjöar finns. Här bor ca 4,3 miljoner invånare. Regionshuvudstaden är Turin (Torino). Regionen har stora industriområden, bland annat i Turin där man tillverkar Fiat. Piemontes slätter är bördiga jordbruksområden, där man odlar b.la vete, ris, majs och vindruvor. Regionen är en av Italiens stora vinregioner. Mer än hälften av dess 70 000 hektar vingårdar har beteckningen DOC. Några av de mest kända vinerna är Barbera, Barolo, Barbaresco och Dolcetto. Piemonte är ansett av många att ha de överlägset bästa vinerna i Italien, t.ex Barolo. Maten är också bland den bästa. Avstånden är korta och ni hinner se mycket under en långhelg. Stannar ni längre hinner ni både till Rivieran, Alperna och Milano. Här är inte lika mycket turister ännu, så passa på! Högsäsongen är under oktober och november, då folk vallfärdar hit från hela Europa för vinskörden och tryffeln. Alba är känt för sitt vin, persikor och centrum för den vita tryffeln och man har många mat – och vinfestivaler. Asti är känt för sitt vita mousserade vin, Asti Spumante. 7 mil från Asti ligger ett stort outletmed märken som Burberry, Desigual, Calvin Klein, Diesel m.fl. Rekommenderas! De flesta byarna är fortfarande förhållandevis opåverkade av turismen. Den lokala dialekten i Piemonte är en blandning av italienska och franska.

Kan funka!

Ciao!

Acceptera det du inte kan förändra

När jag var fyra år upptäcktes det att jag hade en hörselskada. Från början trodde man att skadan berodde på en hjärntumör, men vid närmare efterforskning upptäcktes det att så inte var fallet. Tänk att som förälder få ett sånt besked, att det är troligt att ens till synes fullt friska barn har en tumör. Det kan inte ha varit en rolig tid, även om min mamma säger att hon hela tiden trodde att skadan hade uppstått i samband med alla öroninflammationer jag hade haft som liten. Det stämde dock inte heller riktigt, då min hörselskada mest sannolikt är ärftlig.

Själv kommer jag inte ihåg så mycket från allt ståhej som måste ha varit kring mina öron hösten -82. Jag minns mest att jag till slut inte tyckte att det var så spännande att lägga klossar i ett lastbilsflak vid varje pip jag hörde i de där stora lurarna på sjukhuset.

När jag började i skolan blev det viktigt var jag satt i klassrummet, och att tala om för lärarna att jag inte hörde så bra, men annars var allt "som vanligt".

När jag skulle börja i ettan på gymnasiet hade det pratats ett tag om att jag verkligen behövde hörapparater. Jag tyckte inte det själv, men audionomen var väldigt övertygande, och jag ville inte göra henne besviken, så jag lät henne göra ett par. Som jag testade någon gång. Som jag inte gillade. Som jag lade ner i en byrålåda där de blev liggande.

Jag fick även ett par hörlurar till TV:n, de gillade jag. Men jag hade ett par småsyskon som också gillade dem. Det innebar att hörlurarna inte blev långlivade.

När jag började plugga i Lund försökte audionomerna återigen övertyga mig om att jag absolut måste ha ett par nya hörapparater. Jag skulle knappt klara mig annars! Och mina studier skulle definitivt bli lidande, om jag skulle klara dem alls. Dessutom hade det kommit ny fantastisk teknik, så de nya hörapparaterna skulle jag verkligen gilla. Jag lät dem göra ett par. Som jag testade någon gång. Som jag inte gillade. Som jag lade ner i en byrålåda där de blev liggande.

Sedan dess har jag inte låtit någon peta på mina öron, ge mig någon särbehandling eller hjälpmedel. Vissa i min närhet, faktiskt de som står mig allra närmast, blir lite less på mig ibland, och låter mig förstå att de faktiskt tycker att jag hör ganska bedrövligt emellanåt. Jag kanske är envis...? Eller rent av dum...?

För ett par veckor sedan kände jag dock att det var dags att göra något åt TV-situationen, det känns som att jag missar en del ibland. Så jag köpte ett par hörlurar, ett par mörklila Skullcandy, med döskallar. Så öppnade sig en helt ny värld! Den är helt fantastisk! Så många ljud det finns! Så mycket musik, och så många röster som jag inte har hört på rätt sätt! Varje kväll är jag nu som ett barn på julafton. Jag är helt uppslukad av att lyssna! Det har jag aldrig tidigare varit. Eftersom jag inte har hört. Nu kan jag dessutom vända på huvudet och prata med den som sitter bredvid, och fortfarande höra vad de säger på TV! Jag hör även vad den som sitter bredvid säger, eftersom jag har utvecklat förmågan att läsa på läpparna. Fantastiskt!

Att jag har haft en så avslappnad inställning till mitt funktionshinder kan säkert delvis bero på att jag inte har blivit särbehandlad som liten, det har inte behövts. Jag har nog lärt mig att hantera handikappet själv, på mitt eget sätt, eftersom jag inte visste om något annat från början.

Någon sa en gång att det kanske är bra om jag funderar över att acceptera mitt handikapp. Jag tänkte "vilken knasboll, jag vet väl att jag inte hör så bra, klart jag har accepterat det". Men så var det kanske inte...?

"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra de saker jag kan, och visdom nog att förstå skillnaden."

Tål att tänkas på. Men med mina mörklila lurar är jag kanske halvvägs i alla fall?

Frukost hos Familjen Annorlunda

Klockan är strax efter 8 på morgonen, och minstingen har tjatat om frukost den senaste timmen. Hans syskon är inte alls lika intresserade av att äta frukost, än mindre av att gå upp över huvud taget.

Till slut går det att få liv i mellanbarnet som motvilligt hasar sig ner från sin loftsäng. Mamman står nedanför och håller upp den varma morgonrocken så att han inte ska behöva frysa.

e: Mm jag ser, men jag måste faktiskt gå in på toa först.
M (med väldigt snäll röst): OK, då hänger jag morgonrocken på din stol vid frukostbordet så länge.

Mamman går vidare in till den sovande dottern, lutar sig över henne, stryker henne över håret försiktigt ett par gånger. Inget livstecken. Mamman stryker henne lite hårdare över håret, och säger med silkeslen röst

M: God morgon. Frukosten står på bordet. Dags att vakna.

Inget livstecken. Mamman klappar dottern försiktigt över kinden. Inget livstecken. Mamman stryker dottern med pekfingret över näsan. Inget livstecken. Mamman nyper lite försiktigt i dotterns näsa, så att hon inte kan andas genom den (nej, det är inte mammans mest stolta ögonblick). Dottern skrynklar ihop ansiktet, grymtar lite och tittar ganska argt på mamman, och det ser ut som att hon vill säga "vad håller du på med?!", men det gör hon inte. Mamman upprepar att det är frukost, tänder en lampa (inte populärt), och går ut ur rummet.

Vid frukostbordet sitter redan mannen, mellanbarnet och minstingen. Mamman ska bara hämta sitt nykokta ägg innan hon ska göra de andra sällskap. Attans, ägget är alldeles varmt, och det är inte kul med ett varmt ägg på mackan, för då rinner smöret av. Mamman häller vatten på ägget i kastrullen.

D: Tar du den nydiskade kastrullen igen?
M: Ja, jag tror inte att den blir så jättesmutsig av ett oskalat, nykokt ägg och kallvatten...
e: Men åhhh! Har vi bara limpa? Och tunnbröd? Och hårdbröd? Jag vill ha fotbollsmackor!
J: Mamma! Kan du hjälpa mig med yoghurten? Jag vill ha fyra portioner med Tigers hallonyoghurt, mjölk, Cheerios och chokladpuffar!
e: ...eller rostbröd! Varför har vi inte det idag?
M (medan hon ordnar minstingens frukost): Därför att vi inte har plockat fram det idag, det känns onödigt att äta marmelad på godisdagen.
D: ...men ta fram brödrosten så kan du rosta limpa om du vill.
e: Ska jag?!! (Med ett ansiktsuttryck som visar att han undrar vart världen är på väg.) OK då.

Mamman tar sitt kylda ägg och sätter sig. Dottern hasar ner på sin stol. Mamman ser att kaviar saknas och reser sig upp igen. Hon konstaterar att pappan redan har hunnit äta upp halva sin frukost. Mamman sätter sig vid bordet igen.

E: Finns det ingen lättdryck?
D: Jo det finns massor, du kan blanda själv, jag har ordnat ett ordentligt safety stock! (Med väldigt nöjd min.)
E: (djup suck)
e: Mamma, vad betyder det på svenska?
M: Att pappa har handlat väldigt mycket lättdryck de senaste gångerna han har handlat, så nu behöver vi nog inte köpa lättdryck på väldigt länge.
D: Bra va? (Fortfarande väldigt nöjd.)

Dottern reser sig upp, hämtar tillbringaren som det finns lite lättdryck kvar i, tar mellanbarnets glas och häller ända upp till kanten så att ytspänningen nästan exploderar.

D: Men vad skulle det där vara nödvändigt för? Nu kommer han ju att SPILLA! (Fasa i blicken.)
E: För att det var kul.
e: Ja, det var jättekul (nöjd min), undrar om jag kan dricka utan att spilla?
J: Mamma, om jag var Hulken skulle jag kunna slå av ditt huvud!
M: Men varför säger du så? Så får man ju inte göra?
D: Hulken är faktiskt snäll, han gör inte så mot de som är snälla.
e: Så är det, för jag har sett honom rädda en tjej från tre monster en gång. På TV alltså.
J: Nej, Hulken är dum, för han är arg.
D Nej han är inte dum på det sättet. Han har bara lite svårt att tygla sitt humör ibland. Ungefär som jag.
J: Men Hulken är grön. Det är inte du när du är arg pappa.
M: Undrar vad barnen kommer att bli för färger egentligen (syftar på färganalys/personlighetstest)?
D: Kan jag få tidningen, Ebba?
M: Men måste du läsa tidningen nu? Vi sitter ju och umgås och pratar och har trevligt.
D: Nej, självklart inte. Jag ville bara känna på den och se hur den ser ut. (Lägger tidningen snabbt åt sidan.)
M: Jag tror Erik är ganska grön, och blå. Han blir nog grönblå. Ebba är det lite klurigare med, men jag tror inte hon är gul i alla fall.
e: Vilken färg är du då mamma?
M: Jag är mest blå, men ganska gul ibland också. Pappa är röd, och blå.
e: Jaha...? Men vad betyder det där nu igen?
J: Nej mamma, det är ju du som är röd! (Syftar på den röda morgonrocken.) Jag vet! Du är en röd paprika, Erik är en val som är blå, pappa är en lök som är vit för det finns vita lökar, Ebba är en fisk, och jag är en hallonyoghurt! Så är det! Hallonyoghurten är god och rosa, och valen och fisken simmar i vattnet. Åh vad mätt jag är! Jag tror att jag nästan kräks. Nu måste jag få gå från bordet!
D: Fixar du lite kaffe åt mig, Maria?
M: Nej verkligen inte, bra försök! Jag har ju inte ens hunnit äta upp min frukost! Men borde vi inte köpa en ny kaffemaskin? En som man inte behöver beställa kapslar till?
E: Ja, det gör vi! En som man kan köpa goda kapslar till! På Ica! Typ choklad och sånt!!
e: Just det, pappa! Varför fixar du inte ditt kaffe själv? Mamma har ju gjort en massa saker, men du har inte gjort nånting! Sätt dig på hennes stol en dag så ska du få se hur mycket hon gör hela tiden!
e: Kan jag få Frosties, mamma?
M: Visst! Kellog´s Frosties smakar gott, de väcker tigern i dig! (Med sång.) ...men hallå? Vem sjunger vidare? Nån måste ju svara?
D: ...Och DIG! (Svarar från köksbänken där han brygger kaffe.)
M: Bra!
E: Kan jag få gå från bordet? (Med en suck och lätt himlande ögon.)
M: Ja visst, är du mätt?
E: Mmm.
M: Äh, nu har den där Veronica Maggio-låten Hädanefter fastnat i min hjärna. Vet ni att den är skriven till hennes son?
E: Men åh! Det har du ju redan sagt!
D: Jag tycker i alla fall att de skulle ha kallat låten framgent istället, det är ett bättre ord.
M: Men det skulle ju låta jättekonstigt...?
e: Jag vill köpa ett nytt skal! (Till mobilen.)
M: Ja, det får du väl, du har ju egna pengar.
e: Men jag vill beställa ett på nätet!
J: Jag måste gå på toa! Du ska torka mig mamma!
D: Vi beställde ju ett på nätet alldeles nyss. Om du vill ha ett annat får du köpa det i en affär!
e: NYSS?!! Det var ju säkert en hel MÅNAD sen?! (Tittar på sin pappa som att han inte är riktigt klok.) Jag kommer ALDRIG att få något nytt skal! (Lägger armarna över huvudet och lutar ansiktet mot bordet.)
J: FÄRDIG!

Mamman reser sig upp och hjälper minstingen inne på toaletten.

J: Men mamma vi måste fylla på ny tvål!
M: Nej, det finns lite kvar, vi kan göra det sen idag.
J: Nej nu! Jag kan inte få ut nån tvål ur pumpen.
M: OK. Jag hämtar lite tvål att fylla på med.
J: En rosa tvål mamma! Det blir fint! Då kan vi blanda den med en blå!
M: OK.

Tvålblandning.

J: Titta pappa! Vad fint vi har gjort! Blått i botten och rosa uppe! (Håller mycket stolt upp tvålpumpen.)
D: Jättefint. Verkligen.

Mamman sätter sig vid bordet igen. Minstingen kommer och bråkar med sin bror. Tills båda åker från bordet. Mannen serverar kaffe.

D: Jag trodde att vi kunde få en lugn måltid nån gång, men det verkar inte så.
M: Varför måste du säga måltid? Det låter så gammalt. Vi åt ju frukost.
D: Det är också en måltid. Framgent vill jag att våra måltider ska vara lugnare.

Mamman himlar lite med ögonen.

Mamman och pappan försjunker i varsin tidning.

D: Det skulle vara gott med chokladdrömmar.
M: Chokladdrömmar?
Inget svar.

Barnen tittar på TV.

D: Jaha, men då hämtar jag Marias Chokladterapi. (Ett paket cookies som mamman fick dagen innan av en vän som vet vad hon verkligen behöver.)
M: Jaha...? Men du sa ju chokladdrömmar?
D: ?

I bakgrunden hörs Disneydags, och en känd melodi börjar spelas.
D & M (med Marias Chokladterapi från Göteborgskex i munnen): Här kommer Piff och Puff, helt på språng! Här kommer Piff och Puff, var gång! Här kommer världens bästa räddningspatrull som löser fallen för din skull! (Med sång.)


...och mamman tänkte att det kan kanske kommer en tid, framgent, då de kommer att sakna kaoset vid måltiderna. Kanske.

Den åttonde oktober tjugohundraett

Idag för tolv år sedan, den 8 oktober 2001, skedde den största förändringen i mitt liv; jag blev mamma!

På ultraljudet i april hade de sagt att det såg ut som att jag hade en liten tjej i magen, men att det inte var helt säkert, så de rekommenderade inte att jag skulle springa iväg och köpa en massa spetsklänningar (om jag nu inte ville klä en eventuell son i spetsklänningar förstås). De sa att chansen var ungefär 50 % att det var en tjej. Jag tänkte att på något vis var det väl ungefär det jag hade förväntat mig, det brukar ju oftast vara ett 50/50-spel om det ska bli en tjej eller en kille... Och spetsklänningar hade jag nog inte rusat iväg och köpt i vilket fall, det var inte det jag var sugen på att klä min nyfödda dotter i heller.

Av någon anledning trodde jag att jag väntade en kille, och det var svårt att ställa om till att jag skulle bli mamma till en liten tjej. Jag hade alltid trott att mitt första barn skulle bli en kille, en ganska rund och stor sådan, ljus, ljusblå ögon och knappt något hår. Om jag ens skulle ha några barn alls. Jag var inte så säker på det. Jag visste inte om jag vill gifta mig heller. Jag hade inte haft några romantiska föreställningar kring varken små, söta barn eller bröllop. Jag hade nog tänkt mig att jag skulle klara mig själv. Jag har nog blivit uppfostrad lite så; att det är viktigt att kunna klara sig helt själv och att inte vara beroende av någon annan.

Så när jag, 22 år gammal, stod och höll ett positivt graviditetstest i handen, hann jag tänka att det här nog kanske inte var precis som jag hade tänkt mig. Inte för att graviditeten var oplanerad, för det var den inte. Men det var först när jag såg det där strecket som sa att testet var positivt, som det blev verkligt, på riktigt.

Månaderna som följde blev i vardagen inte så annorlunda mot för vad jag var van vid. Jag fortsatte att plugga och skriva D-uppsats i Uppsala, och under sommaren jobbade jag på Skatteverket. Jag hade sedan planerat att göra ett studieuppehåll i ett år. Jag gick förstås på alla mödravårdskontroller, magen växte som den skulle, och jag växte lite mer än jag borde ha gjort. Men eftersom jag inte hade någon kompis som var gravid, eller någon vän som hade varit gravid, funderade jag inte så mycket över alla krämpor jag eventuellt skulle kunna få, eller över vad som skulle kunna gå snett. För tolv år sedan var det inte heller lika vanligt att söka efter information eller grupper med likasinnade på nätet som det är idag. Så jag var nog egentligen ganska avskärmad från allt snack kring graviditeter. I efterhand kan jag känna att det nog var ganska skönt.

Jag funderade mest över namn, lånade en namnbok på biblioteket, och tänkte att vi kanske borde köpa en vagn. Men det fick bli en begagnad, något annat hade vi inte råd med. Så när jag såg en annons i UNT om en begagnad, marinblå Emmaljunga med små vita prickar och vita hjul, slog vi till! Någon vecka innan beräknad nedkomst köpte jag någon body på rean på Lindex, några helvita bodys på H&M, och två par strumpor, och så hade jag fått massor av kläder efter mina kusiner, som jag hade tvättat och lagt ner i lådor.

Klockan 4 på morgonen den 7 oktober vaknade jag av att vattnet gick, med ett besök på förlossningen som följd. Sen gick jag runt hemma och väntade. Fikade goda bakelser som våra kompisar David och Hanna kom förbi med. De såg mer nervösa ut än vad jag var. Natten efter, vid midnatt, blev det dags att åka in till förlossningen igen, och av timmarna som följde har jag inte så många minnen, förrän framåt morgonkvisten då jag fick epidural. Ett par timmar efter det, klockan 10.21 föddes äntligen världens finaste tjej!

Ultraljudstanterna hade haft rätt!

Hon var 49 cm lång, och vägde 3 350 gram. Hon var liten och nätt, med mörkblå ögon och massor av mörkt hår. Hon var det finaste jag någonsin hade sett. Jag kunde inte fatta att hon var min!

Att bli mamma när jag var 23 år, var ingenting jag hade tänkt från början. Men tänk om jag hade vetat innan hur bra det skulle bli, då hade jag tänkt om, från början. Jag är ganska övertygad om att jag även hade kunnat klara mig själv. Men varför skulle jag göra det? När jag hade turen och möjligheten välja något annat? Något bättre.

Den åttonde oktober tjuoghundraett skedde den största, och den bästa, förändringen i mitt liv. Även om det inte var precis vad jag hade tänkt mig.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt...

...eller hur är det man brukar säga?

Äntligen har jag fått tillbaka min dator!

En morgon i augusti visades bara ett stort frågetecken på skärmen, och det gick inte att komma vidare! Jag kände paniken komma lite lätt krypande... "Hur länge sen var det jag köpte Mac egentligen? Det var inte så länge sen va...? Den känns ju fortfarande ganska ny... Och den var inte så billig heller har jag för mig... Var sjutton har jag gjort av kvittot?! Mannen som inte tyckte att jag skulle köpa en sån dyr dator, han förstod liksom inte vitsen, "när man lika bra kan köpa en bra PC för en tredjedel av vad en Apple-dator kostar". Bara han inte säger "vad var det jag sa?"..." var tankar som snurrade runt i mitt huvud på någon sekund.

Lillebror hämtade Mac och försökte göra någon form av första hjälpen, men förgäves! När han på eftermiddagen berättade att frågetecknet som jag hade fått upp på morgonen kallades "Question mark of Death"förstod jag att hoppet var ute.

Efter att ha vänt upp och ned på halva huset hittade jag åtminstone kvittot, bara för att inse att det var som jag misstänkte; den dagen hade det gått ett år och tre veckor sedan jag köpte Mac. Apple ger ett års produktgaranti. Jag åkte ändå tillbaka till Elgiganten för att ge det ett försök. Konsumenträtten i Sverige är trots allt ganska generös, och det har hänt förr att jag har kunnat argumentera mig runt knepiga regler och till slut fått min vilja igenom.

Det blev många turer fram och tillbaka. En sammanfattning finns i nedan inklippta mejl, till Elgiganten från mig, när jag började ledsna på deras beteende.

"Hej!

 
I fredags eftermiddag fick jag ett sms från er där det stod att jag skulle kontakta er. Jag gjorde detta omgående och fick då beskedet att en del av hårddisken var trasig (vilket jag även meddelat vid inlämnandet). Jag mottog även kostnadsförslag och bad att få återkomma, lovade att göra detta senast tisdag 17 sept.
 
Eftersom jag inte har hanterat datorn på något felaktigt sätt (mig veterligen), inte tappat den,  inte gått runt med den särskilt ofta, och inte heller laddat ner något "ovanligt" på den, utan mest använt till den att surfa, betala räkningar och laddat ner lite bilder från en vanlig Canon-kamera, vill jag hävda att någon komponent i datorn måste ha varit felaktig eller av typen "måndagsexemplar", då den har havererat efter endast ett år och tre veckor. Jag hävdar därför att reparationskostnaden bör hanteras enligt Konsumentköplagen, och därmed betalas av säljaren. Vilket jag även talade om för er fredagen den 13 sept.
 
Jag ringde er, som utlovat, redan i måndags den 16 sept, och talade om att jag står fast vid min ståndpunkt att jag tycker att detta går under Konsumentköplagen, och att jag behöver ha ett intyg/beskrivning över på vilket sätt jag har varit så oaktsam att datorn har gått sönder. Ni sa då att det inte fanns någon uppgift i servicehandlingarna som visade vad som åsamkat skadan, men att ärendet skulle skickas vidare, och att jag sedan skulle få ett meddelande via mejl som beskrev vad jag har gjort för fel.
 
I tisdags den 17 sept fick jag återigen ett sms där jag blev ombedd att ringa upp, vilket jag gjorde. Ni ville då veta om jag godtog kostnadsförslaget, och några noteringar om vårt samtal från dagen innan fanns inte. Jag talade om vad vi kommit överens om då, och fick beskedet att en servicerapport med beskrivning om på vilket sätt jag har varit så oaktsam att hårddisken har gått sönder, skulle vara inkluderad.
 
Idag fick jag nedanstående mejl, där jag fortfarande bara blir ombedd att tala om om jag godtar kostnadsförslaget eller inte. Jag saknar fortfarande beskrivning över hur jag har hanterat datorn felaktigt.
 
För att vi ska komma vidare i denna fråga behöver jag alltså en skriftlig beskrivning över på vilket sätt jag har hanterat datorn så felaktigt att den hårddisken har gått sönder. Jag hävdar fortfarande att detta är ett fel som inte skulle uppstått om datorn varit felfri vid köpet, och att Elgiganten därför bör stå för reparationskostnaden. En iMac för nästan 12 tkr ska hålla längre än ett år.
 
Jag har blivit uppmanad att lämna ärendet vidare till Allmänna reklamationsnämnden, men hoppas att vi istället ska kunna lösa detta på annat sätt.
 
Jag har varit i kontakt med Elgiganten i Gävle många gånger tidigare. Jag har köpt samtliga datorer, läsplattor, GPS och kameror hos er, och har fram tills nu alltid blivit bemött på ett mycket professionellt och trevligt sätt! Hoppas dock på en snabb lösning av detta, då ni har min trasiga dator hos er, vilket jag tror att varken ni eller jag tycker är särskilt tillfredsställande.
 
Med vänlig hälsning
 
Maria Norman"
 

Efter några dagar fick jag ett svar. 

"Hej Maria

Jag har tagit beslut om att vi på Elgiganten står för denna kostnad. Apple i sig, är stenhård i Garanti och reklamations ärenden. Dem anser att bevisbördan ligger på dig! Hade det varit ett ursprungsfel så hade det visats under första året anser dem. Därav tar inte dem något på andra eller tredje års reklamation. Det som återstår är ju "den förväntade livslängden" som finns i konsumentköplagen. (Vilket Apple i dagsläget inte tar hänsyn till) Jag håller med om att en produkt för 12 tkr. bör man kunna anse ska hålla längre än 1år.  Hade det varit en Appletv för 800:- så kan jag däremot tycka att man tyvärr måste köp en ny. Så är ju inte fallet i detta ärende.
 Jag ser även att du begärt att få en "skriftlig beskrivning över på vilket sätt du har hanterat datorn felaktigt". Det kommer du inte kunna få av oss, då bevis bördan ligger på dig att bevisa ursprungsfel. Apple kommer därför aldrig ge oss ett svar på "hur man hanterar en produkt felaktigt" för bevisbördan ligger inte hos dem. Tyvärr.

 Jag hoppas du blir nöjd med mitt svar och jag ber om ursäkt för att servicen har dragit ut på tiden."

Jag kände mig nöjd med kontentan i hans svar, att Elgiganten skulle stå för reparationskostnaden. Jag valde därför att inte bråka med honom om att jag tyckte att även om bevisbördan ligger på köparen efter ett år, så har denne trots allt rätt att av säljaren få veta vad felet har bestått i, för att överhuvudtaget ha en chans att motbevisa. Men jag valde att svälja hans resonemang. För den här gången.

Efter över en månad hämtade jag i lördags ut Mac. För att några timmar senare inse att den inte hittade något operativsystem! GAAHHH! Åter till butiken, och inlämning av dator.

Men idag, äntligen, fick jag hämta Mac, för förhoppningsvis sista gången. Hårddisken verkar sitta där den ska, och än så länge hittar den sitt operativsystem. Jag håller tummarna för att det fortsätter så!