Den åttonde oktober tjugohundraett

Idag för tolv år sedan, den 8 oktober 2001, skedde den största förändringen i mitt liv; jag blev mamma!

På ultraljudet i april hade de sagt att det såg ut som att jag hade en liten tjej i magen, men att det inte var helt säkert, så de rekommenderade inte att jag skulle springa iväg och köpa en massa spetsklänningar (om jag nu inte ville klä en eventuell son i spetsklänningar förstås). De sa att chansen var ungefär 50 % att det var en tjej. Jag tänkte att på något vis var det väl ungefär det jag hade förväntat mig, det brukar ju oftast vara ett 50/50-spel om det ska bli en tjej eller en kille... Och spetsklänningar hade jag nog inte rusat iväg och köpt i vilket fall, det var inte det jag var sugen på att klä min nyfödda dotter i heller.

Av någon anledning trodde jag att jag väntade en kille, och det var svårt att ställa om till att jag skulle bli mamma till en liten tjej. Jag hade alltid trott att mitt första barn skulle bli en kille, en ganska rund och stor sådan, ljus, ljusblå ögon och knappt något hår. Om jag ens skulle ha några barn alls. Jag var inte så säker på det. Jag visste inte om jag vill gifta mig heller. Jag hade inte haft några romantiska föreställningar kring varken små, söta barn eller bröllop. Jag hade nog tänkt mig att jag skulle klara mig själv. Jag har nog blivit uppfostrad lite så; att det är viktigt att kunna klara sig helt själv och att inte vara beroende av någon annan.

Så när jag, 22 år gammal, stod och höll ett positivt graviditetstest i handen, hann jag tänka att det här nog kanske inte var precis som jag hade tänkt mig. Inte för att graviditeten var oplanerad, för det var den inte. Men det var först när jag såg det där strecket som sa att testet var positivt, som det blev verkligt, på riktigt.

Månaderna som följde blev i vardagen inte så annorlunda mot för vad jag var van vid. Jag fortsatte att plugga och skriva D-uppsats i Uppsala, och under sommaren jobbade jag på Skatteverket. Jag hade sedan planerat att göra ett studieuppehåll i ett år. Jag gick förstås på alla mödravårdskontroller, magen växte som den skulle, och jag växte lite mer än jag borde ha gjort. Men eftersom jag inte hade någon kompis som var gravid, eller någon vän som hade varit gravid, funderade jag inte så mycket över alla krämpor jag eventuellt skulle kunna få, eller över vad som skulle kunna gå snett. För tolv år sedan var det inte heller lika vanligt att söka efter information eller grupper med likasinnade på nätet som det är idag. Så jag var nog egentligen ganska avskärmad från allt snack kring graviditeter. I efterhand kan jag känna att det nog var ganska skönt.

Jag funderade mest över namn, lånade en namnbok på biblioteket, och tänkte att vi kanske borde köpa en vagn. Men det fick bli en begagnad, något annat hade vi inte råd med. Så när jag såg en annons i UNT om en begagnad, marinblå Emmaljunga med små vita prickar och vita hjul, slog vi till! Någon vecka innan beräknad nedkomst köpte jag någon body på rean på Lindex, några helvita bodys på H&M, och två par strumpor, och så hade jag fått massor av kläder efter mina kusiner, som jag hade tvättat och lagt ner i lådor.

Klockan 4 på morgonen den 7 oktober vaknade jag av att vattnet gick, med ett besök på förlossningen som följd. Sen gick jag runt hemma och väntade. Fikade goda bakelser som våra kompisar David och Hanna kom förbi med. De såg mer nervösa ut än vad jag var. Natten efter, vid midnatt, blev det dags att åka in till förlossningen igen, och av timmarna som följde har jag inte så många minnen, förrän framåt morgonkvisten då jag fick epidural. Ett par timmar efter det, klockan 10.21 föddes äntligen världens finaste tjej!

Ultraljudstanterna hade haft rätt!

Hon var 49 cm lång, och vägde 3 350 gram. Hon var liten och nätt, med mörkblå ögon och massor av mörkt hår. Hon var det finaste jag någonsin hade sett. Jag kunde inte fatta att hon var min!

Att bli mamma när jag var 23 år, var ingenting jag hade tänkt från början. Men tänk om jag hade vetat innan hur bra det skulle bli, då hade jag tänkt om, från början. Jag är ganska övertygad om att jag även hade kunnat klara mig själv. Men varför skulle jag göra det? När jag hade turen och möjligheten välja något annat? Något bättre.

Den åttonde oktober tjuoghundraett skedde den största, och den bästa, förändringen i mitt liv. Även om det inte var precis vad jag hade tänkt mig.