När jag var fyra år upptäcktes det att jag hade en hörselskada. Från början trodde man att skadan berodde på en hjärntumör, men vid närmare efterforskning upptäcktes det att så inte var fallet. Tänk att som förälder få ett sånt besked, att det är troligt att ens till synes fullt friska barn har en tumör. Det kan inte ha varit en rolig tid, även om min mamma säger att hon hela tiden trodde att skadan hade uppstått i samband med alla öroninflammationer jag hade haft som liten. Det stämde dock inte heller riktigt, då min hörselskada mest sannolikt är ärftlig.
Själv kommer jag inte ihåg så mycket från allt ståhej som måste ha varit kring mina öron hösten -82. Jag minns mest att jag till slut inte tyckte att det var så spännande att lägga klossar i ett lastbilsflak vid varje pip jag hörde i de där stora lurarna på sjukhuset.
När jag började i skolan blev det viktigt var jag satt i klassrummet, och att tala om för lärarna att jag inte hörde så bra, men annars var allt "som vanligt".
När jag skulle börja i ettan på gymnasiet hade det pratats ett tag om att jag verkligen behövde hörapparater. Jag tyckte inte det själv, men audionomen var väldigt övertygande, och jag ville inte göra henne besviken, så jag lät henne göra ett par. Som jag testade någon gång. Som jag inte gillade. Som jag lade ner i en byrålåda där de blev liggande.
Jag fick även ett par hörlurar till TV:n, de gillade jag. Men jag hade ett par småsyskon som också gillade dem. Det innebar att hörlurarna inte blev långlivade.
När jag började plugga i Lund försökte audionomerna återigen övertyga mig om att jag absolut måste ha ett par nya hörapparater. Jag skulle knappt klara mig annars! Och mina studier skulle definitivt bli lidande, om jag skulle klara dem alls. Dessutom hade det kommit ny fantastisk teknik, så de nya hörapparaterna skulle jag verkligen gilla. Jag lät dem göra ett par. Som jag testade någon gång. Som jag inte gillade. Som jag lade ner i en byrålåda där de blev liggande.
Sedan dess har jag inte låtit någon peta på mina öron, ge mig någon särbehandling eller hjälpmedel. Vissa i min närhet, faktiskt de som står mig allra närmast, blir lite less på mig ibland, och låter mig förstå att de faktiskt tycker att jag hör ganska bedrövligt emellanåt. Jag kanske är envis...? Eller rent av dum...?
För ett par veckor sedan kände jag dock att det var dags att göra något åt TV-situationen, det känns som att jag missar en del ibland. Så jag köpte ett par hörlurar, ett par mörklila Skullcandy, med döskallar. Så öppnade sig en helt ny värld! Den är helt fantastisk! Så många ljud det finns! Så mycket musik, och så många röster som jag inte har hört på rätt sätt! Varje kväll är jag nu som ett barn på julafton. Jag är helt uppslukad av att lyssna! Det har jag aldrig tidigare varit. Eftersom jag inte har hört. Nu kan jag dessutom vända på huvudet och prata med den som sitter bredvid, och fortfarande höra vad de säger på TV! Jag hör även vad den som sitter bredvid säger, eftersom jag har utvecklat förmågan att läsa på läpparna. Fantastiskt!
Att jag har haft en så avslappnad inställning till mitt funktionshinder kan säkert delvis bero på att jag inte har blivit särbehandlad som liten, det har inte behövts. Jag har nog lärt mig att hantera handikappet själv, på mitt eget sätt, eftersom jag inte visste om något annat från början.
Någon sa en gång att det kanske är bra om jag funderar över att acceptera mitt handikapp. Jag tänkte "vilken knasboll, jag vet väl att jag inte hör så bra, klart jag har accepterat det". Men så var det kanske inte...?
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra de saker jag kan, och visdom nog att förstå skillnaden."
Tål att tänkas på. Men med mina mörklila lurar är jag kanske halvvägs i alla fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar