Att jag inte har någon koll på det sistnämnda beror på att jag i princip aldrig har kört långt... Jag kan faktiskt säga ALDRIG med den bil vi har idag, och den har vi haft i två och ett halvt år... Hur har det blivit så, kan jag fråga mig...? Jag gissar att jag bäddade för detta långt tidigare, genom att inte ta körkort förrän jag var 27 år. Jag och mannen träffades när jag var 19, så vi har haft några år på oss att etablera någon sorts 50-talsmentalitet avseende bilkörning. Mannen kör, och den tjusiga kvinnan sitter bredvid och målar läpparna :/ Ähum... fast i vårt fall sitter jag mest bredvid och servar barn, löser konflikter och kommenterar min makes bilkörning, jag kommer gärna med små tips om hur den kan förbättras (eftersom jag självklart vet bättre då jag var den som tog körkort sist, erfarenhet är nog sekundärt...), det brukar inte alls uppskattas!
Hur som helst, att för första gången skippa tåget och istället ta bilen och köra hela långa vägen till Stockholm själv, kändes nästan lite läskigt. Jag hann inte mer än upp på E4 innan jag kände att det nog kunde vara helt OK ändå. Det var en fantastiskt vacker höstdag, nästan ingen trafik och inga barn som bråkade i baksätet. Jag ställde in farthållaren på 1X0 km/h, höjde volymen på stereon till halvdöv-volym (något jag inte kan ha med andra männikor i bilen), sjöng högt till nästan alla låtar som spelades på kanalen med "den bästa blandningen av samma låt", fällde en tår till Chris Medinas "What are words", fnissade till veckans best of från Äntligen Morgon, åt tax free schweizernöt, drack cola, och lyssnade (och sjöng med förstås) på Veronica Maggio i reklampauserna. Så himla najs att köra bil, halvlångt, själv. Varför har ingen talat om det för mig innan?!
Innan jag visste ordet av kunde jag checka in vid eken mitt på E4, och sedan var det inte lång kvar innan trafiken blev tätare. För oj vad många bilar det var i södergående riktning mellan Uppsala och Stockholm vid 10.45, helt galet! Efter Upplands Väsby kändes det dessutom som att det var hur många filer som helst, och de där galna storstadsborna körde som jehun tvärsöver alla linjer som fanns. Puh! Jag var helt svettig när jag kom fram till mitt mål.
Plan A, att vi skulle överraska F på ett café gick i stöpet då cafét var stängt! Vi väntade istället i hennes lägenhet tills hon kom hem från en barnklädesloppis hon besökt på morgonen. Jag tror inte att hon hade anat någonting, för efter att hon packat sin väska för dagen och vi skulle ta med henne ut, frågade jag henne om det kändes bra, och fick då det ärliga och bestämda svaret "Nej!" :) Vi gick ner till cafét, åt en topppengod lunch tillsammans, innan vi skildes åt. Möhippegänget drog vidare mot poledancing och relax, medan jag satte mig i bilen, fortsatte äta min chokladkaka, dricka cola, och motionera rösten och tårkanalerna (bästa balndningen av samma låt, du vet). En och halv timme senare parkerade jag på uppfarten hemma, och kände mig nöjd med min utflykt. Jag hoppas och tror att dagen fortsatte rikigt bra för kompis F, ett sms på kvällskvisten, och en bild på en tjusig "Driink" på hennes blogg tyder i alla fall på det :)
Den här dagen har börjat i ett lite lugnare tempo än gårdagen. Jag åt frukost länge tillsammans med minstingen. Mannen och storbarnen skyndade sig iväg, de skulle iväg till B-hallen och åka skridskor. En petitess missades dock; att dottern växte ur sina skridskor förra året, mannen löste detta med att hon fick ta mina, i storlek 39 (ja, de är även för stora för mig, min mamma tyckte att jag skulle ha något att växa i när jag fick dem julen 1987...), med ett par raggsockor i.
Jag och minstingen har lyssnat på Lollo & Bernie på repeat, och bakat Snoddas. En lugn och härlig morgon i vårt annars lite röriga liv!
 |
| Minstingen beundrar sina nya idoler, och lyssnar på deras sång. |
 |
| Äter kaksmet. NEJ, jag menar bakar, BAKAR ska det förstås vara! |
 |
| Inte utan Lollo & Bernie |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar