Sigge

Idag har jag, mannen och minstingen varit och hälsat på Sigge! Han är alldeles ny här på jorden, bara 3,8 kg tung och elva dagar gammal. Vilket intryck en så´n liten krabat kan göra, helt omedveten om sin förmåga att trollbinda världen runt omkring.

Minstingen kollade först in hur Sigge verkade fungera,

sedan testade han att känna lite på honom,

och efter det kom klätterställningstestet "Funkar det att klättra på min mamma fast hon håller i en bebis", och jodå, testet blev positivt, inte ens något utslag hos Sigges föräldrar.

Eftersom förstudierna visat fina resultat vågade sig minstingen på att vara stor och hålla i Sigge,

"märklig och söt liten krabat"

fast sen började han skrika, och då var det inte lika skoj längre!

Fina lilla Sigge! Tänk om jag hade kunnat låna med dig hem en stund! Men det kanske jag kan få göra snart? När du har blivit lite större.

Julen är här

Efter en galen vecka med den sista julklappshandlingen, inslagning av klappar, middag med goda vänner och en massa andra förberedelser inför julen, så började äntligen julhelgen med självaste julafton igår!

Barnen var laddade till tänderna! Om det är någon gång det känns alldeles extra kul att ha så många som tre egna barn, så är det på julafton. Det smyglästes på julklappar, spanades efter det största paketet, det sågs på sista avsnittet av "Tjuvarnas Jul", sista luckan i adventskalendrarna öppnades, det fladdrades med öronen så fort ordet "Tomte" eller "Santa" kom på tal, och minuterna räknades till klockan tre då Kalle Anka skulle börja.

För min egen del hade jag redan dagarna innan försökt leta efter eventuella paket till mig själv, både i klädkammaren och i mannens strump- och kalsonglådor, utan resultat! Jag började bli lite oroad över att jag skulle bli utan paket... Men när jag skulle förbereda Tomte-säcken spanade jag, som vanligt, in de paket som det stod "Maria" på, det var faktiskt ovanligt många i år, OCH inte mindre än två från mannen. Det är fortfarande de paket jag sparar till sist, och även de paket jag av någon anledning har högst romantisk förhoppning om (undrar lite själv när jag ska sluta med detta fjortis-beteende...). Jag hade dessutom inte kunnat hålla mig, och därför öppnat sista luckan i mina båda kalendrar redan dagen före julafton (fast egentligen var jag lite stolt över mig själv som kunde hålla mig så länge!), och det här med Tomten känns det som att jag har hyfsad koll på, så mitt pirr i magen var inte lika stort som barnens.

Mannen har gett upp försöken att få tyst på familjen under Melodikrysset (nej, att julafton råkar vara på Melodikrysset-dagen är ingen anledning att hoppa över att lyssna på P4 mellan 10 och 11 på lördagen), så han satt med lurar i öronen och den nya favorit-appen på telefonen, för att vara säker på att inte missa ett ord av det som sades på radion i vardagsrummet (jo, självklart finns det bildbevis på detta, men jag har lovat på heder och samvete att inte dela med mig av smaskiga bilddetaljer, så jag sparar dem till ett bra utpressningsläge så länge :)). Själv fnissade jag åt mannen, åt lussekatter, försökte få ordning på barnen och mig själv inför jullunchen hemma hos mamma.

Som vanligt åt jag alldeles för mycket redan från början. Jag var helt mätt redan efter första tallriken, varför blir det alltid så? Borde jag inte ha lärt mig?

Kalle Anka visades hemma hos oss, samma filmer som alltid (förutom Nalle Puh förstås), samma kommentarer på samma platser som alltid, och samma skönsång som alltid! Precis som det ska vara på julafton!

Efter Kalle kom Tomten... Och efter det har vi en sjuåring i familjen som har börjat fundera över Tomte-existentiella frågor, för Tomten var misstänkt lik pappan. Men kanske kan det vara så att Tomten inte hann till oss exakt den tiden vi ville att han skulle komma, och att pappan därför fått gå en Tomte-kurs för att kunna vara vikarie för Tomten? Precis som när fröken i skolan ersätts av en vikarie? Och eftersom han hade så fina Tomte kläder måste det nästan ha varit så? Eller hur? Ja, visst kan det vara så!

Tomten hälsade på.

Minstingen satte sig i tryggt förvar hos moster.

Tomten var ovanligt kramig i år...

Minstingen höll sig på behörigt avstånd även när det delades ut paket. Tomten fick ingen kram för "Tomten vaj läskig!".

Efter att Tomten åkt vidare fortsatte julklappsutdelningen av Lillasyster och barnen.

Minstingen, iklädd tomtedräkt och ballerinakjol, hade högt tempo!

Kvällens längsta paket fick minstingen själv!



Min Lillebror, på finbesök från Köpenhamn, blev glad över sin ordentliga vintermössa :) 



Själv fick jag en fin, blå klänning av Lillasyster, en reflexväst av mannen ("du hör ju ingenting, så det vore bra om du i alla fall syns när du är ute"... omtänksamt, men kanske inte så många pluspoäng ändå...), OCH ett par höga Dr Martens med röda rosor! I love! Så varför inte prova allt på en gång?

Kvällen avslutades inlindad i den vita fleecefilten med ärmar (julklapp från svärföräldrarna), framför "Svensson Svensson" och "Sällskapsresan", en skön avslutning på en härlig julafton!

God Jul!

Dagen då vi tände ljus nummer fyra

Den fjärde advent kom äntligen snön! Jag tror nästan att jag har längtat lika mycket som barnen. Nu önskar jag att det kommer mycket snö snabbt (så att skottningen kan avklaras i ett nafs!), att det blir kallt så att snön ligger kvar, och att det fylls på med snö med lagom jämna mellanrum så att det ser vitt och fint ut resten av vintern!

Idag har vi varit lite piggare, och det finns hopp om både dagis, skola och jobb inför morgondagen!

Storbarnen har lekt i snön.

Jag och dottern har bakat lussekatter batch nr 2

Vi tog in granen, och minstingen plockade fram stolar till sig själv och till sin storasyster, så att de i lugn och ro kunde sitta och beundra underverket.

Jag och minstingen rullade köttbullar.

Mellanbarnet och kompis H byggde en imponerande snöborg.

På sena eftermiddagen bestämde vi oss för att klä granen. Jag tycker oftast att "less is more", och försökte även i år med att säga "Jag vet! Vi klär granen i bara rött och silver i år! Det blir väl fint?". Det mottogs med ett rungande "NEEEJ! Vad tråkigt! Vi vill ha många olika saker och färger i granen!", från storbarnen. Den lilla bara hängde på och förstod säkert inte vilken bra idé han just sagt nej till... Det är tydligen några år kvar till min gran-tid kommer, tills dess kommer nog vår gran att se ut ungefär som årets upplaga enligt nedan. Storbarnen följer slaviskt devisen "the more, the marrier" när det gäller julgrans-klädning, helt emot vad som borde ligga i deras gener...


Julgran 2011



Mellanbarnet klädde granen.

Dottern klädde granen.

Minstingen klädde granen.

Min ängel från Harrods fick en hedersplats.

Minstingen blev så nöjd med resultatet att han placerade sin lilla stol framför granen så att han kunde beundra den ordentligt, samtidigt som han drack välling.

Dagen avslutades med att det knackade på dörren. När vi öppnade stod delar av familjen L på bron och överlämnade en orkidé och choklad, som en liten julhälsning! Fantastiskt trevligt! Även om det kändes som att det kanske är vi som borde önska dem, och alla andra, en riktigt God Jul!

Min nya man!

Min nya man har hängt på den nya flugan och preparerat sina läppar med botox. Lite lik Kalle Anka, men jag gillar honom i alla fall :)

Nej då, han har självklart inte fallit för botox-trenden. Saken är den att han antagligen kände att han ville matcha resten av familjens sjukdomsstatus, så han slog till med en ordentlig allergi-chock på lördagkvällen! Bilden visar bara början, det blev värre. Som tur är bär jag alltid med mig Betapred. Jag gav honom en dunderkur, och sedan sov han sött :)

Idag har han inte varit särskilt pigg, men Kalle Anka-läppen har åtminstone lagt sig något, och det är vi tacksamma för. Allihop!

Inför jul

Det kändes nästan som att vi var friskheten på vägen, men ack så jag bedrog mig när jag tänkte sådana tankar. Minstingen var hemma i måndags, efter förra helgens duster med feber, toalettkramning och hosta. I början av veckan började även jag känna mig lite förkyld, men tyckte inte att det var så konstigt med tanke på alla turer med minstingen här hemma.

I onsdags kväll kom avgörandet. Julfest med jobbet var inplanerad sedan länge, och på programmet stod bad i bastu och i vedeldad tunna vid strandkanten vid Engeltofta. Det kändes så himla trist att behöva banga bara för att jag kände mig förkyld, så jag bestämde mig för att det fick bära eller brista! Det brast... Feber och dunderförkylning kom som ett brev på posten, men vem vet, det hade det kanske gjort oavsett om jag badat tunna i halvstorm och regnväder eller inte?! Fredagen tillbringades i sängen och i soffan tillsammans med minstingen som fick vara hemma och få en chans att bli fri från sin krupphosta.

Igår kväll var det ändå fredagkväll, så jag var vid gott mod. Mannen hade laddat upp med rökta räkor och Chablis, och det såg verkligen fantastiskt gott ut! Det smakade säkert bra också, men det var lite som att kasta pärlor för svinen just igår, för jag hade verkligen inget smaksinne. Fy så trist det är! Jag somnade tidigt i soffan med dynghuvudvärk och en återkommande feber. Någonstans under sena kvällen måste jag ändå ha förflyttat mig till sängen, för när dottern kom in till mig vid 3.30 och sa att hon mådde illa var jag på plats.

Mådde illa. Just det. Det var ungefär så mycket jag hann uppfatta i den feberdimma jag befann mig, innan jag kände vad om hände. Hon mådde verkligen illa! Så illa att vi fick riva ur lakan ur sängen, skura golvet i sovrummet, skura väggarna, dörrarna, tvätta morgonrockar som hängde på sovrumsdörren, skura golvet och väggarna i hallen. Det blev en väldig aktivitet trots den udda timmen på dygnet. Dottern var mest olycklig över det faktum att hon antagligen inte skulle kunna äta upp allt godis som hennes moster köpt åt henne i San Francisco.

Magsjuka alltså. Som grädde på moset i den redan lite skraltiga familjen. Men vad gör det? Vi hade ju ändå ingenting för oss den här helgen. Vi skulle bara köpa julklappar, baka pepparkakshus, koka knäck, baka lussekatter, göra köttbullar, fixa julskinkan, köpa julgran, klä granen, slå in julklappar, skriva julkort, gratulera en 5-åring, hålla koll på den döende hamstern och spela hockeybockey (inte alla i familjen), bland annat.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men jag har hört att det blir jul ändå!

Veronica Maggio

Vi fick biljetter till Veronica Maggio! Tjohoooo!

Så kändes det först, i fredags kväll när affären verkade vara i hamn. Någon timme senare kom minstingen upp och kramade toalettstolen och visade den imponerande kroppstemperaturen 39 grader. Tjohoet kom av sig en aning.

Under lördagen var minstingen minst sagt lite seg, och inte alls sig själv. Farmor och farfar kom upp från Katrineholm, för att kunna vara med på dotterns julkonsert dagen efter, och fick då, trots allt, vara barnvakt åt två friska och ett sjukt barn på lördagkvällen.

Vi lämnade huset i god tid, så att vi hann unna oss hela två fördrinkar innan konserten!

Konserten var bra, men jag kan förstå recensenten i lokaltidningen som tyckte att hon ville ha mer, för så kände jag också. Konserten var över på en timme och en kvart, och då kände jag mig nästan lite snopen, även om jag var väldigt glad över det jag hade fått se. Hon är fantastiskt bra den där Veronica!

Jag hade dessutom fullt upp med att filma och fotografera åt dottern som inte fick följa med, fast hon så gärna ville. Nästa gång tror jag att jag byter ut mitt konsertsällskap :)

Väl hemma igen satt storbarnen tillsammans med mormor, morfar P (som båda dykt upp under kvällen), farmor och farfar, och byggde pärlplattor med "Så Mycket Bättre" i bakgrunden. Sällan ser jag barnen så nöjda som när de har alla dessa vuxna, samt mig och mannen, runt omkring sig. Synd att vi inte lyckas få till sådana stunder oftare, men vi får vara glada för de tillfällen som ges. De verkade ha haft en riktigt bra kväll!

Precis som vi!

Lucia 11-12-13

Idag har vi varit på årets enda Lucia-firande för vår del, dotterns. Alla elever i årskurs fyra på skolan hade ett stort Lucia-tåg för föräldrarna vid lunchtid (lite överraskande tid tyckte jag, men det visade sig fungera alldeles utmärkt). Det var ett långt, sjönsjungande Lucia-tåg, med tärnor, Lucia, tomtar och stjärngossar. Lucia-tåget hade tre föreställningar under dagen, varav dottern var Lucia vid det första framträdandet på morgonen. Då fick mellanbarnet vara på plats och vara stolt (även om han förnekar att han var just stolt) över sin fina storasyster som fick ha ljus i håret och läsa vers!

Vi fick se en annan Lucia...

...och dottern som tärna.

Egentligen är det inte riktigt sant att dagens Lucia-firande var det enda för oss i år. I söndags hade vi även biljetter till Kulturskolans julkonsert, där dottern återigen stod på scen tillsammans med sin kör. Eftersom hon vågar vägra Lucia-utstyrsel när hon kan, var hon (som enda tjej) tomte i Lucia-delen av konserten.

Morfar P, mormor, farfar och farmor väntar på julkonsert.

Mutad

Julpynt i taket.

Vacker sång från glada barn, och vacker musik från glad symfoniorkester.

Snökastning... (dottern i svart klänning)

...innan konserten dansades ut.

Precis som tidigare år var föreställningen otroligt bra! Även om mellanbarnet hade lite svårt för tenoren som sjöng några stycken under konserten. Men jag tycker att det är OK att en 7-åring inte riktigt diggar den typen av musik. Minstingen klättrade mest runt i bänkraden, men satt stilla några sekunder om han fick Marie-kex. Mannen är tveksam till om sönerna i familjen ska få följa med nästa år...



När vi kom hem kom vi på den utomordentligt bra idén att ta ett julkort där det var tänkt att hela familjen skulle fastna, helst på osuddig bild där det syns hur alla ser ut. Det gick sådär...


Familjen Annorlunda julen 2011

 Hoppas att alla har haft en trevlig Lucia, och sett något ljus som lyst upp i mörkret i snöns frånvaro!

Ostajlat

 

Under denna gräsänkeperiod har jag inte direkt stajlat inför barnen.

Första dagen skickade jag med minstingen matsäck, fast det visade sig att han inte skulle ha någon. Han har varit sjuk två tisdagar i rad, så jag hade helt missat att de slutat med skogsutflykt på tisdagar. Inte hela världen i och för sig, det som säkert gjorde ett mer förvirrat intryck var antagligen när jag sedan ringde till dagis för att dubbelkolla att de verkligen inte skulle äta matsäck, så att mellanbarnet kunde kila över och hämta minstingens matsäck...

...för jag missade att skicka med mellanbarnet matsäck till hans tisdagsutflykt. Detta var dock en utflykt av mer spontan karaktär, en utflykt som inte brukar ingå i de normala rutinerna. Eftersom jag hade missat mellanbarnets utflykt missade jag även att vara en ansvarsfull mamma och tvinga på utflyktsbarnet varma kläder och skor. Jag lät honom bestämma själv, vilket resulterade i att han tog träningsskor och ett par ofodrade överdragsbyxor. Det är inte alls en bra klädsel på en morgonutflykt i december.

Tyvärr fick mellanbarnet aldrig mitt meddelande som jag lämnade till personalen på fritids, att det fanns en matsäck att inkassera på dagis, så han fick gå både kall och hungrig på utflykten... Kompensationen (läs: mildring av det dåliga mamma-samvetet) på eftermiddagen blev massor av pepparkakor, och, av dottern nybakade, kladdkakemuffins!

Andra dagen glömde dottern sina täckbyxor, vilket hon kom på när jag lämnade henne på skolan. Hon sa att det inte gjorde något, och att hon skulle klara sig utan dem. Det tog emot, men jag sa "OK!", och tänkte att "hon måste ju lära sig att ta ansvar för sina egna grejer...". Jag hann precis köra in till stan när det började snöa. Sedan fortsatte det att snöa. Och snöa. Och snöa. Hela förmiddagen... Mina tankar ändrades till "stackars min lilla tjej, som har en så oansvarig mamma som inte vände om och hämtade brallorna på en gång". På lunchen åkte jag hem, hämtade byxorna, åkte till skolan, letade reda på dotterns krok och hängde upp byxorna!

I morse hade varken stort eller litet barn ordentliga vintervantar som funkar att leka med i snö. Jag gick ut i förrådet och letade (det gör mig absolut ingenting att leta efter saker i vårt perfekta förråd på morgonen när jag är själv hemma med de tre välkammade kottarna) utan resultat. Jag hade dessutom förberett med FEL innebandyklubba till mellanbarnets träning, så jag hade fler ärenden i förrådet 25 minuter ínnan storbarnen skulle sitta i sina skolbänkar, och då skulle vi även hinna lämna minstingen på dagis innan dess. Mellanbarnet såg helt förnärmad ut när han förklarade att han faktiskt alltid har den orange/svarta klubban med SVART blad på träningarna, inte den orange/svarta klubban med ORANGE blad! Hur kunde jag ta så fel?!

När jag hämtade barnen efter skolan idag, såg mellanbarnet olycklig ut igen. Han hade missat att göra sin läsläxa till idag, något jag inte haft en tanke på! Min grundidé är att barnen själva ska ta initiativet till att göra läxorna, men jag brukar ändå påminna dem. Men inte den här veckan...

Undrar om jag kanske blir anmäld för dåligt mammauppförande?

Jag vet inte riktigt vad som har hänt?! Huvudet fullt av annat? Van att allt går på rutin? Kommit in i ett "det löser sig-tänk"? Eller den mest troliga orsaken till min lätta förvirring: sömnbrist. Jag räknade oklokt ut att min längst sammanhängande sömn under denna gräsänkeperiod har varit 2,5 timmar! Minstingen har hostat sig igenom nätterna, i min säng. Normalt sett brukar den okänsliga mamman (jag) stoppa in öronpropp i ena örat, vända det andra mot kudden och sova vidare, men när jag är själv med barnen känner jag inte riktigt att det är aktuellt... Hur sjutton klarade jag av att amma?! Jag måste ha varit en zombie... Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att det var så. Jag var en zombie med en konstant sjukdomskänsla i kroppen. Märkligt vad sömnbrist kan ställa till det för vissa.

I natt planerar jag att sova som en bebis!

Nu hoppas jag att ordning snart blir återställd. Min räddare och prins är på väg på sin vita springare (läs: mannen sitter på tåget på väg hem från Slovakien, Wien, Arlanda)! ...och vad jag vet så finns det ingen mer långresa till Slovakien inbokad framöver. Lovely!


Rapporterna från Lillasyster i San Francisco består mest av superlativ. Hon har det fantastiskt bra, och längtar inte hem ett dugg! Två av fyra spelningar har varit, recensionerna är i stil med "det var som en dröm", "jag stod längst fram", "det är SÅ värt 14 timmars väntan", "den var sjukt bra" och "jag vill inte att det här ska ta slut!". (Jag har inte riktigt vågat fråga varför de köar i 14 timmar när de har biljetter, men det är säkert viktigt att stå längst fram... Fast är det inte större risk att man får ont i öronen då?) Jag är så glad för hennes skull att allt har varit så lyckat hittills, och hoppas att resten av tiden i deras drömmars stad blir minst lika bra! Två konserter, en barbecue, och en visning av studion to go. U go girl!

Bland champagne, tomtar och Lucia

Veckan som gått bara rusade förbi, med sjuk minsting från söndag till onsdag, taxiverksamhet (utan betalning dock, förutom i form av ganska nöjda barn), innebandyträningar, hockeybockey, körsång, innebandymatch, storhandling, adventspyntning och en massa annat pyssel. Mannen var hemma hela veckan, vilket var en himla tur med tanke på alla åtaganden i kombination med sjukt barn. Å andra sidan blir tempot alltid mycket högre när han är hemma, eftersom vi försöker passa på att hinna med allt det där vi inte hinner med när han reser. Skumt. Hoppas att tetrisklossarna trillar lite mer välbalanserat när han byter jobb!

I helgen skulle vi ha fått finbesök från storsta´n, men de blev sjuka, så Johans gudisar var snälla nog att komma hit och tömma champagneflaskan, äta snittar, primi och secondi. Med vår Italien-resa i färskt minne var jag klok nog att förvarna L8 om att pastan skulle serveras, och ätas upp, före köttet, något hon verkligen tyckte var vansinne under vår resa. Hon fick ett helt dygns förberedelse denna gång, och jag tycker att hon klarade utmaningen galant!

Igår blev vi inbjudna på glögg hos Fam C, där frun i familjen då hade gått en dag över tiden med den kommande bebisen! Hon verkade ha fått dille på att baka, plantera fina julblommor och pynta, för oj så mysigt, fint och gott allting var! ...fast nu hoppas jag att jag ska få komma och hälsa på och snusa på en nyfödd bebis snart! Åh, vad mysigt det är! Den rosa bebisbubblan (som även kan vara väldigt tuff, och inte alls särskilt rosa och snäll) känns väldigt attraktiv när jag inte ska ha fler barn själv... varför är det så? Fast jag kanske kan få hälsa på i någon annans bubbla?

I dagarna gäller det att få ihop allt inför Lucia. Dottern, som har vågat vägra vara Lucia och tärna de senaste åren, ska vara Lucia OCH tärna (det är tre olika föreställningar) hos fyrorna i år, vilket innebär inhandling av ALLT till en Lucia och till en tärna. Hon övar även för fullt med Kulturskolans kör, inför julkonserten på Konserthuset på söndag. Jag tyckte att det kunde vara lämpligt att vara tärna i det Lucia-tåget också, eftersom vi ändå måste fixa en så´n outfit i år, dottern delade dock inte alls den uppfattningen. I just det Lucia-tåget vill hon vara tomte med tomteklänning, grå, glittriga strumpbyxor (tunna, inte tjocka!), röda knästrumpor med röd luddig kant och luddig tomteluva (inte en så´n där i bomull!).

Hmmm... den där kronan hon fick när hon var 3 år passar inte så bra längre, lite sned, vind och liten. Lucialinnet är dessutom för långt, så det måste nog läggas upp, med korsstygn enligt min mamma... Jag har uppyst min mamma om att jag inte alls tänker lägga upp något Lucia-linne med korsstygn. Jag gissar att mamma kommer och hämtar Lucia-linnet vilken dag som helst :)

Föreställningen är dessutom uppdelad i två olika teman, ett tomte/Lucia-tema, och ett "tänk Carl Larsson-tema". Det kryllar inte av "tänk Carl Larsson-kläder" i våra garderober, men efter lite förhandling tror jag att vi har enats om att dottern kan tänka sig att låna en av mina klänningar som är lite "amish", nyinköpt i London faktiskt så hon ska inte klaga! Fast för att hon ska kunna tänka sig att ha den måste jag köpa ett vitt band som hon kan ha i midjan, och i håret...

Jag har lite småpyssel innan helgen med andra ord... som vanligt är det även innebandy x 2, gitarrövning, extra körövning, och guess what? Mannen åker på tjänsteresa... MEN jag håller tummarna för att det ska vara hans sista tredygnsresa till Slovakien... ever!

Idag damp det ner en katalog från airshoppen i brevlådan! Snart dags att resa igen?! Jösses, vad tiden rusar iväg! Det är knappt en månad kvar, men just nu har jag fullt upp med att passa in Lucia-, jul-, och alla de andra vanliga tetrisklossarna, så jag har knappt hunnit tänka på sol och bad! För att få lite feeling har jag varit ut på Vings hemsida och läst lite reseberättelser om turkost vatten, stora pooler och Lollo & Bernie. Det låter riktigt bra! Att åka till Sunwing börjar nästan bli lite som att komma hem... Illa? Det kanske börjar bli dags att snegla på någon annan typ av resa snart?

Eller kanske testa att bara vara hemma?

Lillasyster på vift!

För några månader sedan ringde min lillasyster mig, vilket inte är särskilt ovanligt i och för sig, men den här gången hörde jag på förväntan i hennes röst att hon hade något speciellt att berätta. Hon sa att hennes kompis P hade vunnit biljetter för två personer till Metallicas 30-årsjubileum i San Francisco, och att Lillasyster blivit erbjuden att följa med!

Jag tror inte att jag just då förstod hur stort det hon berättade egentligen var. Visst är jag musikintresserad, lite sådär lagom, jag kan lyssna på det mesta, och tycker att mycket är bra och fascinerande, men just Metallica hör väl kanske inte direkt till mina allra största idoler. Det är lite för tung musik i mina öron, även om jag lyssnade på dem en del när jag var yngre. Jag har alltså lite dålig koll på det här med Met Club... och ärligt talat även ganska dålig koll på hur mycket Metallica fortfarande spelar (börjar inte gubbarna i bandet bli lite gamla?). Jag har, genom mina småsyskon, inte undgått att bandet fortfarande existerar och dessutom ger konserter.

I onsdags kväll var den stora dagen inne. Lillasyster och P stod med packade väskor på Gävle C, gav en snabb intervju till lokaltidningen Gefle Dagblad (intervjun kan läsas genom att klicka här), innan de hoppade på tåget och for vidare mot Stockholm för några timmars vila, innan de tog planet från Arlanda, via Heathrow, till San Francisco.

Jag ska erkänna att jag är en ganska orolig syster, framför allt när det gäller min lillayster (bröder har jag ju två av... :)). Innan hon åkte var jag ärligt talat väldigt nervös över hur hon skulle få med sig sina allergisprutor på flygningarna in och ut ur Storbritannien, och dessutom in i USA! Jag har Heathrows kontroller i alldeles för färskt minne för att kunna koppla av, och hann tänka att "nu kommer de att plocka sprutorna av min lillasyster, för sprutor är vassa föremål, och så kommer någon idiot på det stora USA-flyget att käka nötter, och då kommer min fina lillasyster att få en allergiattack, utan att ha sin dunder-medicin till hands, och då kommer jag aldrig att förlåta mig själv för att jag inte kollade upp detta lite extra innan" väldigt många gånger. Det var ju egentligen bara Del 1 av mina tankar kring denna resa...

Del 2 handlar mer om att "min lillasyster kommer att vara tvungen att bo bland råttor i två veckor, för kan man verkligen betala så lite och faktiskt få en säng att sova i?"... och så fortsätter det i mitt huvud. Tankar kring heavy metal-konserter vill jag inte ens skriva. Fast jag måste nog tagga ner nu. Tjejerna är ju faktiskt snart 20 år (hur det nu gick till?!), och fullt kapabla att ta hand om sig själva. Hoppas jag.

Jag har, lugnande nog, fått meddelanden i stil med "Resan har gått bra", "Jag är kär" (syftning på staden, inget annat!), "Jag vill bo här" och  "Allt är alldeles för bra för att vara sant!"...

"Vi har det bra!"

I morgon börjar konsertdagarna. Tjejerna har fått biljetter till alla fyra jubileums-spelningar som Metallica ska göra, exklusivt för Met Club, på The Fillmore, som bara tar in runt 1 200 personer. De har dessutom lyckats vinna inträde till ett grillparty och rundvandring i Metallicas studio! (Vilket antagligen är större än jag någonsin kommer att förstå... Kanske till och med snäppet större än att jag kramade Martin Stenmarck i Brynäs omklädningsrum förra året, men bara ett litet snäpp!)

Jag hoppas att du lever drömmen där borta nu fina Lillasyster, för det är du värd, ända till stjärnorna och tillbaka!