Ostajlat

 

Under denna gräsänkeperiod har jag inte direkt stajlat inför barnen.

Första dagen skickade jag med minstingen matsäck, fast det visade sig att han inte skulle ha någon. Han har varit sjuk två tisdagar i rad, så jag hade helt missat att de slutat med skogsutflykt på tisdagar. Inte hela världen i och för sig, det som säkert gjorde ett mer förvirrat intryck var antagligen när jag sedan ringde till dagis för att dubbelkolla att de verkligen inte skulle äta matsäck, så att mellanbarnet kunde kila över och hämta minstingens matsäck...

...för jag missade att skicka med mellanbarnet matsäck till hans tisdagsutflykt. Detta var dock en utflykt av mer spontan karaktär, en utflykt som inte brukar ingå i de normala rutinerna. Eftersom jag hade missat mellanbarnets utflykt missade jag även att vara en ansvarsfull mamma och tvinga på utflyktsbarnet varma kläder och skor. Jag lät honom bestämma själv, vilket resulterade i att han tog träningsskor och ett par ofodrade överdragsbyxor. Det är inte alls en bra klädsel på en morgonutflykt i december.

Tyvärr fick mellanbarnet aldrig mitt meddelande som jag lämnade till personalen på fritids, att det fanns en matsäck att inkassera på dagis, så han fick gå både kall och hungrig på utflykten... Kompensationen (läs: mildring av det dåliga mamma-samvetet) på eftermiddagen blev massor av pepparkakor, och, av dottern nybakade, kladdkakemuffins!

Andra dagen glömde dottern sina täckbyxor, vilket hon kom på när jag lämnade henne på skolan. Hon sa att det inte gjorde något, och att hon skulle klara sig utan dem. Det tog emot, men jag sa "OK!", och tänkte att "hon måste ju lära sig att ta ansvar för sina egna grejer...". Jag hann precis köra in till stan när det började snöa. Sedan fortsatte det att snöa. Och snöa. Och snöa. Hela förmiddagen... Mina tankar ändrades till "stackars min lilla tjej, som har en så oansvarig mamma som inte vände om och hämtade brallorna på en gång". På lunchen åkte jag hem, hämtade byxorna, åkte till skolan, letade reda på dotterns krok och hängde upp byxorna!

I morse hade varken stort eller litet barn ordentliga vintervantar som funkar att leka med i snö. Jag gick ut i förrådet och letade (det gör mig absolut ingenting att leta efter saker i vårt perfekta förråd på morgonen när jag är själv hemma med de tre välkammade kottarna) utan resultat. Jag hade dessutom förberett med FEL innebandyklubba till mellanbarnets träning, så jag hade fler ärenden i förrådet 25 minuter ínnan storbarnen skulle sitta i sina skolbänkar, och då skulle vi även hinna lämna minstingen på dagis innan dess. Mellanbarnet såg helt förnärmad ut när han förklarade att han faktiskt alltid har den orange/svarta klubban med SVART blad på träningarna, inte den orange/svarta klubban med ORANGE blad! Hur kunde jag ta så fel?!

När jag hämtade barnen efter skolan idag, såg mellanbarnet olycklig ut igen. Han hade missat att göra sin läsläxa till idag, något jag inte haft en tanke på! Min grundidé är att barnen själva ska ta initiativet till att göra läxorna, men jag brukar ändå påminna dem. Men inte den här veckan...

Undrar om jag kanske blir anmäld för dåligt mammauppförande?

Jag vet inte riktigt vad som har hänt?! Huvudet fullt av annat? Van att allt går på rutin? Kommit in i ett "det löser sig-tänk"? Eller den mest troliga orsaken till min lätta förvirring: sömnbrist. Jag räknade oklokt ut att min längst sammanhängande sömn under denna gräsänkeperiod har varit 2,5 timmar! Minstingen har hostat sig igenom nätterna, i min säng. Normalt sett brukar den okänsliga mamman (jag) stoppa in öronpropp i ena örat, vända det andra mot kudden och sova vidare, men när jag är själv med barnen känner jag inte riktigt att det är aktuellt... Hur sjutton klarade jag av att amma?! Jag måste ha varit en zombie... Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att det var så. Jag var en zombie med en konstant sjukdomskänsla i kroppen. Märkligt vad sömnbrist kan ställa till det för vissa.

I natt planerar jag att sova som en bebis!

Nu hoppas jag att ordning snart blir återställd. Min räddare och prins är på väg på sin vita springare (läs: mannen sitter på tåget på väg hem från Slovakien, Wien, Arlanda)! ...och vad jag vet så finns det ingen mer långresa till Slovakien inbokad framöver. Lovely!


Rapporterna från Lillasyster i San Francisco består mest av superlativ. Hon har det fantastiskt bra, och längtar inte hem ett dugg! Två av fyra spelningar har varit, recensionerna är i stil med "det var som en dröm", "jag stod längst fram", "det är SÅ värt 14 timmars väntan", "den var sjukt bra" och "jag vill inte att det här ska ta slut!". (Jag har inte riktigt vågat fråga varför de köar i 14 timmar när de har biljetter, men det är säkert viktigt att stå längst fram... Fast är det inte större risk att man får ont i öronen då?) Jag är så glad för hennes skull att allt har varit så lyckat hittills, och hoppas att resten av tiden i deras drömmars stad blir minst lika bra! Två konserter, en barbecue, och en visning av studion to go. U go girl!