Lasse Klang och närgångna torskar

I onsdags fyllde mannen 36 år. Lite skrämmande att han nu är närmare 40 än 30, och att den första av hans födelsedagar som vi firade tillsammans var hans tjugoandra. Som tur är blir han bara snyggare med åren :)

Den viktiga dagen firades med sång och paket på morgonen, sedan hämtade vi mat från thai-vagnen till middag, delade på en Opera-tårta från Ica, och tittade på Lollo & Bernie-show med en ansiktsmålad minsting och en i showen kuvad storasyster. Jag avslutade dagen med att packa väskan inför tjänsteresa till Göteborg.

I Göteborg hade jag turen att få klappa majssnoken Lasse Klang på Universeum! Jag jobbar hårt med att få mig själv att inte vara livrädd för ormar, och i somras kändes det som att det äntligen började vända! Besöket i hos ormarna i Furuviksparken hand i hand med SSK L8 gjorde underverk och blev ett startskott för att äntligen ta tag i fobin. På Universeum hälsade jag också på alla djuren regnskogen igen, kikade på världens giftigaste orm och åt middag mellan världens hav tillsammans med en närgången torsk. Vi gjorde förstås en massa andra nyttiga, mer jobbrelaterade saker också :)

Några testade polisbilen...

...pippin tog besökarna med ro...

Fina fisken!

Igår morse började jag beta av min födelsedagspresent; fotokursen! Efter ett par timmars korvstoppning med bländartal, slutartider, ISO-tal, inget mer användande av "grön-plupp" eller andra färdiga ikoner, kände jag mig nästan mer förvirrad när jag gick ut genom dörren än när jag gick in ... På något underligt vis hade informationen ändå hittat in i mitt huvud, eftersom jag lyckades kamma hem alla rätt på provet som vi startade denna dag med, fantastiskt! Efter provet hade vi lite praktik, då vi var ute och övade, och löste kluriga övningsuppgifter. Nu gäller det bara att hålla i detta, och våga vägra skruva tillbaka ratten på kameran till "fusk-inställningarna"!

Jag har antytt det förr, men jag måste säga det igen; vilken fantastisk grej Skype är!

Igår hade vi Lillasyster med oss på middagen, ända från Hamburg, det kändes nästan precis som vanligt! Förutom att minstingen blev lite besviken när hans moster inte åt upp pommes fritesen som han kastade till henne... men man kan ju inte få allt.

"Den enes död, den andres bröd"

Tiden rusar iväg jättefort ibland! Den senaste tiden är ibland, och jag har liksom bara rusat med.

Jag har jobbat, skjutsat barn, jobbat, varit hemma en stund med ett barn som enligt dagispersonalen hade en lus i håret (dock inga löss eller ägg vid kamning ...), anordnat sleep over åt dottern, ätit god mat, druckit gott vin, shoppat lite presenter till de som snart är jubilarer i familjen, shoppat jeans till mig själv på Bik Bok (jo, det går att handla där fast man är över 25), skjutsat barn igen, ordnat busskort till dottern för att minimera skjutsningarna framöver, jobbat, sprungit en mil för första gången sedan jag fick kortisonsprutor i mina Mortons neurom-fötter (men det är verkligen inte jätteskoj att springa så långt, det blir lite långtråkigt efter ett tag, så nu har jag utökat mitt "sångochspringnummer" till att även innefatta lufttrummespel och rörelser när lämplig låt spelas i lurarna! Går det över huvud taget att INTE göra rörelser när man springer till Euphoria ...?), bokat boende i Valpolicella, klippt min lillebror, skypat med lillasyster, tittat på stora blå figurer på TV, och på en läskig Beck-film.

"Den enes död, den andres bröd"

Mannen har även gjort det igen; skippat att följa tvättråden! Resultatet syns på bilden ovan. Min fina, tunnstickade långkofta med lackskärp är numer i storlek 158 ... Från början trodde jag att han misslyckades med tvätten för att han slarvade, var lite slö vid sorteringen av tvätt, eller helt enkelt inte hade koll. För att få ordning på detta tänkte jag att det vore bäst om han övade lite mer, och jag har verkligen bidragit med mitt stöd för att få honom på fötter. Nu har det gått några år, och det har nog inte blivit någon som helst förbättring.

De senaste gångerna mina kläder har krympt några storlekar har de blivit perfekta åt dottern, så nu börjar jag fundera på om han har hittat en allierad ...? Men jag kommer inte på något något bra motiv. Kan det vara så att han tänker att "om jag ska fortsätta tvätta så ofta som jag gör, kommer dina kläder att fortsätta att bli förstörda, och för att du ska bli påmind om det extra mycket så krymper jag plaggen till dotterns storlek så att du får se dina favoritplagg på någon annan (som dessutom blir jätteglad över att få nya kläder")", "om du däremot befriar mig från all beröring av tvätt, kommer dina kläder att behålla rätt storlek, och du slipper dessutom en suckande man i tvättstugan". Men nej, inte kan det vara så? Inte skulle väl han ...? Eller?

Högst obefogat gnäll

Fy en så´n trist dag det har varit, åtminstone i mitt huvud. Den började dock inte lika förvirrat som i fredags, då jag först upptäckte att mascaran fattades på ögonfransarna efter att allt annat faktiskt var på plats (OK, hälften av befolkningen förstår kanske inte riktigt problemet, men många kan känna sig ganska fåniga om de har sminkat sig med foundation, ögonskugga och allt annat, men långt senare upptäcker att de har missat pricken över i:et helt: mascaran! Jag tillhör den senare gruppen av befolkningen.), och sedan kände att något kändes lite slappt, och insåg att jag tydligen anammat en ny stil á la bohemt 60/70-tal då BH:n klassades som ett högst onödigt plagg... Nåja, mesyrerna hann rättas till innan jag lämnade huset.

Ibland blir det snurrigt

Idag har inget flutit på som jag hade önskat, i alla fall har det känts så. Jag kom iväg lite senare än vanligt till jobbet, och när jag nästan var framme pep bensinlampan (jo, den piper!) i amerikanen. Inget annat att göra än att sumpa några extra morgonminuter på att tanka, för vem vet hur långt jag tar mig med den där törstige biffen när bensinlampan låter...? Väl på jobbet hann jag nog inte göra hälften av det jag hade tänkt mig, för andra saker kom hela tiden emellan (saker som jag också måste göra, men som jag kanske inte hade planerat just idag).

När jag var på väg hem insåg jag att jag var lite sen, vilket innebar att mellanbarnet insåg att han aldrig hade varit så länge på fritids någon gång tidigare, och att personalen på förskolan bommade igen stället i samma sekund som jag och minstingen gick ut genom grinden. Väl hemma igen hade det varit perfekt med en snabbt tillagad middag, men vi hade visst bestämt att vi skulle dubbelpanera färsk torskfilé och skrubba och koka färskpotatis just idag. Maten stod alltså inte på bordet ca 17.23 som den alltid gör annars, och som min mat- och sovklocka är inställd på ... och när jag, för att klara av de extra minuterna utan mat, började leta i skåpet efter en av mina bästa eftermiddagsvänner Herr Schweizernöt 200 g insåg jag till min förskräckelse att han var slut!

Usch, vilken gnällspik jag är! Vissa dagar känns saker bara lite tristare än vad de egentligen är.

Nu ska jag koka te, se på "Ensam mamma söker", och vara tacksam över att jag inte är ensamstående mamma (även om jag skällde på just barnens pappa för att han insinuerade att jag pratade i telefon för länge och vid en, enligt honom, illa vald tidpunkt ...), och inte heller gräsänka som jag var så ofta bara för några månader sedan. Jag ska också fundera över om jag inte ska försöka vara lite tacksam över att jag har en amerikan att tanka, att jag hade tillräckligt med slantar på kontot för att faktiskt kunna tanka, att bensinlampan pep precis när jag passerade en mack, att jag har ett intressant jobb där det finns massor att göra, att jag har barn som jag får hämta på eftermiddagarna, och som inte ens gnäller när jag är sen. Jag ska också försöka vara tacksam över att jag hade massor av färsk fisk i kylen och därför kunde fixa en hyfsad middag till familjen (även om den bara fick 5/10 poäng av mellanbarnet som är starkt influerat av "Halvåtta hos mig"),  att middagen blev så sen att till och med mannen hann hem från jobbet så att vi kunde laga mat tillsammans, och att schweizernöten var slut så att jag inte tryckte i mig en massa choklad i onödan.

Äh! Vem försöker jag lura?! Schweizernöt äts ju aldrig i onödan!

Längtan till Italien

För fem månader sedan fick jag en extrem längtan till Italien, vilket inte riktigt kunde undgå mannen. Han nämnde i samma veva att SAS hade jubileum, och därför sålde biljetter ruskigt billigt just den helgen. Vilket sammanträffande! Vi slog till, och fick Stenborgarna att göra detsamma. Hurra för spontaniteten! För det är väl jättespontant att boka flygbiljetter sex månader innan avresa... Det kändes så just då i alla fall ...

MEN, efter bokningen av flygbiljetterna kom vi inte så mycket längre, så nu är det nog dags att börja fundera över vart vi vill åka, mer än till och från vilka flygplatser. De två senaste kvällarna har jag suttit och kikat på lite olika alternativ, vilket helt klart har gjort mig inspirerad! Så inspirerad att jag faktiskt har börjat drömma om Italien på nätterna... men det går nog över. Jag har även läst mina egna blogginlägg om våra två senaste Italien-resor (finns att läsa här: Bergamo & Bellagio 2010, Toscana 2011), och kan konstatera att jösses vad bra vi har haft det! Det är ju nästan så att jag får prestationsångest... Kan det verkligen bli lika bra en gång till...? Jag hoppas det. Italien är ju trots allt Italien!

Dottern verkar mest ha längtan till modehusen i Italien, och har idag plockat fram symaskinen som hon har lånat av sin mormor. Trots att pappan med sträng röst sa "ja, du får ta fram den under tre förutsättningar: att jag inte behöver hjälpa dig, att allt är undanplockat senast halvåtta, och att du måste förstå att jag inte kan garantera att jag kan hålla Johan därifrån", riggade hon med glädje och förväntan maskinen och började sy. Minstingen höll sig därifrån, mannen hjälpte dottern, och allt var undanplockat halvåtta, vilken harmoni!

Själv knöt jag på mig träningsskorna för att ta en liten joggingtur. Efter några hundra meter var det som att någon släckte lampan, satte igång fläkten och vred igång duschen. På max. Så typiskt, tänkte jag. Varför precis när jag väl tar mig ut?! Betydligt mycket mer utmaning och motstånd än vad jag hade tänkt mig en tisdagskväll... Inte en kotte ute i spöregnet! Förutom jag förstås. Men efter en stund kom jag på mig själv med att springa och sjunga som vanligt, och tyckte att det inte gjorde så mycket att det regnade. Det var faktiskt riktigt uppfriskande, och dessutom ganska skönt att ha spåret helt för sig själv. Även om det var en lite surrealistisk känsla att springa i ett mörkt, ljummet oväder utan att möta någon annan. När jag väl kom hem igen, totalt genomblöt men vid gott mod, hade det slutat regna och kvällen förvandlats till en ljummen, vacker sensommarkväll.

Tänk om det är så med alla motgångar och utmaningar som man bemästrar? Att det känns lite väl övermäktigt precis i början, fast det egentligen inte är det? Och när man har tagit sig igenom det jobbiga väntar en ljummen, vacker sensommarkväll? Det vill jag tro på.

Puck Lola

Jag har för mig att jag skrev att det är viktigt att ha barnasinnet kvar. Det stämmer säkert, men det är nog minst lika viktigt att kombinera barnasinnet med den gnutta klokhet som många vuxna bör ha samlat på sig. Just den biten missade jag i måndags eftermiddag när jag lekte akrobat på studsmattan. (Eller så är det så att jag inte har lyckats samla ihop särskilt mycket klokhet ännu.) I onsdags började jag hasa runt som om jag var stelopererad, med en konstant ryggvärk. Jag har ätit anti-inflammatoriska värktabletter, sovit med värmekudde och tiggt till mig lite massage ... så idag känns det faktiskt riktigt bra! Jag får dock stålsätta mig för att inte falla i akrobat-fällan igen, minstingen tjatar varje dag om att vi ska "hoppa studsmatta", och den ser minst sagt inbjudande ut ... Det enda som kan rädda mig är nog att vi plockar ihop den inför vintern asap!

Helgen har förflutit i ett härligt tempo. I lördags åkte hela Familjen Annorlunda ner på stan (efter att värktabletterna kickat in ...), gick en sväng på Bondens Marknad där vi shoppade loss på lamm och olika ostar. Sedan gick vi till popcorn-restaurangen där vi åt lunch, innan det var dags för lördagsgodisinköp och skoshopping ... Det sistnämnda tar om möjligt längre tid än vanligt för mig efter att jag fått lite trubbel med Mortons neurom, det är så himla svårt att hitta bra skor! Logiskt sett tycker jag att det borde vara enklare att hitta skor nu när jag inte har lika mycket att välja på, valmöjligheterna är betydligt färre, men av någon anledning funkar det inte så. Hitta sköna, fotriktiga OCH snygga skor = mission impossible!

Vi köpte goda ostar från Eskesta Gårdsmejeri.

Det var Brynäs-dag på sta´n, så mellanbarnet passade på att kolla in Brynässpelarna, och att känna SM-guldskänslan :)

På eftermiddagen skypade jag med lillasyster i Hamburg. Vilken himla bra grej det där är, Skype alltså. Tänk när jag var i USA, då kunde jag ibland prata med de här hemma i telefon några få minuter, eller så kunde vi skicka brev till varandra. Sådana brev som man lägger i ett kuvert med frimärke och skickar med riktig post minsann! Jag kommer ihåg hur jag brukade kika ut genom fönstret när brevbäraren åkte förbi, i hopp om att han skulle lämna ett flygpostkuvert i brevlådan. Och om jag hade ett brev att skicka kunde jag lägga det i den amerikanska brevlådan och fälla upp den lilla metallflaggan, så hämtade brevbäraren brevet. Vilken fantastiskt bra idé, tyckte jag då. Nu kan jag se min lillasyster samtidigt som jag pratar med henne på riktigt, fast hon bor i ett annat land, så himla bra! Vi kan dessutom visa våra shoppingfynd för varandra, precis som om vi var i samma rum. Jag har dessutom fått en rundvandring i huset där hon bor, och hejat på föräldrarna och sockersöta lilla Julie som Lillasyster är au pair åt. Det är ju nästan ännu mer fantastiskt än att fälla upp den lilla metallflaggan på den amerikanska brevlådan.

Helgen har även gått i hockeyns, och TV-puckens, tecken. För 24 år sedan var det min storebror som stod på isen, och idag var det min brorsons tur att spela final. Efter en fantastiskt fin insats, med en otroligt spännande hockey, blev Gästrikland silvermedaljörer! Grattis Lucas! Jag är övertygad om att även din farfar är mäkta stolt i sin himmel.

Idag har jag överraskat mig själv med att baka rulltårta före frukost, och sedan plockat gröna tomater från tomatplantan, och kokat grön tomatmarmelad. Den ser lite skum ut, men kan säkert passa bra till ostar som ser minst lika skumma ut.

Jag har även varit hos Tanten i rosa huset på House of Lola-party, där jag fikade alldeles för mycket, och tjänade drygt två tusen kronor eftersom jag hittade en lång kofta/kort klänning/tunika som påminde om en av mina Odd Molly-favoriter som jag aldrig gjort mig råd med (den jag beställde är alltså två tusen kronor billigare än Odd Mollyn, men det förstår nog alla som bemästrar en någorlunda shoppinglogik :)).

Stukat

Igår var det planeringsdag på dagis. Vi hade bestämt oss för att dela på dagen, så mannen var hemma på förmiddagen, och jag var hemma på eftermiddagen. Eller hemma och hemma. Först började vi med lunch på Restaurang Gyllene Måsen (igen... när man har dubletter av leksaker från Happy Meal hemma, då vet man att man besökt det där stället lite för ofta). Lunchen inleddes med att åka rutschkana hemskt många gånger, sedan började vi äta mat, men ganska snart behövd minstingen en paus för att gå på (läs: inspektera) toaletten, sedan kunde minstingen äta lite mer mat, vinka hej då till mannen som åkte iväg för att jobba, äta lite mer mat igen, innan det åter var dags för ett besök på toaletten...

Till skillnad från vuxna, eller i alla fall till skillnad från mig, verkar många små barn, som nyss lagt blöjtiden bakom sig, ha en förkärlek för att besöka offentliga toaletter. De ses som ett spännande moment, lite som ett äventyr. Efter vår senaste utlandsresa har minstingens fascination för offentliga toaletter helt klart ökat lavinartat. Jag tror att han upptäckte att alla toaletter inte är lika utrustade; det kan finnas olika typer av handblåsar, olika typer av papper att torka händerna på (om det finns något papper över huvud taget), tvålen presenteras på olika sätt, det finns olika sätt att spola på, och toaletterna i sig kan ha olika storlek och se olika ut. Just igår blev han dock lite besviken över att det inte fanns någon handblås, dock nådde han själv fram till tvålen, vilket vägde upp bedömningen.Man vet aldrig vad som väntar sig bakom dörren till toaletten! Tål att tänkas på.

Efter några fler åk i rutschkanan kunde vi åka vidare till blomaffären, för att köpa lite höstblommor, och sedan åkte vi vidare till Ica Maxi för lite kompletteringshandling. Väl framme i kassan hamnade jag framför ett par i 65-årsåldern som utbrast "Men oj! Här har vi en liten tjej som ska handla mycket saker!". Minstingen hade dragit iväg till det lilla minitivolit utanför kassorna för att spana in en brandbil, så han var inte mycket till hjälp med att tvätta bort "lilla tjej-stämpeln". Av någon outgrundlig anledning kände jag att måste förklara mig, och väste lite surt "mmm, men vagnen är faktiskt mest fylld med toalettpappersrullar, det är därför det ser ut att vara mycket, jag har inte storhandlat, bara kompletterat lite". "Jaha, oj, det var värst, vi är bara två, har storhandlat, och har bara hälften så mycket i vår vagn." Istället för att lägga ner diskussionen, fortsatte jag att förklara mig med "Ja, men jag bor inte själv, jag har tre barn hemma, i åldrarna tre till elva år, och då blir det lätt så här!" Då sken helt plötsligt tant och farbror upp och sa "Jaha! Men oj! Har du så många barn?! Ja, då var det inte mycket i din vagn egentligen, vi är ju bara två och har nästan lika mycket som du!".  Jösses! Hur orkar folk kommentera andras kundvagnar? ...och jösses igen, hur orkar folk bemöta klagomål över kundvagnar?

På eftermiddagen planterade vi lite blommor, lekte med Luke Skywalker och hoppade studsmatta. Dottern kom hem och gjorde oss sällskap på studsmattan där vi börjat göra avancerade (nåja... allt är relativt) konster. Jag talade om för barnen att min pappa faktiskt har jobbat som akrobat på cirkus, att jag gick på gymnastik som liten, och att jag därför borde ha lite akrobatik och smidighet i blodet. Efter en del träning lyckades jag prestera en kullerbytta och sedan ställa mig upp på fötterna... De där cirkusgenerna verkar ha hoppat över minst en generation. De kanske är ungefär som det där med att få tvillingar? Att det inte "smittar"av sig på generationen direkt under?  Minstingen såg i alla fall lite nöjd ut, även om han tyckte att han själv var lite mer avancerad som kunde trilla åt sidan.

Det är viktigt att ha barnasinnet kvar!

Senare på kvällen kom mannen hem, efter att ha spelat korpfotboll. Jag har bara väntat på att den första skadan ska komma, det där med korp verkar kunna vara lite vanskligt... Igår kom den. De nyinköpta loppisdojorna hade inte knutits ordentligt, så foten hamnade snett. Det verkar ha blivit en rejäl stukning, för foten var inte särskilt snygg, och verkar göra väldigt ont även idag.

Aj!

Och för den som undrar har jag faktiskt träningsvärk efter all akrobatik på studsmattan.

Nagelfix och bio

Ännu en helg är snart till ända. En sak som känns positiv med att vardagen är här igen, med jobb, skola, dagis, innebandyträningar, körövning, dans och gitarr, är att jag verkligen känner av när det är helg! Min favorittidpunkt på helgen är nog fredag kväll, och den känslan är svår att återskapa under sommarsemestern, men nu är den äntligen här!

I helgen hade vi inga speciella planer, förutom att dottern skulle få fixa naglarna, på professionellt vis på  nagelsalong. Snälla L hade ordnat så att dottern fick ett presentkort på manikyr och dekorationer. Hela familjen åkte ner på sta´n, fixade vinterskor åt grabbarna, höstskor till dottern, och åt lunch på Restaurang Gyllene Måsen, innan jag och dottern gick vidare till "Mina Naglar". Dottern blev ompysslad, fick ett tjusigt metallic-lack och blommor målade på naglarna, samt ett gäng med tips på hur hon kan måla på bästa sätt hemma. När dottern, lycklig, studsade ut från salongen efter 45 minuter, med sin goodie bag och valda nagelglitter i handen, berättade hon för mig att hon nu hade bestämt sig för att hon nog inte vill bli tandläkare längre när hon blir stor, hon vill bli nagelskulptör istället :)

I lördags regnade det hela dagen, så det kändes som att ett biobesök skulle vara en bra idé. Vi presenterade förslaget för barnen, varav två tredjedelar gav ett positivt gensvar. Dottern hade ingen lust att gå på bio med familjen, i alla fall inte på en barnfilm. Vi andra tyckte att Madagaskar 3 var ett bra alternativ, även om mellanbarnet gjorde reklam för Ice Age 4. Efter lite övertalning, fick vi med oss dottern på noterna, och bokade biljetter till idag.

Minstingen började fråga "när ska vi åka till bion?", i samma stund som han slog upp ögonen, och  fortsatte sedan att upprepa frågan ungefär 127 gånger innan det var dags att packa iväg hela familjen strax efter lunch. Då ville däremot inte mellanbarnet följa med längre, eftersom han var inne i en spännande episod av Mine Craft, tillsammans med tre likasinnade kompisar.

Efter en hel del tjafs kunde vi till slut stuva in hela familjen i bilen. Vi hämtade ut biljetterna, och mannen sprang iväg på loppis och köpte ett par fotbollsskor för tjugo kronor, innan vi köpte pop corn, varma chips, läsk och Festis, greppade en låda åt minstingen att sitta på, tog var sitt par 3 D-glasögon, och letade rätt på våra platser.

Innan vinjetten var slut hade minstingen druckit upp sin Festis, och fem minuter senare tog han av sig 3D-brillorna och sa "nu vill inte jag vara här mer, nu vill jag åka hem"... Frasen upprepades ungefär femton gånger under filmen, men den värsta hemlängtan verkade ändå kunde botas med Ahlgrens bilar, varma chips och pop corn, så han satt kvar (nåja, höll sig på den rad där vi satt) resten av filmen. Filmen var bra, och jag tror att till och med storbarnen var nöjda med att de följde med.

I helgen har vi även kastat iväg sommarblommorna, vikt ihop den gödselluktande poolen (undrar om vi kommer att kunna använda den igen...?), legat lite halvt utslagna i sviterna av den konstiga förkylningen som mannen släpat hem, kommit överens om att det nog är dags att göra oss av med vagnarna och dotterns gamla cykel, försökt få ordning i förrådet och googlat "grön tomatmarmelad"och "recept gröna tomater", för som vanligt är det inte så många tomater som har hunnit bli röda, däremot finns det ett helt gäng gröna...