Högst obefogat gnäll

Fy en så´n trist dag det har varit, åtminstone i mitt huvud. Den började dock inte lika förvirrat som i fredags, då jag först upptäckte att mascaran fattades på ögonfransarna efter att allt annat faktiskt var på plats (OK, hälften av befolkningen förstår kanske inte riktigt problemet, men många kan känna sig ganska fåniga om de har sminkat sig med foundation, ögonskugga och allt annat, men långt senare upptäcker att de har missat pricken över i:et helt: mascaran! Jag tillhör den senare gruppen av befolkningen.), och sedan kände att något kändes lite slappt, och insåg att jag tydligen anammat en ny stil á la bohemt 60/70-tal då BH:n klassades som ett högst onödigt plagg... Nåja, mesyrerna hann rättas till innan jag lämnade huset.

Ibland blir det snurrigt

Idag har inget flutit på som jag hade önskat, i alla fall har det känts så. Jag kom iväg lite senare än vanligt till jobbet, och när jag nästan var framme pep bensinlampan (jo, den piper!) i amerikanen. Inget annat att göra än att sumpa några extra morgonminuter på att tanka, för vem vet hur långt jag tar mig med den där törstige biffen när bensinlampan låter...? Väl på jobbet hann jag nog inte göra hälften av det jag hade tänkt mig, för andra saker kom hela tiden emellan (saker som jag också måste göra, men som jag kanske inte hade planerat just idag).

När jag var på väg hem insåg jag att jag var lite sen, vilket innebar att mellanbarnet insåg att han aldrig hade varit så länge på fritids någon gång tidigare, och att personalen på förskolan bommade igen stället i samma sekund som jag och minstingen gick ut genom grinden. Väl hemma igen hade det varit perfekt med en snabbt tillagad middag, men vi hade visst bestämt att vi skulle dubbelpanera färsk torskfilé och skrubba och koka färskpotatis just idag. Maten stod alltså inte på bordet ca 17.23 som den alltid gör annars, och som min mat- och sovklocka är inställd på ... och när jag, för att klara av de extra minuterna utan mat, började leta i skåpet efter en av mina bästa eftermiddagsvänner Herr Schweizernöt 200 g insåg jag till min förskräckelse att han var slut!

Usch, vilken gnällspik jag är! Vissa dagar känns saker bara lite tristare än vad de egentligen är.

Nu ska jag koka te, se på "Ensam mamma söker", och vara tacksam över att jag inte är ensamstående mamma (även om jag skällde på just barnens pappa för att han insinuerade att jag pratade i telefon för länge och vid en, enligt honom, illa vald tidpunkt ...), och inte heller gräsänka som jag var så ofta bara för några månader sedan. Jag ska också fundera över om jag inte ska försöka vara lite tacksam över att jag har en amerikan att tanka, att jag hade tillräckligt med slantar på kontot för att faktiskt kunna tanka, att bensinlampan pep precis när jag passerade en mack, att jag har ett intressant jobb där det finns massor att göra, att jag har barn som jag får hämta på eftermiddagarna, och som inte ens gnäller när jag är sen. Jag ska också försöka vara tacksam över att jag hade massor av färsk fisk i kylen och därför kunde fixa en hyfsad middag till familjen (även om den bara fick 5/10 poäng av mellanbarnet som är starkt influerat av "Halvåtta hos mig"),  att middagen blev så sen att till och med mannen hann hem från jobbet så att vi kunde laga mat tillsammans, och att schweizernöten var slut så att jag inte tryckte i mig en massa choklad i onödan.

Äh! Vem försöker jag lura?! Schweizernöt äts ju aldrig i onödan!