Längtan till Italien

För fem månader sedan fick jag en extrem längtan till Italien, vilket inte riktigt kunde undgå mannen. Han nämnde i samma veva att SAS hade jubileum, och därför sålde biljetter ruskigt billigt just den helgen. Vilket sammanträffande! Vi slog till, och fick Stenborgarna att göra detsamma. Hurra för spontaniteten! För det är väl jättespontant att boka flygbiljetter sex månader innan avresa... Det kändes så just då i alla fall ...

MEN, efter bokningen av flygbiljetterna kom vi inte så mycket längre, så nu är det nog dags att börja fundera över vart vi vill åka, mer än till och från vilka flygplatser. De två senaste kvällarna har jag suttit och kikat på lite olika alternativ, vilket helt klart har gjort mig inspirerad! Så inspirerad att jag faktiskt har börjat drömma om Italien på nätterna... men det går nog över. Jag har även läst mina egna blogginlägg om våra två senaste Italien-resor (finns att läsa här: Bergamo & Bellagio 2010, Toscana 2011), och kan konstatera att jösses vad bra vi har haft det! Det är ju nästan så att jag får prestationsångest... Kan det verkligen bli lika bra en gång till...? Jag hoppas det. Italien är ju trots allt Italien!

Dottern verkar mest ha längtan till modehusen i Italien, och har idag plockat fram symaskinen som hon har lånat av sin mormor. Trots att pappan med sträng röst sa "ja, du får ta fram den under tre förutsättningar: att jag inte behöver hjälpa dig, att allt är undanplockat senast halvåtta, och att du måste förstå att jag inte kan garantera att jag kan hålla Johan därifrån", riggade hon med glädje och förväntan maskinen och började sy. Minstingen höll sig därifrån, mannen hjälpte dottern, och allt var undanplockat halvåtta, vilken harmoni!

Själv knöt jag på mig träningsskorna för att ta en liten joggingtur. Efter några hundra meter var det som att någon släckte lampan, satte igång fläkten och vred igång duschen. På max. Så typiskt, tänkte jag. Varför precis när jag väl tar mig ut?! Betydligt mycket mer utmaning och motstånd än vad jag hade tänkt mig en tisdagskväll... Inte en kotte ute i spöregnet! Förutom jag förstås. Men efter en stund kom jag på mig själv med att springa och sjunga som vanligt, och tyckte att det inte gjorde så mycket att det regnade. Det var faktiskt riktigt uppfriskande, och dessutom ganska skönt att ha spåret helt för sig själv. Även om det var en lite surrealistisk känsla att springa i ett mörkt, ljummet oväder utan att möta någon annan. När jag väl kom hem igen, totalt genomblöt men vid gott mod, hade det slutat regna och kvällen förvandlats till en ljummen, vacker sensommarkväll.

Tänk om det är så med alla motgångar och utmaningar som man bemästrar? Att det känns lite väl övermäktigt precis i början, fast det egentligen inte är det? Och när man har tagit sig igenom det jobbiga väntar en ljummen, vacker sensommarkväll? Det vill jag tro på.