Till C

******************************

Saknade C!

Nu är det två år sedan du lämnade oss. Två hela år. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant, och tänker fortfarande på den dagen du berättade för mig hur det skulle bli. Jag kunde inte hålla mig samman, men jag vet att du förstod varför. Resten av tiden som vi hade kvar att prata med varandra gick fort, men var oerhört värdefull. Jag uppskattade varje minut, och du lärde mig mer än du kan förstå.

Jag hinner fortfarande känna ett uns av förhoppning när jag kommer till grinden på dagis, en förhoppning om att du är där och hämtar din dotter, och att vi ska hinna utbyta några ord. Kanske om 6-åringar som beter sig som att de bor på en annan planet, om blyga 9-åringar, eller om våra pendlande gubbar. Men förhoppningen utbyts snabbt i sorg över att det inte kommer att hända mer. Jag kommer inte att träffa dig mer på dagis. Eller i skolan. Aldrig mer.

Jag hinner fortfarande känna ett uns av glädje när jag ser ditt hemnummer på telefonens display, men kommer lika snabb på att det inte är du som ringer för att prata med mig. Jag är förstås väldigt glad över att barnen fortfarande ringer till varandra och leker med varandra, trots att de blir äldre och att intressena börjar skifta. Men det är ändå en sorg att det inte kommer att vara du i andra änden när jag svarar. Aldrig mer.

Jag hinner fortfarande känna ett uns av lättnad när jag ser dig på håll när jag är ute på vår motionsrunda. En lättnad för att jag vet att jag har en anledning att sluta springa :), och att fortsätta gå med dig istället, och prata om allt mellan himmel och jord, samtidigt som du har sportradion igång för att inte missa något viktigt mål. Lättnaden utbyts snabbt i sorg när jag inser att det inte kan vara dig som jag ser, och att vi inte kommer att ha de där stunderna mer. Aldrig mer.

Det är fortfarande så konstigt och oförståeligt att du inte är här. Att du inte är med. Eller är du det?

Du fattas.

******************************

Andra gången på tjugotvå år

Så! Nu är det gjort! Idag har jag varit till tandläkaren! Alldeles själv! ...för andra gången på tjugotvå år. Det är alltså inte andra gången jag går till tandläkaren på tjugotvå år, utan den andra gången som jag går dit alldeles själv sedan jag gick i sexan då min tandläkarskräck blommade upp.

Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen som om det var igår. Vi var hos tandläkaren med skolan, och fick gå in två och två i undersökningsrummet, och vänta på varandra där inne tills båda var klara. När min klasskompis låg i undersökningsstolen sa tandläkaren "den här tanden ser inte bra ut, den tror jag att vi drar på en gång". Bedövningssprutan plockades fram, och alla nödvändiga verktyg radades upp på en otäck bricka, innan den obehagliga proceduren kunde börja. Min klasskompis rörde på fötterna och hon sa att det knakade i hela huvudet. Jag försökte koncentrera mig på Kalle Anka-tidningen som jag satt och läste på en hård pinnstol i ett hörn i undersökningsrummet som helt plötsligt hade förvandlats till en skräckkammare.

När allt det hemska var över för min klasskompis, skulle vi gå tillbaka till skolan tillsammans, men jag kände att jag inte riktigt fungerade som jag skulle. Jag mådde illa, kände mig yrslig och hade svårt att fokusera. Jag sa att jag nog måste gå hem. På vägen hem längs Staketgatan höll jag mig i husväggarna, stannade ibland och böjde ner huvudet mellan knäna, innan jag kunde fortsätta gå. Väl hemma la jag mig på soffan med fötterna i högläge, och blev serverad saft och kakor av mamma som var mammaledig med min lillebror.

Efter den dagen har jag inte varit helt välvilligt inställd till att besöka tandläkaren.

Så länge jag gick i grundskolan och gymnasiet fick mamma följa med mig, och när jag flyttade till Lund för att plugga hade jag turen att ha träffat mannen som fick följa med och sitta i väntrummet som mentalt stöd.

Väl tillbaka i min gamla hemstad kom vi på idén att vi kunde gå till tandläkaren samtidigt. Vi bokade tid hos en privat tandläkare, berättade att vi (jag) var ganska rädd, och att vi (jag) gärna ville ha tid samtidigt eller efter varandra. Det gick alldeles utmärkt, så vi besökte tandläkaren enligt det konceptet i några år, innan jag fick för mig att jag nog ville gå till Folktandvården i alla fall. Där finns det ju en sån där bra tandvårdsförsäkring!

Väl hos Folktandvården fick jag veta att de egentligen inte tyckte att det var någon idé att jag skaffade en försäkring, eftersom de bedömde att jag har väldigt bra tänder. Utan en enda lagning trots att jag inte direkt är någon ungdom längre. (Undrar om det kan ha något att göra med mitt borstande efter konstens alla regler med vanliga tandborstar och specialborstar, för att undvika anmärkningar som måste åtgärdas hos tandläkaren...?) Men jag bestämde mig för att fortsätta gå till Folktandvården i alla fall, alldeles själv dessutom, det verkade ju faktiskt fungera riktigt bra!

Även dagens besök gick prickfritt. Jag till och med hoppade glatt ner från tandläkarstolen, styrkt av mitt nya "jagkangåtilltandläkarensjälvsjälvförtroende",  efter undersökningen. Tackade för mig, gick ut genom dörren, MEN hörde då tandhygienisten säga "då kallar vi dig om ett år igen", "ETT år, det brukar väl vara ett och ett halvt?" svarade jag. Även om jag nu kan gå dit själv känns det ju onödigt att springa där mer ofta än nödvändigt.

T: Ja, men eftersom en av dina visdomständer växer lite snett emot en annan tand, är det bra om vi håller koll på den lite oftare
M: Varför då? Kan man laga om det blir hål?
T: Nej, det är ingen idé att laga ett hål i den tanden eftersom den växer snett.
M: Nähä... men vad kan man göra då? Måste man RYCKA ut den (jag kunder knappt ta orden i min mun)? Tycker du att man borde göra det på en gång? För att undvika hål? Om det nu ändå kommer att bli HÅL? Benen började skaka och det kändes som att ansiktsfärgen försvann lite grann.
T: Nej, den där tanden går nog inte att rycka ut, den måste man operera ut, men det är inget vi behöver göra nu, vi vet ju inte att du kommer att få hål. Du har väldigt bra och fina tänder.
M: OPERERA?! Kan ni göra det här?
T: Nej, tanden är ju inte helt uppe, och växer snett, så den måste man operera bort på sjukhuset. Men det brukar inte vara något problem, man skär upp vid tanden, har sönder den i olika delar och plockar ut delarna var för sig.
M: Mhm.

Se´n gick jag ut i väntrummet och letade reda på en stol att vila på en stund, och samla mig tillräckligt för att ta mig till shopen och köpa en ny specialtandborste som jag inte testat förr.

Nu undrar jag vem som har tid att följa med mig till tandläkaren nästa gång.

Kan han så kan väl jag?

I lördags var jag på gymmet för första gången på väldigt länge. Jag försöker att träna lite ibland, men mest på annat sätt än med vikter, så det här med gym verkar ha blivit en smärre chock för min kropp! Chocken kan eventuellt ha blivit något värre än väntat eftersom jag, i min enfald, ibland tänkte "kan han så kan väl jag". Att han var just en han, 20 kg tyngre, ganska mycket mer vältränad än jag, och dessutom en tidigare elitidrottsman, glömde jag visst bort emellanåt.

En av alla övningar jag gav mig på var en ryggövning, med en stor vikt på ryggen. Jag hade antagligen inte behövt någon vikt alls, men "kan han så kan väl jag" tänkte jag, och pinade mig igenom några få upprepningar. Jag pausade en kort stund, tog mitt förnuft tillfånga lite grann, och sänkte vikten till hälften. Men nej, just det, jag skulle inte ha behövt någon vikt alls, det hade nog räckt med min kroppsvikt. Några upprepningar senare krånglade jag mig ur maskinen och pustade lite lätt.

Han ville då utmana mig i plankan istället. Jag avböjde vänligt men bestämt. Jag hade helt plötsligt blivit väldigt övertygad om att jag fått minstingens vinterkräksjuka, eftersom jag från den ena minuten till den andra började må riktigt illa (kvällen innan hade jag googlat "vinterkräksjuka 2012" och läst att sjukdomen oftast kommer väldigt plötsligt). Så himla typiskt, på gymmet och allt. Jag spanade efter närmaste papperskorg utifall det skulle bli riktig kris. Med papperskorgen i sikte, och fri väg dit, satte jag mig lite coolt och avslappnat i en ny maskin, medan han körde plankan i omgångar. Minstingen fick vara med som utmanare istället.

Jag körde några lätta upprepningar i bröst-maskinen (så heter den säkert inte...), och försökte hålla tillbaka vinterkräksjukan som faktiskt genast kändes lite bättre när jag sänkte tempot. Efter plankan var det sedan dags för uppvisning av den bästa magmaskinen. Jag hoppade glatt upp, han hängde på vikter, och jag testade att köra, men det hände ju ingenting! "Fel på maskinen", tänkte jag, "den sitter ju fast!". Han flyttade om vikterna (läs: tog bort), och ser man på, det var inte fel på maskinen! Efter att jag hade fattat hur den fungerade, kunde 10-kgs vikten hängas på, och då orkade jag säkert tio upprepningar (med fem pauser...), innan det var dags att avsluta passet.

Jag kände redan när jag gick ut genom dörren att jag var lite skum i kroppen, och det blev faktiskt ännu tydligare när jag skulle gå i den branta trappan för att att mig ifrån gymmet. Väl framme vid bilen bad han mig att köra. Mina ben var lätt skakiga, och armarna darrade lite, men det sa jag inte. Istället sa jag "men jag har inget körkort med mig, så det kanske är bättre att du kör i alla fall?". Och så fick det bli.

Nu har det gått över två dygn sedan gympremiären 2012. Jag känner mig fortfarande lite skakig, magmusklerna protesterar vid exakt varenda rörelse, men vinterkräksjukan har inte infunnit sig. Det skulle alltså kunnat vara så att jag var dumdristig nog att nästan ta ut mig lite? Men inte skulle väl jag? Illamåendet, och lite blodsmak i munnen kom faktiskt tillbaka lite idag när jag var ute och joggade. När jag kom fram till "Mördarbacken", som jag brukar ta det väldigt lugnt uppför, såg jag ett par högst upp i backen som gick (i snigelfart!), och då kunde jag ju inte dra ner på takten, hur skulle det se ut?! (Att jag sjunger och spelar lufttrummor när jag joggar, bryr jag mig däremot mindre om, vilket även jag, så här i efterhand, inser skulle kunna ses som lite irrationellt...). Inte förrän jag hade passerat dem. Jag mår fortfarande lite illa. Jag kanske får vinterkräksjukan ändå? Den kanske bara gör en väldigt långsam entré?

Om det, mot förmodan förstås, inte skulle vara så, så kanske jag hinner med ett till gympass i veckan. Det gav inte bara blodsmak, utan även mersmak. Men nästa gång kanske jag inte ska bry mig så mycket om vad han klarar av? Jag kanske ska fundera över att damma av det gamla programmet jag använde sist jag gick på gym? Eller så kör jag på intuition och känsla, som sist? Det borde funka, jag är ju förståndig, har gott omdöme och är ju ingen tävlingsmänniska alls faktiskt. Det var nog bara vinterkräksjukan som spökade sist i alla fall?

Gymmet, I´ll be back!



(Nu har jag använt allt bildutrymme i bloggen igen, så nu blir det bildfritt ett tag...)

Det blir ju nästan aldrig som man tänkt sig...

Nu är det sista helgen i november! För ett par månader sedan trodde jag att jag skulle befinna mig i Hamburg just nu, men så blev det inte. Då tänkte jag att "nähä, inte Hamburg, då får det bli svärföräldrarna i Katrineholm istället!", och så såg det faktiskt ut att bli... ganska länge. Ända till i torsdags kväll.

Efter en ganska lång arbetsdag, med föredragande i fullmäktige (i en talarstol med mikrofon! Jösses! Jag misstänker att det finns en anledning till varför jag inte är politiker ;)), kom jag hem, öppnade dörren, och möttes av minstingen i hallen. Han var ganska vit i ansiktet och sa att han hade ont i magen.  Jag tog av mig skorna, och frågade om jag skulle följa med honom in på toaletten. Han nickade, gick före, och höll för munnen. Jag hann bara ställa frågan "Mår du illa?", innan det visade sig väldigt tydligt att det var precis det som var felet... Den kvällen och natten slog vi inte klackarna i taket direkt. Jag och mannen sov båda två i bäddsoffan vid minstingens rum, för att kunna hjälpa honom efter bästa förmåga.

Trippen till barnens farmor och farfar har fått ställas in. Det vore ganska otroligt om vinterkräksjukan som sänkte sju förskollärare och nio barn på minstingens dagis, från den ena dagen till den andra, inte skulle lyckas dra med sig ytterligare en person i familjen. Eller kanske alla? Som verkar vara någon form av praxis när det gäller denna sjukdom. Igår när jag åkte hem från jobbet innehöll den gröna kassen från Hemlingby Köpcentrum dock ingenting från flaskaffären, utan istället en stor pumpflaska med handsprit, så man vet ju aldrig... :)

Annars tampas jag just nu för fullt med att Martin Stenmarck faktiskt bara är en och en halv kilometer härifrån, och att jag inte har någon biljett till evenemanget! Jag skulle ju inte vara hemma i helgen!

...men vi har ju träffats för, så jag får väl plocka fram minnena istället :)

Det blir ju nästan aldrig som man tänkt sig!

As W R

I fredags var jag på vinprovning med jobbet, vi hade "enhetskul" som det kallas. Det visade sig att en av mina jobbarkompisars vänner är sommelier och bland annat arbetar med att köpa in viner, hålla i vinprovningar, sälja viner till restauranger. Vi hade turen att "lura" upp henne till Gävle från Stockholm där hon vanligtvis håller till, och hålla i en liten privat vinprovning. Den tjejen kunde sin sak, verkade älska sitt jobb, och berättade allt som kunde vara av intresse om röda viner. (Eller ja... jag hade antagligen kunnat sitta och lyssna på henne i en månad utan problem, men jag tror inte att hon hade tid så länge.)

Åtta (!) olika viner fick vi prova, från Frankrike, Australien, Kalifornien och Italien, medan sommelieren berättade om vinets egenskaper, om varför det smakade som det gjorde, och om vinproducenten. Ett av vinerna var ett kungens husviner, men det var det vin som blev mest dissat, så det är väl bara att konstatera att gänget inte har kungliga smaklökar. 

Om jag upplevde mig själv som något vinintresserad innan fredagskvällen, så måste jag nog omvärdera det nu... till att jag är sjukt vinintresserad! Men det kanske lägger sig lite om ett tag...?

Helgen har för övrigt spenderats på hemmaplan. I lördags finpromenerade (dvs vi delade upp oss i två lag eftersom vi inte fixar att gå i samma affärer allihop, att jag bar runt på 3-åringen eftersom vi var kaxiga nog att lämna vagnen hemma eftersom minstingen egentligen är fullt kapabel att gå själv, räddade ett par märkesbågar från att inte bli slarvsylta i minstingens händer inne hos Fina Optikern, slet ner minstingen från allt som gick att klättra på på popcorn-restaurangen, och mutade ut minstingen från Polarn o Pyret när han kört tågbana tio minuter efter att vi handlat klart) vi på sta´n hela familjen, och inhandlade diverse presenter till födelsedagskalas som storbarnen är bjudna till, och åt lunch på popcorn-restaurangen, innan vi åkte hem och tittade på Star Wars VI, men när Yoda dog gav jag upp och tog en promenad istället. Jag är fortfarande lite upprörd över att ingen har sagt att han dör i filmen! Det var väl himla onödigt?!

Idag har vi varit på länsmuséet och kikat på utställningen Art Space Waste Race, och några av de andra utställningarna, innan vi nådde höjdpunkten enligt dottern då vi fikade. Väl hemma bakade jag, minstingen och dottern årets första lussekatter.

En stor kanin i stor bubbelplast, med en rosa lampa inuti. Lätt en av mina favoriter i återvinningsutställningen! 

Krigs Läkerol! Kanske något de skulle ha tagit till i protesterna när beskedet om fabriksnedläggningen kom...?

Dottern och minstingen pausade en stund framför en äkta tjock-TV, i 50-talshörnan på muséet.

Nu blire te å lussekatt, se´n go´natt!

Peppar, peppar

Jag har turen att tycka om väldigt mycket, alltså många saker, smaker, städer, länder och människor. Det kanske låter lite klyschigt, men på något vis kan det göra att jag känner mig rik, rik på ett annat sätt än när man har en plånbok full med pengar. (Det finns saker jag inte gillar också, som att spela en del spel, inte alla. Detta drar ner rikedomskänslan något, men det får jag nog leva med.)

Några saker har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och det är glass, choklad och chips! (Självklart fyller min familj en större plats, men nu var det inte familjen det var tänkt att det skulle handla om just nu :)) När jag gick på låg- och mellanstadiet var min stora passion OLW:s pepparchips! Lyckan var total när det var klassfest och jag lyckades få mamma att köpa en påse som vara bara min! Även om hon alltid sa att jag inte fick äta upp hela påsen samma kväll. Lika klokt som tråkigt, tyckte jag då.

På klassfesten i trean hade vi maskerad, jag var utklädd till operationssköterska, och hade självklart en påse pepparchips och en Coca Cola med mig. (Mamma och styvfar tyckte nog att det var praktiskt att låna kläder från jobbet. Undrar om dottern skulle gilla att bli utklädd till ekonom...? Hon skulle nog tycka att det var otäckt, och alldeles för tråkigt.) Jag har ett kort från klassfesten där jag sitter med handen i chipspåsen, och jag kan än idag komma ihåg den perfekt avvägda smaken, doften och konsistensen.

För mig var det helt obegripligt när OLW plockade bort pepparchipsen ur sitt sortiment, lika obegripligt var det förstås när GB tog bort Tip Top, Top Hat och Lakritspuck (som tur är har ju GB kommit på sitt misstag, och rättat till det)! Jag tycker fortfarande att OLW:s beslut var helt uppåt väggarna, och jag funderar en hel del över hur de egentligen tänkte! Frustrationen över detta blir alltid som störst när jag står framför chipshyllan på ICA inför helghandlingen.

Men nu! Som skänk från ovan! De perfekta pepparchipsen kan vara på väg tillbaka! I förmiddags såg jag en länk till OLW på Facebook, där man i tävlingen "Fredagsmys från förr" uppmanas att rösta tillbaka sina favoritchips. De två smaker som får flest röster kommer tillbaka i en limited edition. Och gissa vad? Pepparchipsen ligger på en klar andra plats, men är hack i häl med ranchchipsen som ligger på första plats!

Hjälp mig nu gott folk! In och rösta på pepparchipsen, så att jag får känna mig hel igen!

Rösta på pepparchipsen här!

(Jag gjorde en intressant upptäck när jag googlade OLW pepparchips, och gick in på "Bilder", där fanns en bild på minstingen...?! Kan alltså google känna av att han har så mycket pepparchips i generna?! Fantastiskt!)

Sjuk jakt på glömda kartonger

När hela eller delar av familjen har varit på resande fot på helgerna, och vardagen präglas av en massa annat än att ta hand om hemmet, är det en hel del som blir rörigt. När det dessutom går från sommar och höst till vinter hopas det lätt massor med kläder överallt! En del hade jag antagligen kunnat kasta ut i förrådet för länge se´n, men det känns onödigt att släppa taget om varma dagar innan man verkligen måste :)

I helgen var det tänkt att allt det där skulle ske. Alla upprensningar, kasta iväg de vissna höstblommorna, plocka ihop alla småsaker som spridits vind för våg i huset, gå igenom alla kläder som hänger i hallen, men som inte behövs den här årstiden, få plats med alla grejer i förrådet, och plocka ihop de sista sakerna på altanen och i trädgården.

I fredags förmiddag började jag känna en konstig värk i öronen, som sedan spred sig ner till nacken och upp över hela huvudet. Febern kom som ett brev på posten. Jag borde ha förstått det, med tanke på att hela Familjen L-A som vi var med på Åland har legat däckad i influensa och öroninflammation, men jag tänkte att faran nog var över...

Helgen har till stor del tillbringats i soffan och i sängen. Mannen har flängt runt på innebandymatcher, uträttat ärenden, och hunnit vara med på jobbfest.  Turligt nog har jag ändå haft förmågan att delegera, förklara och peka, så det mesta har faktiskt blivit gjort!

Veckan som gått sedan vi kom hem från Åland, har varit en helt vanlig vecka, med jobb skola, dagis, innebandyträningar, kör, gitarr och styrelseutbildning för mannen. Den stora grejen för mellanbarnet har varit en skoltävling som heter "Jakten på de glömda kartongerna". Tävlingen går ut på att varje hem ska återvinna så många pappersförpackningar som möjligt. En morgon blev det dock katastrof läge när mellanbarnet hittade en yoghurtkartong som hade slängts i brännbart, katastrofen var nära! Jag förklarade att det är mycket som tyder på att om det finns gammal yoghurt kvar i kartongen är det bättre att kasta den i brännbart än att diska den. Mellanbarnet var tveksam, men köpte mitt energisnack, och meddelade även sin fröken i skolan. Hon tyckte dock inte lika som jag, men jag konstaterade bara att vi i sådana fall tycker olika, och det verkade mellanbarnet acceptera.

En betydligt svårare nöt att knäcka var varför det inte gick att fylla i "vinkartong" bland förpackningarna på tävlingslistan. Jag sa att han istället kunde fylla i äggkartongskolumnen, och låtsas att det egentligen var en äggkartong vi hade återvunnit, och att det kändes onödigt med en helt egen vinkartongskolumn. Han höll inte med, och verkade tycka att förbrukningen av vinkartonger var lika självklar som förbrukningen av äggkartonger...

Nåja, en vecka kvar med kniviga återvinningsfrågor! Jag ska ta mig igenom detta, jag jobbar ju ändå på "Gävle Återvinnare" som mellanbarnet stolt berättade för sin fröken för att understryka att hans mamma har koll på sorteringsläget!

Åland

För en vecka sedan hade vi precis installerat oss i Familjen L-As stuga på Åland. Vi hade shoppat tax free på båten, hunnit handla mat, ätit pizza och sjunkit ner i soffan efter att ha lagt de minsta barnen.

Helgen fortsatte sedan i samma anda. Vi besökte Sjöfartsmuséet (där vår yngsta son blev utvisad...), åt lunch på både Hesburger och Texas Longhorn, besökte badhuset Mariebad och åkte så mycket vattenrutschkana att jag fick träningsvärk i benen efter allt spring i trapporna, lagade god mat, bastade, drack en öl, Halloween-pyntade, läste bok, tampades med energiska treåringar, avbröt syskonbråk, drack ett litet glas vin, och julpysslade!

Skepp o´hoj på Sjöfartsmuséet!

En av världens två enda, äkta sjörövarflaggor som finns bevarade.

Det är vackert på Åland.

Havtorn på tomten.

Tack Linda & Daniel! ...för ännu en härlig (och stundtals intensiv :)) resa.