Mors dag

Att det här med mors dag skulle hamna lite i skymundan även i år (på grund av stor konkurrens från GD/GIF Olympiaden) hade jag redan räknat ut, men när mannen igår kväll började svära över att han helt hade glömt bort mors dag insåg jag att mors dag 2013 skulle kunna bli lite annorlunda. Han poängterade, helt riktigt, att jag inte är hans mamma, och att ett eventuellt firande faktiskt skulle ordnas av mina barn.

Av dottern önskade jag mig en god morgon-kram.

Morgonen kom. Jag vaknade av mig själv. Jag gick upp, kokade gröt, började äta frukost, och läste tidningen. Ingen sa något. Förutom jag själv, som till slut sa "Visst är det trevligt med mors dag idag?". Barnen och mannen tittade på mig, och någon mumlade "ja just det, grattis på mors dag". Minstingen undrade "mamma, fyller du år idag?". Jag förklarade att det var alla mammors dag idag att man kunde tänka lite extra på sin mamma, och kanske vara ännu mer hjälpsam än vanligt. Det fångade inte fyraåringens intresse.

Förmiddagen gick i friidrottens tecken, och efter avslutade tävlingar köpte vi glass. Jag slog på stort och firade mors dag med en Tip Top i solen, innan jag cyklade iväg, alldeles själv, och köpte blommor till mamma. På väg hem från blomaffären stannade jag en stund på mammas altan och drack läsk tillsammans med henne och Lillasyster i solen. Jag konstaterade att det klassiska mors dags-firandet blir lite lidande av att GD/GIF alltid är samma helg, och sa till mamma att vi kanske kan hitta på något kul på mors dag om fem år, då vi har en lucka i GD/GIFandet. Det tyckte hon lät som en bra idé! :)

Väl hemma stod lunchen på bordet, och sedan tog mannen med sig minstingen och dottern ner på stan en sväng för att köpa allergimediciner och skolavslutningskläder till dottern (vilket hon klarar utmärkt själv, men hon vill gärna ha någon med som öppnar plånboken :)).

Jag fick lägga mig i solstolen på altanen, alldeles själv. Sedan knöt jag på mig springskorna och sprang en runda i det fina vädret, alldeles själv.

Jag kom hem samtidigt som shoppinggänget, som även hade fått med sig ett fång ljusrosa rosor och en prinsesstårta hem till mig. Mannen och dottern drog iväg igen till GD/GIF, men jag stannade hemma med minstingen och blåste såpbubblor och blev friserad.

"Mamma, du är fin och har så fint hår. Du ser ut som Lilla Sjöjungfrun i min bok Sagoskatten."

Dagen avslutades med pizza och tårta!

Mors dag blev annorlunda, men på ett bra sätt. Jag fick äta min favoritglass i strålande sol, cykla och välja blommor alldeles själv, jag fick en härlig pratstund i solen med mamma och syster, jag fick ligga i solstolen helt ostört, jag fick springa i det fina vädret, jag blev friserad, jag slapp laga mat, jag tvättade inte, jag fick fina rosor, tårta, och glada och nöjda barn.

Det kanske låter tråkigt att göra "ingenting" alldeles själv, men ibland är det precis det en mamma behöver! Och när jag inte var alldeles själv, var jag behövd av mina barn, och på något vis är det väl det det handlar om när man är mamma, det är ju det som är själva grejen. Inte att få ett paket sista söndagen i maj varje år!

GD/GIF Olympiaden

Helgen har präglats av GD/GIF Olympiaden, precis som sig bör för de allra flesta gävlebor som har barn som går i årskurs tre till sex. Invigningen gick av stapeln igår morse, med samling 7.40 för dotterns klass. Jag och sönerna i familjen stannade dock hemma, tog sovmorgon och åt en lång frukost, medan mannen och dottern drog iväg till Gunder Hägg Stadion.

Heja Ebba!

Tufft att vara publik :)

 Dottern var helnöjd redan efter invigningen eftersom hennes klass vann skylttävlingen (med temat "Sluta mobba punkt nu") bland femmorna. Sedan följde grenarna 60 meter, 800 m terräng och kulstötning, under dagen. Fokus på vid vilken tidpunkt det skulle vara lämpligt att köpa godisremmar, var nog minst lika stort från dottern, som fokus på själva tävlingsmomenten. Trots detta lyckades hon även i år knipa till sig en plats i klassens stafettlag. Hon verkar ha någon form av bra anlag för det där med kortdistanslöpning. Undrar vem hon har fått det av...? :)

5Bs fina och fyndiga skyltar.

I morse fick vi sovmorgon, då stafettförsöken inte drog igång förrän strax före lunch. När vi slog upp morgontidningen kunde vi se dottern både på första sidan, och på bild inne i tidningen, en rolig start på dagen :) Mellanbarnet drog iväg på fotbollsträning som vanligt 9.30, och mannen passade på att sticka ut och springa... Jag kom på mig själv med att tänka "Ehh... vad hände? Hur hamnade jag här? Vem har lyckats smyga in så mycket idrott och motionsaktiviteter i mitt liv? Och när hände det?". Jag har inte kommit på svaren än, men nåt skumt är det. Jag tror att det måste ha kommit successivt i kombination med listiga avledningsmanövrar.

Jag och minstingen väntar på att stafetten ska dra igång.

Nervöst!

Efter stafetten hade vi GD/GIF-paus i några timmar, innan det var dags för den sista grenen för i år, längdhopp. När hela klassen hade hoppat klart gick solen i moln och kylan smög sig på. Det blev dags att packa ihop och tacka för i år.

Mellanbarnet har redan nu börjat ladda inför nästa år när han äntligen får vara med och tävla. Han är dock lite bekymrad över att han inte kommer att få tävla direkt mot sin syster. Jag förklarade för honom att det inte är viktigt att fokusera på andras prestationer, utan att man egentligen tävlar mot sig själv. Han tittade på mig som att jag kom från en annan planet.

Minstingen är lite bekymrad över att det verkar vara så lång tid kvar innan det är hans tur att få var med, och att det inte räcker med att bli skolbarn (vilket bara det känns oändligt långt borta för en fyraåring) för att ha sin biljett klar till GD/GIF. Men efter en del diskussioner kom han till slutsatsen "Jamen mamma, när det är min tur att vara med, när jag har varit skolbarn länge, när jag inte är dagisbarn längre, då ska jag vara med och springa, och då ska du och pappa och mormor och Sanna och Lotta vara här och heja på mig, och säga heja Johan. Visst mamma?". Den som väntar på nåt gott.

Det är lite oklart hur det gick i alla tävlingar för dottern och hennes klass, men jag tror hur som helst att alla hade riktigt kul, och det är ju huvudsaken, inte att vinna (har jag hört... :)).

Hagelslag och kalas

Den här helgen måste ha varit rekordkort! Eller så är det bara jag som är ruskigt snabb att vänja mig vid kortveckor och långhelger. Jag konstaterade igår, när jag såg att det var så många som flaggade, att det dessutom är pingst, den helgen går ju nästan obemärkt förbi nu när den röda dagen är bortplockad.

En nyhet i helgen har varit det nya pålägget hagelslag (uttalas ungefär haschelslasch), som en holländsk kollega var så snäll och donerade till mig. Pålägget är mycket likt strössel, men har en annan smak, och en lite annan konsistens. Jag kan förstå att det både låter, och ser lite skumt ut, men både jag och dottern tyckte att det var riktigt gott! Fast det är nog en underdrift att säga att dottern tyckte att det var riktigt gott... Hon har nu ätit hagelslag till frukost, mellanmål och en middag, hon har även väldigt tydligt deklarerat att hon kommer att sträva efter att gifta sig med en holländare, så att hon kan flytta till Holland (jo, jag vet att landet heter Nederländerna) och äta hagelslag varje dag. Det ska bli intressant att se hur hon hanterar situationen när burken med det holländska strösslet tar slut.

Kalastårta

Ännu ett litet kalas för att fira minstingens 4-årsdag har gått av stapeln idag. Äntligen fick han ha ett kalas i egen regi, med barn från dagis som han själv ville bjuda, en rosa tårta med godis på (och ett pappersparasoll i mitten, som han fick i sin efterrätt på popcornrestaurangen på födelsedagen, mycket viktigt att inte glömma!), och på kakfaten låg det dammsugare och kex med choklad.

Ny såpbubbelmaskin!

Kö till fiskdammen.

Men jösses, vad sju 4-åringar kan hitta på mycket saker på två timmar! Framför allt när det ska grillas och ätas korv med bröd, när det finns en stor studsmatta, en kanin, en sandlåda, en lekstuga, nya leksaker, såpbubblor, bollar, lego, och när det ska fikas med kex, tårta och saft, och sedan fiskas i fiskdamm! Det är en mycket god idé att skriva en sluttid redan på inbjudningskortet för liknande tillställningar. Minstingen var mycket nöjd med sitt kalas "med alla barnen", och somnade väldigt snabbt ikväll.

Det finns det fler som kommer att göra.

Ingen guldmedalj i föräldraskap

Idag när jag svängde in på dagisgatan, var det extremt många bilar parkerade längs vägen. Det brukar oftast betyda att det är nåt happening på gång... Min hjärna gick igång på högvarv "Har jag fått någon information om något? Något som jag måste ha glömt? Har minstingen nämnt något hemma som skulle kunna föranleda detta?". Men jag kunde bara hitta ett svar på alla dessa frågor, och det var "Nej".

När jag klev ur bilen (väldigt långt från dagis), och gick mot gården, kunde jag på håll se ballonger och välkomstplakat... Kunde det vara den årliga vårfesten? Jag började bläddra i minnesbanken... Brukar den verkligen vara så här tidigt? Det året minstingen föddes var han verkligen väldigt nyfödd när festen var, det kommer jag ihåg, för jag fick avbryta kalasandet och gå hem och amma. Minstingen är född den 7 maj, och jag ammade honom bara någon vecka, så jo, vårfesten brukar nog vara den här tiden på året.

Välkomstplakatet som kastade sig emot mig och slog mig i skallen (åtminstone kändes det så), bekräftade det jag befarade; det var vårfest, idag, och vi hade missat det!

Jag hann precis in på gården för att se barnens sånguppvisning, vilket även var startskottet på festen. För att kompensera att jag var lite sen, hoppade jag lite upp och ner och vinkade för att minstingen skulle se att jag var på plats. Efter avslutad sång sprang han fram till mig och ropade "Mamma, har du fika med dig? Vi ska fika idag!" (fast det kändes mer som att han lade en tung sten i mitt hjärta...). Jag fick ärligt svara att jag inte hade fika med mig, men sa att om vi skyndade oss kunde vi åka hem och hämta fika, och då skulle han ju dessutom få välja kakor och dricka själv! Han tyckte att det var en strålande idé!

Under vår snabba promenad på väg tillbaka till bilen berättade minstingen "jag såg dig när du lyssnade på vår sång, mamma, jag såg först ditt huvud, sen din hals, dina axlar, dina armar, dina händer, och din mage när du hoppade, då såg jag att du var där". Med ens kändes den där stenen i hjärtat inte lika tung längre.

Väl hemma var storbarnen också på plats, och hoppade studsmatta i eftermiddagssolen. När de hörde att det vankades fika, var de inte sena att hänga på tillbaka till dagis.

Mannen, som hade fått ett lätt stressat samtal från mig där han blev beordrad att köpa korv med bröd och infinna sig på dagis inom en millisekund, infann sig också efter en stund. Men då hade vi andra redan påbörjat vår baklängesmiddag på gräsmattan i solen, med att dricka upp all festis och äta ett halvt paket Singoalla. "Det spelar ju inte så stor roll i vilken ordning man äter, bara allt går i", förklarade jag för barnen, som faktiskt inte protesterade alls, storbarnen log mest och verkade tycka att jag var ganska klok. Minstingen svarade "mamma, jag vill vara med dig alla dagar och alla nätter", och det kändes som  ett väldigt fint betyg. Framför allt för mig, just då, som en kvart tidigare hade känt mig som världens sämsta mamma som definitivt inte förtjänade någon guldmedalj i föräldraskap.

Bäst att passa på?

När det är långhelg, som det var i helgen, kan man verkligen passa på att ta det lugnt! Framför allt när man, som jag, arbetar halvdag före röd dag och dessutom är ledig klämdagen vid Kristi Himmelsfärd. Eller så kan man ju göra precis tvärtom, och försöka klämma in så mycket det bara går när man är ledig, enligt "bäst att passa på-principen". Så gjorde vi.

I torsdags hade vi 4-årskalas för minstingen, men innan dess skulle det bakas bullar och fixas tårta, så då kom den halvlediga onsdagen väl till pass. Självklart ville minstingen själv vara med och leka bagare, vilket självklart är trevligt och charmigt på sitt sätt, men gör lätt att momenten drar ut lite på tiden. Till slut ledsnade han till och med själv och sa "nä, nu får du göra klart det här själv, mamma", och det tyckte vi nog var en bra lösning båda två.

På torsdag förmiddag kom barnens farmor och farfar, sedan ramlade mormor med familj in, och så Familjen C, och det efterlängtade kalaset kunde börja! Först med paketöppning, sedan bullar och kakor, sedan tårta, pusselbyggande och hoppande på studsmattan (men då avstod vi över 10 år).

Fredagen startade med ett besök i färgaffären för att köpa färg till renoveringen av minstingens rum som nu skulle bli mellanbarnets. Till slut lyckades vi enas om en grå och en röd nyans, och mellanbarnet talade om för sin pappa att han tyckte att det var lite synd att pappan inte kan några bra, viktiga saker som elprylar och tapeter, bara godis. Vi gillar olika.

Sedan började det stora helgprojektet; att flytta in minstingen (och då framför allt alla hans leksaker) till mellanbarnets rum, flytta ut mellanbarnets saker, sedan MASKERA, och sedan, äntligen, måla! Vi var klara innan midnatt med målningen.

På lördag morgon väckte mellanbarnet mig tidigt för att tala om att hans storasyster mådde dåligt, och att det syntes väldigt tydligt på hennes golv nedanför sängen... Det blev ett snabbt uppvaknande, och sanering av dotter och golv. Hon blev nerbäddad i soffan resten av dagen, och magsjukesymptomen byttes efter några timmar ut mot över 39 graders feber. Stackars liten.

Mannen och sönerna åkte till IKEA och zoo-affären, förlustade sig och köpte nya möbler till mellanbarnets rum, och nya Musse Pigg-rumpor till akvariet som vi hade lovat minstingen. Sedan var det bara att börja skruva. Och skruva. Och skruva. Och skruva. Och skruva. Tills det blev sen kväll. Men till slut stod det en ny loftsäng, ett skrivbord och en ny byrå i det nymålade rummet. Puh!

I söndags vaknade jag upp och insåg att löven nästan hade passerat musöronstadiet på björkarna! Jösses! Det betyder ju att den optimala tiden för att beskära rosorna nästan redan är förbi! Hur lång var den tiden i år egentligen?! Ungefär en millisekund? Bara att kavla upp ärmarna utomhus med andra ord. Eller snarare dra ner ärmarna och sätta på sig ett par ordentliga handskar för att inte bli helt uppriven av alla taggar.

Sedan kom minstingens gudisar för att fira honom. Uppvaktning nummer tre för 4-åringen...

Trots det rigorösa kalasandet, har den stående frågan sedan den sjunde maj varit "men när kommer barnen?". Jag hade någonstans hoppats att frågan skulle glömmas bort, eller rinna ut i sanden. Men det gjorde den förstås inte. Så i söndags kväll fann jag mig själv sittande vid köksbordet, skrivande kalasinbjudningar till sex stycken barn från dagis som minstingen själv har räknat upp otaliga gånger som önskade kalasgäster. På söndag blir det alltså kalas igen. Den här gången bjuds det på korv (kycklingkorv om man inte äter gris) med bröd, Tom & Jerry-kex och en tårta med godisbilar på. Aktiviteter blir fiskdamm och studsmattehoppning. Kalas i 4-åringens regi.

Undrar om han ens kommer att komma ihåg hur firad han blev när han fyllde 4 år? Undrar om jag kommer att komma ihåg att lyssna på barnets kalasönskemål från början i fortsättningen? Men det är ju alltid kul med kalas! Det kommer vi nog ihåg båda två :)

Vi konstaterade alldeles nyss att vi inte ska göra något särskilt i helgen, förutom kalaset. Och det är ju bra, för när det är lugnt kan man passa på att fixa gardiner, lampor och matta till mellanbarnets rum, och så har vi säkert gott om tid att baka tårta, och fixa present till det där kalaset som dottern är bjuden till. Och leta skolavslutningskläder. Och så är det fotbollsträning på söndag morgon. Och visst gapar krukor och blomlådor lite väl tomma runt huset? Eftersom vi har en lugn helg framför oss borde jag kanske plantera lite. Men ibland får jag en känsla av att det inte är bäst att passa på med allt samtidigt.

Jag kanske är lite crazy och struntar i att mellanbarnets rum inte är helt klart, och att blomlådorna är tomma... Fast jag kanske inte struntar i att det var alldeles för länge sen jag hade en stund med Mr Grey, och när jag har en lugn helg är det bäst att passa på! Man måste nog bara lära sig att välja vad det är man ska passa på med. Så måste det vara!

Bak

Ah! Vackert väder, halvdag på jobbet, och friskvårdstimme som utnyttjades på gymmet! Feels good :)

Minstingen fick en av sina högsta drömmar uppfyllda; att bli hämtad på dagis med cykel! Det var en stor dag! Inte lika stor som gårdagen när han äntligen fyllde fyra år, men inte långt därifrån. Det var ett väldigt vinkande och ropande till alla barn och all personal som möjligtvis skulle kunna få en skymt av hans flådiga transportmedel för dagen; min buteljgröna, treväxlade Crescent, anno 2001! Den förtjänar verkligen alla glada tillrop den kan få...

Väl hemma, efter många och långa diskussioner och iakttagelser från passageraren i barnsadeln, skyndade vi oss in för att sätta bulldegen. Nybakade bullar är nämligen önskade inför morgondagens kalas. Minstingen är den enda av barnen som tycker om, och önskar sig bullar, så då är det bäst att passa på när det verkligen uppskattas! Både baket OCH bakverken!

När bullarna väl var gräddade, studsmattan hoppad på, Lego Star Wars-filmen tittad på och såpbubbelsvärdet  hade fäktats med, satte vi äntligen igång med huvudnumret för dagen: att fylla tårtan! Det kan dock vara så att det är lite skralt med fyllning i tårtan i morgon, eftersom en hel del nog hamnade i minstingens mage, men det är ju hans dag, och han som får bestämma (åtminstone lite grann).

"Mm, gott!"

Tårtbak

Ett litet orosmoln finns dock inför morgondagen; minstingens fisk Mussepiggrumpan "kilade vidare" igår kväll, så nu är "Mussepiggrumpan II" utan kompis i akvariet, och det känns inte helt schysst. Minstingen sa "jag måste kolla så att han mår bra nu när han inte har nån kompis mer. Vi måste köpa en ny kompis till honom, mamma, han tycker inte om att vara ensam, man vill inte vara ensam". Jag tror att  han har rätt, så nu har jag lovat att det blir nya mussepiggrumpor allra senast i helgen. Minstingen trodde att att den ensamma fisken skulle klara sig utan kompis tills dess, och jag hoppas att han har rätt.

Jag och mannen låtsas att det är fredag, och har tagit fram en fin vinflaska från Sydafrika, som min lillasyster har släpat hela vägen hem till mig (eller kanske till oss), från vingården som hon passade på att åka till när hon besökte ett gäng Metallica-konserter i Kapstaden och Johannesburg. Jag har lovat att jag kan följa med tillbaka och köpa en ny flaska, för det ser ut att vara väldigt vackert i Sydafrika, och gott vin kan de definitivt göra!

Johan 4 år!

Idag fyller minstingen 4 år! Han är ingen bebis längre! Den gränsen går visserligen inte vid 4 år, men eftersom han är yngst, och dessutom nästan lite sladdis, har jag svårt att förstå att även han blir stor.

Som tur var hade han köpt ett eget födelsedagskort igår! "Själv är bäste dräng."

I morse blev han uppvaktad med paket på sängen, och deklarerade sedan klart och tydligt att "jag är stor nu, och stora barn dricker inte välling, nu vill jag ha vanlig frukost med husyoghurt och mjölk i skål, smörgås, och O´boy, varm, inte kall". Det går inte att anklaga honom för att inte vara tydlig i sina beställningar.

På sin födelsedag kan man också få bestämma vad familjen ska äta för middag. Minstingen önskade först pulvermos, korv och ketchup. Det var kanske inte precis vad jag hade tänkt mig, så jag försökte komma med anda bra förslag, bl a att vi kunde köpa hem kinamat eftersom sötsur sås är en stor favorit hos 4-åringen. När han förstod att restaurangmat var ett alternativ, var han inte sen att föreslå att vi skulle åka till popcornrestaurangen hela gänget, och att vi skulle åka buss dit "inte våran buss, mamma, jag vill åka den gula bussen (lokalbussen)". Sagt och gjort!

"Mamma, du är snällast i hela världen!"

På torsdag fortsätter firandet med ett mer sedvanligt födelsedagskalas!


Länkar till inlägg från minstingens födelsedagar:

Johan 3 år

Johan 2 år, i bilder

Den 7 maj 2009



För ett år sedan skrev jag att minstingen själv sa att det var när han hade fyllt tre år, som han skulle bli stor. Vilket för honom betydde att han skulle sluta med blöja och napp. Det har han lyckats alldeles utomordentligt bra med. Sedan i höstas har även sett fram emot att få börja på storbarnsavdelningen på dagis, en önskan som slog in förra veckan. Och i morse slutade han med välling också! Det verkar dock ha varit högst temporärt, för i kväll kom en vällingbeställning igen, innan han skulle gå och lägga sig. Men det kanske var lite tur också. Han kanske kan ta det i lite mindre steg? Och inte bli så stor så snabbt? För min skull?

Grattis på din dag, älskade lilla unge!

Hej Bloggen, jag saknar dig!

Oj! Sist jag skrev här var den 18 februari! Det är ju två och en halv månad sedan! Helt galet! Jag vet inte riktigt varför det har blivit så egentligen. Jag har bara inte tagit mig för att skriva, inte i det här forumet. Ibland finns bara inte behovet.

Jag hoppas att du kan förlåta mig Bloggen, för att jag inte har tagit hand om dig så väl på sistone. Jag kan inte lova att jag kommer att besöka dig lika ofta som tidigare heller just nu, men jag hoppas att du har överseende med det, och att jag får komma tillbaka till dig när tiden är rätt.

Nu har jag börjat längta efter att skriva igen, så jag hoppas att jag kommer att göra det lite grann framöver, för det känns bra i fingrarna, och i själen, på nåt vis :)