Ingen guldmedalj i föräldraskap

Idag när jag svängde in på dagisgatan, var det extremt många bilar parkerade längs vägen. Det brukar oftast betyda att det är nåt happening på gång... Min hjärna gick igång på högvarv "Har jag fått någon information om något? Något som jag måste ha glömt? Har minstingen nämnt något hemma som skulle kunna föranleda detta?". Men jag kunde bara hitta ett svar på alla dessa frågor, och det var "Nej".

När jag klev ur bilen (väldigt långt från dagis), och gick mot gården, kunde jag på håll se ballonger och välkomstplakat... Kunde det vara den årliga vårfesten? Jag började bläddra i minnesbanken... Brukar den verkligen vara så här tidigt? Det året minstingen föddes var han verkligen väldigt nyfödd när festen var, det kommer jag ihåg, för jag fick avbryta kalasandet och gå hem och amma. Minstingen är född den 7 maj, och jag ammade honom bara någon vecka, så jo, vårfesten brukar nog vara den här tiden på året.

Välkomstplakatet som kastade sig emot mig och slog mig i skallen (åtminstone kändes det så), bekräftade det jag befarade; det var vårfest, idag, och vi hade missat det!

Jag hann precis in på gården för att se barnens sånguppvisning, vilket även var startskottet på festen. För att kompensera att jag var lite sen, hoppade jag lite upp och ner och vinkade för att minstingen skulle se att jag var på plats. Efter avslutad sång sprang han fram till mig och ropade "Mamma, har du fika med dig? Vi ska fika idag!" (fast det kändes mer som att han lade en tung sten i mitt hjärta...). Jag fick ärligt svara att jag inte hade fika med mig, men sa att om vi skyndade oss kunde vi åka hem och hämta fika, och då skulle han ju dessutom få välja kakor och dricka själv! Han tyckte att det var en strålande idé!

Under vår snabba promenad på väg tillbaka till bilen berättade minstingen "jag såg dig när du lyssnade på vår sång, mamma, jag såg först ditt huvud, sen din hals, dina axlar, dina armar, dina händer, och din mage när du hoppade, då såg jag att du var där". Med ens kändes den där stenen i hjärtat inte lika tung längre.

Väl hemma var storbarnen också på plats, och hoppade studsmatta i eftermiddagssolen. När de hörde att det vankades fika, var de inte sena att hänga på tillbaka till dagis.

Mannen, som hade fått ett lätt stressat samtal från mig där han blev beordrad att köpa korv med bröd och infinna sig på dagis inom en millisekund, infann sig också efter en stund. Men då hade vi andra redan påbörjat vår baklängesmiddag på gräsmattan i solen, med att dricka upp all festis och äta ett halvt paket Singoalla. "Det spelar ju inte så stor roll i vilken ordning man äter, bara allt går i", förklarade jag för barnen, som faktiskt inte protesterade alls, storbarnen log mest och verkade tycka att jag var ganska klok. Minstingen svarade "mamma, jag vill vara med dig alla dagar och alla nätter", och det kändes som  ett väldigt fint betyg. Framför allt för mig, just då, som en kvart tidigare hade känt mig som världens sämsta mamma som definitivt inte förtjänade någon guldmedalj i föräldraskap.