En riktigt bra lördag!

I fredags ringde kompis L och sa att hon hade fixat barnvakt till på lördagen, så att hon och jag kunde gå på stan! Alldeles själva! Eller ja, själva och själva, det skulle ju antagligen vara ett helt gäng andra på stan också förstås, men vi skulle få vara där med varandra, UTAN gubbar och barn! Helt galet!

Jag hade egentligen inget ärende, inget jag skulle handla och så, förutom en ny hudlotion från Apoteket. L skulle inte handla något särskilt heller, bara en liten sväng in på Glitter för att köpa nån hårgrej, sen vi skulle bara så strosa runt, umgås, och äta god lunch på restaurang!

Mannen hade dessutom den goda smaken att ta med minstingen ut och byta däck på bilen, så jag fick duscha och tvätta håret utan att minstingen hade tusen ärenden som måste dryftas bakom ett fladdrande duschdraperi. Sen krönte de däckbytet med en tur till biltvätten, som minstingen inte längre är rädd för, vilket han skulle poängtera många gånger under eftermiddagen och kvällen! Jag fick alltså även klä på mig, och piffa klart helt ifred! Man skulle kunna anta att jag kände mig som sjutton igen! Och ungefär så var det (om man kan bortse från rynkor och annat som tyngdlagen har påverkat en aning med åren...).

För att gå all in på det här med sjuttonårskänsla, testade jag även att ta en spegelselfie! Jag kunde ju!

Väl nere på stan började vi på Glitter. Och jag ville väl egentligen inte att L skulle känna sig ensam i shoppingen, så jag stödhandlade lite jag också. Sen vet jag inte riktigt vad som hände... Jag hittade en hel del saker som jag faktiskt hade tänkt väldigt länge att jag behövde! ...och kanske nån liten grej som jag inte riktigt visste innan att jag behövde, men som jag kom på att jag behövde där och då. Och det var föstås en himla tur, att jag kom på det precis då!

Efter en stund började mitt humör göra sig påmint så då gick vi till Brända Bocken och tog varsin hamburgare. Bästa burgaren på väldigt länge!

Sen fortsatte vi att göra stan en liten stund till, innan det var dags att göra ett depåstopp hemma, för lite vila och klädbyte innan fyra femtedelar av familjen packades in i bilen och skjutsades hem till Familjen LA på middag.

Lördagen avslutades tillsammans med Gula Änkan och en rivstartad grillsäsong med extra allt!

Hej barnen! Jag stör väl inte när ni äter?

...och på söndagen åkte jag till Apoteket och köpte en ny hudlotion, för det hanns inte riktigt med dagen innan, det blev lite stressigt med allt strosande...

Vardagsutmaningar

Idag ringde mellanbarnet mig när jag var på jobbet, och sa "Mamma, har du och pappa köpt ett hus? Ska det stå ett hus på vår gräsmatta?! Ett riktigt hus med golv? Jag blir faktiskt lite chockad när jag kommer hem från skolan och det står ett nytt litet hus på gräsmattan utan att ni har sagt nåt!". Jag hann tänka en liten stund innan jag insåg att vi kanske hade fått den där boden levererad som mannen pratade om för ett tag sen... men det var verkligen länge sen han nämnde nåt. Jag sa till mellanbarnet att jag delvis delade chocken med honom lite grann, och undrade om det kanske kunde vara boden som pappan hade beställt...? Och jo, det trodde han nog att det kunde vara.  Tur, tänkte jag.

När jag kom hem såg jag mycket riktigt att det stod ett litet hus på gräsmattan, men tyvärr inte alls på den plats där jag helst hade sett att det stod; som insynsskydd mot gatan. Allra, allra helst hade jag förstås velat ha boden på baksidan, ner mot skogen, men det var inget alternativ eftersom den inte går att transportera dit... (fast ärligt talat undrar jag om inte Martin Timell hade löst det på nåt bra sätt, eller kanske Mac Gyver?)

Nu står det alltså en mintgrön bod, på helt fel plats på gräsmattan. Dags att lägga i en växel på gymet med andra ord... så att musklerna inte bara räcker till målningen, utan även till att flytta huset. Otur, tänker jag lite nu.


Jag blev lite utmattad av att bara tänka på denna trevliga utmaning, och tänkte att det skulle bli ganska skönt att få krypa ner i minstingens säng och läsa en godnattsaga för honom. Jag  hade bespetsat mig på något i stil med "Totte bakar" eller kanske "Emma och lillebror". Det hade inte minstingen. Hans planer var betydligt mer avancerade. Han hade letat fram boken som jag köpte åt honom i London för ett par år sedan! Som sig bör gällande böcker för brittiska barn, är boken skriven på engelska... Detta var förstås ingenting som minstingen såg som ett problem, det var ju bara för mig att översätta à la minute! Det kan kanske låta enkelt, men det är det inte, när barnet vill ha samma flyt som i vilken annan sagoläsning som helst.

Bokens innehåll ska jag verkligen inte klaga på, och minstingen hade redan koll på vilken flagga som vajar på Buckingham Palace när drottningen är hemma, respektive när hon inte är hemma. Han hade även stenkoll på vad en telefonkiosk är (något som antagligen inte är jättevanligt för någon som är född 2009), hur hög London Eye är, att det finns gorillor på London Zoo, att det först bodde kungar och drottningar i Towern innan det började användas som fängelse, att det finns dinosaurieskelett på naturhistoriska museet, och att han gärna vill åka till Piazzan i Covent Garden!

Boken avslutades även med kontrollfrågor, som inte fick hoppas över eller fuskas med! Det gällde alltså att läsa ordentligt och memorera.

Galet fascinerande hur mycket ett litet barn kan lära sig på så kort tid!

Den avslappnande sagostunden fick nog mer karaktären av en engelsklektion än en mysstund... För mig alltså.

En allroundjacka

En ganska ovanlig helg är snart till ända. Den rivstartade i fredags med cowboyhatt, kor, indianer, linedance, ribs, music quiz, dans och jobbfest, innan det var dags för några timmars sömn inför nästa evenemang; The Fooos första konsert som skulle gå av stapeln i Annexet vid Globen. Men innan konserten hade storbarnen önskat att gå på stan i den kungliga hufvudstaden och shoppa lite. Jag sa "OK då", och hängde på.

Jag hade överlåtit min The Fooo-biljett till min betydligt mer konsertvana lillasyster. Även om hon nog inte ser sig som en äkta Foooer ställde hon snällt upp för barnen och ledsagade dem i konsertvärlden bland i falsett skrikande tonårstjejer. Hon är en supermoster!

Jag och mannen hängde kvar i krokarna vid Globen under konserten, och testade lite kul öl, åt god mat, och hittade varsin saccosäck att vila i innan det blev dags att köra hem det trötta konsertgänget i den mörka natten. De var nöjda, men hade tagit det ganska lugnt och hållit sig lite i bakgrunden, vilket var tur, då inte mindre än nitton tjejer svimmade innan The Fooo ens hade kommit upp på scenen!

Så. Så var det det här med shopping i storstan. Den är ju betydligt bättre än i en liten stad. Det förstår nog vem som helst. Jag skulle inte ha nåt egentligen, och jag var dessutom ganska seg efter fredagens kalasande som hade gjort att nattsömnen blev lite naggad i kanten. Jag hade mest tänkt hänga på tjejligan. Inte styra så mycket, och inte bestämma några affärer. Det här var ju deras dag. 

Lämpligt nog önskade dottern besöka Åhléns som första affär. "Bra", tänkte jag, "då kan jag ju passa på att åka upp en trappa och titta lite på de där Jofama-skinnjackorna, en sån där som heter Paris och är designad av Marie Serneholt".  Kanske känna lite på en också. Men jag skulle ju inte ha nåt. Bara kolla läget lite, sondera terrängen... man måste ju ha lite koll på utbudet.



Och förresten hade ju kompis KA talat om tidigare i veckan att hon hade beställt en sån jacka. Bäst då att titta ordentligt hur jackan såg ut. Kul att ha koll på läget och så.

Jag hade ju faktiskt smugit förbi de där jackorna förra gången jag var i storstan också, men inte känt så mycket på dem. Det har dessutom snurrat runt en del bilder på just de här jackorna det senaste året, så det är klart att jag har tänkt på dem. Vem har inte det?

Jag talade om för KA att jag köpte en ny vårjacka förra våren, så jag skulle inte köpa någon ny jacka i år. Fast en skinnjacka är ju knappast en vårjacka, kom vi fram till. Det är ju lite mer av en allroundjacka. Och en Paris-jacka är ju inte heller precis samma sak som en klassisk biker-modell (som jag redan har), det är väldigt många detaljer som är annorlunda.

Och om man har tänkt på en jacka så mycket som jag har gjort på den där jackan, då skulle man inte kunna kalla ett eventuellt köp för spontant.

Så. Om det nu skulle ha varit så att jag eventuellt hade köpt den där jackan, så hade det definitivt inte varit samma sak som att spontanköpa en vårjacka. Det hade mer varit tal om ett mycket genomtänkt inköp av en allroundjacka.

Jag ville bara klargöra det.

"Jag kan ju nästan allting!"

Idag var det dotterns tur att besöka tandläkaren, och det föll på min lott att följa med! Sönerna i familjen har jag följt med någon gång, men inte dottern sedan hon hamnande i skolåldern. I den vevan upptäcktes det att hon har en "störning i emaljen", något som man tror kan bero på att hon hade en infektion i kroppen vid några av tändernas bildande. För att få ordning på en del av tänderna har hon gått igenom många tandläkarbesök, fått många bedövningssprutor, och många olika typer av fyllningar. Allt tillsammans med mannen. Det här med tandläkaren är inte min kopp te.

Idag var jag tvungen. När jag väl lyckades hitta dottern, i skolan, hade vi exakt femton minuter på oss innan hon skulle infinna sig i tandläkarstolen på andra sidan stan, men när man snart ska fylla tretton är det ingenting som orsakar någon som helst form av stress (hos den blivande tonåringen alltså, värre var det för mig). Vi hann i tid. På sekunden. Väl framme bad jag henne att borsta tänderna, men tandborsten och tandkrämen som jag påminde om ungefär fem gånger på morgonen låg visst kvar hemma... Jag ryckte en tandborste och en liten tandkräm från shoppinghyllan, och sa till dottern att vi fick betala sen.

Undersökningen gick bra. Även för dottern. Hon bokade även in en tid för att fästa ett tandsmycke, en regnbågsfärgad diamant... Hon ska alltså gå till tandläkaren snart igen. Helt frivilligt. Jag försäkrade mig om att det var OK att hon fick gå dit själv, och att jag bara behövde sticka in kortet och betala senare samma dag. Nu ska jag bara förankra den idén hos dottern också.

Efter en lång dagishämtning, hade jag bara tänkt hämta upp mellanbarnet hemma för att åka på ett överraskningsärende som han hade längtat efter länge. Han var dock inte hemma... Efter att ha efterlyst honom hos två kompisar hade jag en ganska klar bild av vad som hade hänt; mannen verkade ha lånat mellanbarnets nycklar (man ska aldrig låna ut sina nycklar till mannen) och inte riktigt lämnat tillbaka dem, vilket hade inneburit att sonen hade fått skynda sig ordentligt till fots istället för på cykel till skolan. Efter en stund kom han vankande hemåt, med en snäll kompis på cykel i följe, som skjutsade mellanbarnets väska.

Två av mina swagiga barn :)

Jag packade in alla barn i bilen och drog iväg till Media Markt för att mellanbarnet äntligen skulle få köpa ett efterlängtat X-Box, som han sparat till väldigt länge. På vägen dit började ratten i bilen skaka lite väl mycket, och väl framme vid butiken stank det bränt om bakdäcken och världens rökmoln steg från hjulen. Det såg ju inte så bra ut, men vem hade tid att tänka på det när det var X-Box dags?! Inte barnen i alla fall.

Om man ska handla teknikprylar av en ung kille, verkar det vara en bra idé att kliva in som "ensam" mamma med tre barn, som precis lämnat en rykande minibuss på parkeringen. När jag såg priset på spelkonsolen, sa jag att jag tyckte att det var betydligt dyrare än det jag hade sett i shopen på hemsidan, det skiljde ju 350:-! Utan att blinka prutade han ner konsolen, och hjälpte mig till kassan! Tack för det! Undrar om han ville bli av med oss...?

Middagen fick bli på Restaurang Gyllene Måsen. Mellanbarnet var snäll som ett lamm, minstingen undrade tio gånger om vi inte skulle äta glass, och dottern använde inte sin mobil hela tiden. Sedan fortsatte jakten på spännande spel på Rocks för mellanbarnet  (minstingen undrade mest om vi inte skulle äta efterrätt på Köpis, och dottern hittade en fåtölj som var mobilvänlig), innan vi for hemåt igen. Vi tog den långsamma vägen, för att undvika skakningar i ratt, och rykande, brända däck.

Jag lämnade barnen hemma, och åkte iväg till bilverkstaden med bilen. Jag försökte beskriva mitt ärende för bilmecken, men kände att han inte riktigt förstod, så jag visade med händerna och använde mig av lite ljudillustrationer. Då log han ganska mycket, följde mig ut och tittade på bilen (lite likt killen på Media Markt faktiskt..., undrar varför...?), och insåg att jag faktiskt inte hade överdrivit alls. Jag sa "du fixar det här va´?!", gav honom tummen upp och gick därifrån. Så kanske man inte gör hos bilmecken, men jag har inte lämnat någon bil där förut, så jag vet faktiskt inte. Hoppas att han kan laga den nu bara...

Väl hemma för kvällen installerade jag X-Box och fick igång Minecraft, till mellanbarnets stora förtjusning. Undrar varför han trodde att bara pappor kan fixa sånt? Efter nåt litet strul med den där spelmackapären, som jag också löste, råkade jag säga till mellanbarnet "tänk, jag kan ju nästan allting!", då sa han att jag lät som Lotta på Bråkmakargatan. Och det var ju sant. Men känslan just då var sån.

Idag har jag följt med dottern till tandläkaren, varit iväg och handlat skum spelkonsol tillsammans med tre barn, prutat i vanlig butik, letat konstiga spel, undersökt konstigt fel på bil, fixat in bilen hos bilmecken, installerat spel OCH fått det att funka!

"Det är ju inte klokt egentligen!"

(Jag tänker inte låta känslan av misslyckande som infann sig i en millisekund när jag öppnade handväskan och hittade en obetald tandborste och en minitandkräm, förstöra den ovanliga Lotta-känslan just ikväll, det får vänta till imorgon.)

Jag som innebandymamma

Idag har innebandy upptagit en extremt stor plats i mitt huvud, orsakat hjärtklappning och slukat en gigantisk mängd energi. Men det är inte jag som har spelat, förstås. Mellanbarnet stod för insatsen på planen, men jag vet inte vem som hade det kämpigast; han eller jag?

Han var på plats på Träffen och spelade två matcher med sitt ordinarie lag under förmiddagen, innan han fick äta ostmacka och varmkorv på läktaren i fyrtiominuterspausen som han fick innan det var dags att gästspela i de större grabbarnas lag, med spelare som som mest var tre år äldre!

Jag har varit nervös inför den senaste matchen ända sen igår! Skulle min lilla, fina kille verkligen fixa att spela med de stora grabbarna?! Inte för att jag tvekade över hans förmåga egentligen, jag tycker att han är en skicklig innebandyspelare, men skulle det verkligen räcka när de andra spelarna är ungefär dubbelt så stora och spelar ett mycket tuffare spel? Jag fasade lite för att min lillkille skulle åka på några törnar, flyga runt som en vante, och nästan bli mosad av de stora grabbarna. Och skulle han verkligen orka spela tillräckligt länge? I serien med de stora grabbarna spelar de ju 3 x 20 minuter, det är betydligt längre än vad han är van vid, och den här gången hade han dessutom redan spelat två matcher innan!

Jag var sjukt nervös. Men det var inte mellanbarnet.

Han smet in i omklädningsrummet med ett leende, och verkade riktigt taggad! Jag tog en lugnande paus i solen innan det var dags.

När matchen drog igång fick jag en del farhågor bekräftade; de andra killarna var mycket större, och spelade galet snabbt! Det var VUXNA gubb-domare, speaker (inte bara en förälder som noterar lite tyst för sig själv i sekretariatet), och ett gäng utvisningar!

Jag bet på naglarna, satt längst ut på kanten på stolen, blev tårögd, hoppade, skrek, hejade... ja, vad jag gjorde jag inte?

Alla farhågor som gällde min lillkille hade jag dock kunnat hoppa över. Jösses, vad duktig han, och de fem andra grabbarna från hans lag var (resten av killarna i laget var förstås galet bra de också, men jag hade mest fokus på hur "smågrabbarna" skulle hantera uppdraget de hade förärats idag)! De var kanske inte störst, men det är visst inte det som räknas i innebandy.

Efter 60 spelminuter kunde jag äntligen andas ut, känna en oerhörd stolthet (ja, inte över mitt beteende på läktaren kanske, men över lillkillen), och mellanbarnet kunde tillammans med resten av laget lägga ännu en seger till protokollet.

Men jag måste nog försöka göra något åt det där. Det där med de nervvrakiga tendenserna som utspelar sig på läktaren. Jag vet inte om jag är riktigt gjord för att vara en sån där idrottsförälder...?

En helt vanlig innebandymatch för P 03/04, P 02/01, eller SM-final för Brynäs? När jag väl sitter där är känslan precis densamma!

Det här med våffeldagen...

Våffeldagen. Det fanns säkert en god och mysig tanke bakom att instifta den dagen, kanske en riktigt festlig tanke till och med! Men ärligt talat, jag har ofta upplevt våffeldagen förknippad med helt andra tankar. Tankar mer i stil med "fasen, jag har glömt det igen!", "med lite tur har vi nån gammal våffelmix längst bak i nåt skåp", och fler än en gång har dagen även inkluderat upprörda barn... Just på grund av svaret på min fundering kring våffelmix nästan alltid är "nej". Våffeldagen år 2014 blev inget undantag.

För att reparera den fruktansvärda skadan som skedde när barnen blev serverade kyckling och couscous på den stora dagen, inhandlades det igår kväll en stor mängd våffelmix, som istället skulle tillredas idag. Helt galet att äta våfflor den 26 mars förstås, men det gäller ju att våga leva lite!

Glad i hågen över min galna, vågade idé, tänkte jag att det skulle gå som en dans att hämta minstingen på förskolan eftersom jag hade våffel-esset i rockärmen. Men ack så fel en mamma kan ha! Han bara stirrade på mig, plutade med underläppen, gav mig arga ögat och sa "Våffeldagen var faktiskt igår mamma! Man kan inte äta våfflor idag, det är fel dag!". Men då klev en liten tjej fram och sa "Vi ska också äta våfflor idag, fast det var våffeldagen igår, det har min mamma lovat".

Minstingen måste ha känt att vi inte var helt galna trots allt, tinade lite, och sa att han snart var redo att åka hem, han ville bara skjutsa mig på cykeln (liten förskolecykel, typ tokstabil blågul trehjuling med en extrasits) först... Ehhh... näää... eller jo... varför inte? Det är ju roligare att vara för än emot. Jag satte mig (knölade mig ner) på barncykeln och lät mig skjutsas en bit, och struntade i faktiskt i förskollärarens kommentar om att hon önskade att hon hade haft en filmkamera.

Vi är fem i familjen, men ganska ofta är vi minst sex personer runt matbordet, så det var lika bra att dimensionera både våffelsmet och vispgrädde för minst en person till runt bordet.

Mannen kom dock på att han var tvungen att jobba lite längre just i kväll, och skulle missa middagen. Lite trist, tänkte jag, eftersom han faktiskt gillar våfflor, till skillnad från mig som har lite svårt att se maträtten som mat, och är inte helt kompis med den eftersom jag är lite känslig för laktos.

Våfflor gräddades och grädde vispades. Då sms:ade dottern och frågade om det var OK att hon åt hos A, och ja, visst var det det.

Så. Idag har jag gräddat våfflor i femtio minuter, av en smet dimensionerad till stor familj och eventuell vän. De som kom och satte sig runt matbordet var mellanbarnet, minstingen och den laktoskänsliga mamman. Det blev väldigt många våfflor över. Och vispgrädde. Köket blev osigt, och spisen nerkletad med våffelsmet. Och jag fick ont i magen.

Det här med våffeldagen är inte min grej.

 Men en stilig blombukett från en man som jobbat lite sent, är nog min grej i alla fall.

"Om han åker till Åre måste jag väl åtminstone få köpa en ny locktång?"

...så tänker i alla fall jag. Man skulle även kunna anta att det var så att jag hade blivit presenterad för en ny, ultimat locktång några dagar innan mannens Åre-resa, och att jag egentligen bara inväntade ett lämpligt tillfälle att köpa den. Det lämpliga tillfället skulle kunna vara i samband med att mannen åker iväg från familjen på en weekendresa och gör det han gillar allra bäst; åker skidor. Han brukar inte ha lika mycket att invända över mina nödvändiga inköp vid sådana tillfällen. Men självklart får man göra vilka antaganden man vill. Det viktiga är att locktången äntligen har hittat hem!

Behovet av lite olika tänger till håret, har mannen en tendens att inte riktigt förstå sig på. Det finns nog fler av mina egenheter som han inte förstår sig på förstås, men de har han den goda smaken att inte dryfta så ofta, som just det här med tänger.

Jag har försökt att förklara storheten med den senaste, konformade investeringen; att den gör lite tuffare lockar, större längst upp, och mindre längst ner (vilket självklart är idealiskt då lockarna lätt hänger ut sig annars!) med rak topp vilket även ger en lite rockigare känsla. Men han verkar inte riktigt lyssna på vad jag säger, utan hänvisar till de andra tängerna som ligger i badrumsskåpet (och i garderoben, eftersom alla inte får plats i badrummet).

Jag har en gammal variant med tänder, men den känns mest som att den hänger kvar som ren kuriosa, min första, riktiga locktång! Sedan har jag ett par olika kläm-varianter i varierande storlek som är bra att göra lite olika typer av korkskruvar med, eller bara böja topparna. Jag har även en Secret Curl, som kanske är den roligaste locktången eftersom den rullar in håret alldeles själv in i maskinen! Ett par plattänger behövs självklart också, en lite mer normal, och en att ta med på resor. Sen är det förstås nödvändigt att ha ett par olika hårtorkar, men de kan ju inte klassas som tänger, även om de tar plats i badrumsskåpet!

Det går ju tydligt att se skillnaden mellan secret curl-lockarna och lockarna efter den konformade tången, så alla förstår ju varför man måste ha en av varje. Det beror på vilket lockhumör man är på!

Jag misstänker att det här intresset för olika locktänger har smugit sig på i samband med tantåldern... Förr i tiden gick tanterna till frissan och lade håret på spolar, och fixade och trixade. Dagens tanter har inte tid med det på samma sätt, så då kommer locktängerna väl till pass!

Men hur mycket tant jag än blir kommer jag nog alltid att tycka att det är kul att trampa bubbelplast!

Återkomsten?

Äntligen har jag genomfört den första löprundan på ungefär sjuhundra år! Helt oplanerad dessutom. Jag såg det nog mest som en form av räddningsaktion, efter att ha varit gräsänka tillsammans med en snart tonåring som gärna låter mig veta att jag är ganska knasig, en snart 10-åring som inte orkar fatta egna beslut just nu och mest pratar om när vi egentligen kan köpa en X-Box, och en snart 5-åring som... ja... vad gör han inte? Han beter sig som en Duracell-kanin som utgångsläge så fort han slår upp ögonen på morgonen. Att säga att han bokstavligen klättrar på väggarna känns som en underdrift. Åtminstone upplever jag det så när jag är själv hemma med hela gänget!

Hur som helst så kändes det som världens bästa idé att knyta på sig löparskorna och kasta sig ut! Jag tänkte att jag kanske skulle kunna springa ifrån den där trötta och lätt irriterade mamman som stirrade tillbaka på mig från spegeln, för hon är ingen vacker syn.

Det gick trots allt ganska smärtfritt. Eller smärtfritt och smärtfritt, det beror ju på hur man ser det. Flåset har ju varit betydligt bättre, knät har varit i bättre form, och det hade varit önskvärt att inte höger höftböjare börjar strejka efter fyra kilometer. Men med Martin på repeat i lurarna, och en härlig eftermiddagssol tog jag mig runt, ibland med sång till och med, och det är ju ett så gott betyg som något!

Nu håller jag tummarna för att min fot även höll för mitt infall, för oj så skönt det var att springa igen! I alla fall så här i efterhand. 

Nåja, det är inte alltid så lätt att bli tant.