Det första felet upptäcktes redan när jag föddes; ett smultronmärke på magen, barnmorskan sa direkt till min nyblivna mamma "hon har en defekt", precis vad man vill höra om sin nyfödda lilla skatt... Jag gissar att denna defekt måste ha setts som allvarlig 1978, eftersom den påtalades ögonblickligen. Som liten tyckte jag att defekten var extremt ful och pinsam, men i takt med att märket bleknade, bleknade även mitt problem med detsamma.
Vid 4-årskontrollen upptäcktes nästa defekt; en medfödd hörselnedsättning. Jag vet inte hur många klossar jag har lagt på lastbilsflak, och hur många pip jag har tryckt på knappen för (kanske inte särskilt många i och för sig, med tanke på att jag inte hört alla...) genom åren. Nu när jag har kommit upp i vuxen ålder får jag dock bestämma själv om jag tycker att jag hör dåligt eller inte. Jag låtsas att jag inte hör dåligt, trots att det finns många papper som visar en hörselkurva som ser ut som en banan. När jag vid 15-års ålder protesterade mot föreslagna hörapparater med motiveringen att jag faktiskt hör ganska bra, då svarade den luttrade audionomen snällt att man som funktionshindrad (!!) utvecklar andra sinnen bättre än andra människor, och att jag är en hejare på att läsa på läpparna. Det förklarar varför jag visst tycker att ljudet är på på TV:n, och att jag hör fragment av vad nyhetsuppläsaren säger, trots att mute-knappen är intryckt...
Så länge jag kan minnas har jag även tampats med eksem och allergier, fast de har blivit mycket bättre ju äldre jag har blivit. Varje år när hösten knackar på, blir jag dock fortfarande varse hur det kan vara med kliande torrhetsfläckar, och allergiutslag som ploppar upp när jag minst anar det. Jag bär alltid med mig en burk Betapred i handväskan! Det senaste året matchar jag även detta med ständiga bihålebekymmer, men de räknas knappt, för de kan väl knappast vara eller bli kroniska?! Eller?
(Egentligen känns det även som att migrän även platsar på defekt-listan, men peppar peppar, verkar den ha blivit besegrad av mitt älskade vita pulver, pH-kalk!)
Den defekt som jag personligen tycker är mest besvärande, dök upp första gången i november 2003, då jag var gravid med mellanbarnet. Helt plötsligt började hjärtat slå volter och skena. Det kändes inte alls behagligt. Problemen kopplades ihop med graviditeten, men visade sig sedan fortsätta, om än i en betydligt mindre skala. Hjärtläkaren bedyrar att denna åkomma är hur vanlig som helst, och att många aldrig ens söker för den. Om medicin hjälper gör man ingenting åt den, annars är det "bara att bränna av några extrabanor". Jag är tacksam att jag har en medicin som fungerar, som jag äter lägsta möjliga dos av. Jag känner mig inte alls sugen på att "bränna av extrabanor". Hjärtläkaren poängterar alltid att jag är i gott sällskap av framför allt "kvinnor i farten i 25-45-åldern, och idrottsmän", och det känns ju... ja vad då? Trevligt? Nä... jag vet inte det... Hur som helst så är mitt hjärtas benägenhet att strula lite, helt normal och ofarlig.
Nu har jag ådragit mig en ny, spännande åkomma; Mortons Neurom (se "Morton och jag", om du vill veta mer). På tisdag är det dags för MR (vilket självklart betyder magnetröntgen! Inte alls Emma R, som jag först tyckte de sa...) i Uppsala. Då måste jag ligga helt stilla i ett rör och lyssna på musik (eftersom röntgen låter så mycket) i 30-60 minuter. I mina öron låter det ganska najs, ligga ifred och vila en stund alldeles för sig själv mitt på blanka eftermiddagen medan mormor tar hand om alla sina små söta barnbarn (mannen är på tjänsteresa... No shit Sherlock?!). SSK som meddelade mig detta ursäktade sig över att det bara fanns plats i Uppsala med kort varsel, jag kände nästan lite tvärt om. Det betyder ju att jag kan sitta på tåget (som självklart är i tid), läsa en bra bok och fika, TVÅ gånger samma dag, med lite vila i ett rör och ev en liten shoppingrunda (jag måste boka tåg med goda tidsmarginaler) däremellan. Emma R rocks!
Jaha, det här är jag, med alla mina defekter så naket beskrivna. En halvdöv, barfotahaltande och fnasig hjärtpatient.
Världen får ta mig som jag är, för jag tycker att det är så besvärligt och svårt att försöka vara någon annan!
I mina papper står det att jag är missbildad - jag har en prick på örat - 1978 måste ha varit ett dramatisk år. Undra om jag kan söka bidrag.../frida
SvaraRadera