GD/GIF, astma och Mors Dag

Den här helgen trodde jag skulle gå i GD/GIF Olympiadens tecken (för er som inte vet vad det är så kan jag snabbt upplysa er om att det är Sveriges största friidrottstävling, i princip alla elever i årskurs 3-6 i Gävle tävlar en helg på Gunder Hägg Stadion), eftersom det är dotterns första GD/GIF-år, och för att mannen dessutom skulle vara ledare för hennes klass. Helgen skulle även ha en touch av studentbal eftersom jag fått den stora äran att piffa till min lillasyster inför detta event. Och så förväntade jag mig kanske att helgen även skulle handla lite om Mors Dag; både att få fira min egen mamma, men även att få bli ihågkommen själv (ja... sån är jag, vad tjänar att hyckla, tids nog får man cykla?).

Det var det här helgen skulle handla om; en förstasäsongs-GD/GIFare med två glassätande brorsor i bakgrunden. Som tur var avslutades helgen precis så :)

Men ibland blir det inte som man tänkt sig... Redan när jag hämtade minstingen på dagis i fredags tyckte jag att han lät konstigt när han andades. I lördags när han vaknade var det ännu värre. Efter håruppättning och sminkning av lillasyster med balnerver, packade jag ihop och åkte till familjeläkarjouren med lillkillen. Efter att han hade fått andas en blandning med Ventoline, och fått kortison började andningen bli bättre, men inte helt godkänd. Vi fick dock åka hem med en förskran om att jag skulle hämta ut medicin, att jag kände mig lugn med läget, samt att vi måste komma tillbaka om den väsande andningen gjorde entré igen. Det gjorde den...

Mors dag firades således med dag nummer två på familjeläkarjouren. Nya plastleksaker valdes, ytterligare ett stick i fingret, och en ny medicin inandades. Idag fick vi dock sällskap av min kära mor. Mors Dag till ära fick hon känna sig lite extra viktig, inte bara som mor, utan även som mormor, lektant, sjuksköterska och vän, det var väl en fin Mors Dags-present? Fast man kan ju fundera om den kanske var från henne till mig, och inte från mig till henne som det borde ha varit...? Nåja, jag hoppas kunna gottgöra detta någon dag inom en snar framtid! Tack mamma! Du måste ha lagt beslag på alla sjukvårdsgener (och då menar jag att bara vistas i miljön...), för jag har då inte fått en enda!

Jag fick sång, kramar och ett kort i morse, Mors Dag till ära :)

Kan det vara så att mannen valt att ta ett gratiskort från det sunkiga (?) slovakiska haket han bodde på i veckan? Nää... inte skulle väl han? ;)

Hmm... vad kan det vara?

GD/GIF Olympiaden verkar kunna lägga ännu ett år till handlingarna som en lyckad tillställning! Dottern överraskade med att tydligen ha ärvt snabba ben av sin pappa, hon vann sitt 60 m heat, och blev uttagen till klassens stafettlag :) Heja världens finaste tjej!

Dottern snart på väg att växla i stafetten!

Det skar i mitt mamma-hjärta att inte kunna vara med som planerat under helgens friidrottstävlingar, men jag kan lova att svarta Saaben körde i racerfart från familjeläkarjouren till stadion i eftermiddags. Jag hann, med andan i halsen och kameran runt densamma, precis fram för att se dotterns stafett-premiär i strålande solsken :) Tur att hon har en pappa som varit engagerad till tänderna denna gång!

Inför GD/GIF Olympiaden

Igår kväll var vi på konsert. En GD/GIF-uppladdningskonsert.

Först fick vi biljetter:

Sedan blev det sång och musik, av Tilda på trumma, och av Ebba på gitarr:



 



En helt OK dag i Gräsänkeland

Dagen började lite halvdant. Minstingen kom in tidigt (eller sent, beroende på hur man ser på dygnet) till min säng, och låg sedan och snarkade mig högljutt i örat. Mannen skulle med ett fakirflyg från Arlanda till Wien och var därför tvungen att gå upp okristligt tidigt. Vid 4.30 var det redan alldeles för ljust ute, även inne i sovrummet eftersom vi har en träpersienn för vår helglasade altandörr som släpper in alldeles för mycket ljus. Jag gick upp, letade fram öronproppar, och min Thailandsflyg-ögonmask. Sådärja! Äntligen sova en dryg timme till utan snarkljud och soluppgång! Fast sen kom jag på att det var mig det hängde på om vi skulle ta oss iväg på morgonen eller inte, och halvdöva öron med öronproppar i är ingen bra kombo om man vill bli väckt av en väckarklocka... Så med en öronpropp på sniskan försökte jag sova vidare.

När jag sedan skulle ta mig upp undrade jag vad sjutton som hänt! Det kändes som att jag hade åldrats ungefär 40 år under natten. Ont överallt, i smalbenen, låren, ländryggen, skuldrorna, u name it! Då mindes jag gårdagskvällen... Trots att jag inte alls kände mig i form bestämde jag mig för att ta mig ut, för att åtminstone gå 4 km-slingan, bäst att passa på eftersom mannen skulle vara borta de närmaste dagarna. Fast om jag ändå skulle ta mig ut kunde jag ju lika gärna börja med att springa en liten bit, och sedan gå sista biten.

Efter ett par km kom jag till ett vägskäl där jag lite överraskande (även för mig själv) valde att fortsätta på 6 km-sträckan, eftersom jag ändå skulle gå sista biten. Vid det andra vägskälet tänkte jag nog inte så mycket, och hamnade av någon anledning på 8 km-sträckan, och vid det sista vägskälet kom jag på mig själv sjungande "ål aj waaaaaaant is ö wajt laaaaajt mooooment" för full hals tillsammans med Tove Styrke i lurarna, och då tänkte jag att jag lika gärna kunde testa att springa den där milen som hägrat i mitt huvud ett tag. Och ser man på, jag kunde ju springa en mil! Tiden det tog kändes oviktig, även om solen sjunkit nedanför trädtopparna när jag kom hem... Det kändes mycket viktigare att jag faktiskt tog mig runt, och det med sång! Det måste ju ändå bli en stjärna i kanten eller nåt?

Hur som helst var min lilla seger igår, anledningen till mitt fysiska nederlag i morse. Eller inte bara i morse förresten, jag återhämtade mig inte förrän långt efter lunch då jag tryckt i mig både sushi-buffé, kinamats-buffé, chokladbit, kaffe, kaka och cappucino. Om jag känner efter ordentligt har jag nog inte återhämtat mig riktigt än... så det är bäst att inte känna efter. Jag kommer nog att hålla mig till en något kortare sträcka några omgångar till innan jag testar den där milen nästa gång.

På eftermiddagen idag fortsatte gräsänkelivet. Att vara gräsänka kan ibland kännas lite ensamt, men idag har jag undrat varför? Vid middagen var jag knappast ensam, vi var inte mindre än sex personer runt middagsbordet, även om jag var den enda över 10 år... Efter middagen dök mamma lite överraskande upp! Inte ett dugg överraskande för vare sig mamma eller mannen som tydligen kommit överens om detta tidigare, att hon skulle komma och ge mig lite support. Vilken support jag fick! Vi bytte gardiner i sovrummet, till min nya mörkläggningsgardin jag köpte på lunchen (nu måste det gå att sova utan ögonskydd på morgonen!), jag fick kläder strukna, favoritkjolen lagad och dotterns knä omplåstrat. Sedan dök även min lillasyster upp, då fick jag ryggen kliad (en konst jag började drilla henne i redan som 2-åring, och vid 19-årsålder verkar hon fortfarande inte tycka att det är ett dugg konstigt :)), prata GD/GIF Olympiad, Big Brother, studentbal och tatueringar.

Gräsänkekvällen avlutas med bullar och te i soffan, och då har jag dessutom hunnit duscha och tvätta håret! Plötsligt händer det!

Afrikansk fest på Gävle Konserthus

I söndags var det åter dags att få gå på konsert på Gävle Konserthus. Tidigare i mitt liv har jag inte haft så höga förväntningar inför diverse föreställningar, jag vet inte varför egentligen, jag har bara varit sån... Men den känslan har helt klart förändrats efter att mina egna barn står på scen. Inte för att jag får jättehöga förväntningar på själva showen, utan mer för att det är spännande att se vad de har övat på, och för att efteråt se hur stolta de blir över det de framfört. Trots att jag vet att jag kommer att tycka att det barnen gör är toppen, blir jag ändå så glatt överraskad, varendaste gång!

Den här gången var det dotterns kör, Tonträffen från Kulturskolan, som var med och sjöng i en föreställning som hette "Alla kan hjälpa till". Vilket ju är sant, men kanske glöms bort ibland?

En nöjd afrikan?

Jag också konstatera att jag har blivit extremt lättrörd. I söndags räckte det med att alla barn sprang ut på scenen i sina färgglada tröjor för att jag skulle bli tårögd... Inte så jättesvårt för barnen att imponera på mig med andra ord :)

Klicka på länken för att läsa vad Gefle Dagblad skrev:

Afrikansk fest med både sväng och kraft - Musik - www.gd.se

Efter avslutad konsert vandrade vi hemåt i solnedgången...

Morgonstund har kaninjakt i mund, eller hur var det nu?

Som så många andra morgnar startade även denna med kaninjakt. Den här morgonen hade jag åtminstone hunnit ta på mig en morgonrock och mina allra finaste rosa träskor med kurbitsmålning, man kan ju inte se ut hur som helst när man jagar kanin... ähum...

Orangutang-stilen brukar funka...

...men inte idag...

...han är snabb och smidig som få...

...och någonstans här gav fotografen upp, när Luke Skywalker dragit iväg till grannens tomt och gömt sig under studsmattan...



...som tur var är jag båda snabbare och smidigare än kaninen (I wish), och en studsmatta hindrar inte mig, så nu vilar rymmaren ut i sitt Star Wars Castle.

Tills det är dags igen...

V 20 (och då menar jag inte som i graviditetsvecka!)

En hel del guldkorn går att plocka ur den senaste veckan! Lunch med bästa L8 en dag, och lunch med BÄSTA Frida (och Ilma, och Lisa, och Anders, och Magnus (?)) en annan dag. Rabarberpaj av Katrineholms-rabarber har bakats, bullar och sockerkaka likaså. Bara sådär ändå, bara för att vi har haft lust!

Minstingen har 2-årskontrollerats på BVC. Kontrollen gick galant! Han bedömdes vara en mycket framåt och verbal man för sin unga ålder. Han bedömdes även ha stor integritet, vilket tydligen är positivt även när man är 2 år. Integritetsbedömningen kan eventuellt ha baserats på att han vägrade svara på tilltal så fort syster M ställde en fråga, att han blev ruskigt irriterad på att varken få ha kläder eller blöja på sig; faktiskt så irriterad att han vägrade ställa sig på vågen själv, vilket innebar att jag blev tvungen att väga mig, först med minstingen på armen, och sedan utan, och så fick syster M räkna ut mellanskillnaden. Minstingens vikt fick klart godkänt i förhållande till längd och ålder. Eftersom han startade sitt liv som riktig flugviktare verkade hans storlek i dagsläget dessutom imponera! Syster M verkade inte alls lika imponerad av min vikt, för den kommenterade hon inte alls...

Dottern har haft två körrepetitioner under veckan, inför morgondagens konsert "Alla kan hjälpa till", som har premiär på Gävle Konserthus i morgon kväll. Idag har jag och dottern shoppat inför denna konsert, då kören ska ha en överdel i gult, rött, orange eller svart, utan tryck. "Det skulle vara jättetråkigt om alla kom med en svart topp, eller hur mamma?". Shoppingrundan kompletterades även med "på konserten ska alla vara barfota, men till skolavslutningen behöver jag ett par nya skor, eller hur mamma? Jag har inga skor som passar till min rockabilly klänning, eller hur mamma? Jag har förresten sett ett par svarta skor på Din Sko som skulle passa jättebra! ;) ;)"



På vägen hem tryckte världens finaste tjej den här spontanpresenten, i sin mammas hand. Dottern hade lyckats inhandla en zipper pal i ett obevakat ögonblick, med slantar från sin rosa Hello Kitty-plånbok. Ibland kan en zipper pal vara precis vad en mamma behöver!

I veckan som varit har mannen hunnit träna dotterns klass inför GD/GIF Olympiaden som går av stapeln på Gunder Hägg Stadion nästa helg. Olyckligt nog opererade mannen knät för tre veckor sedan, så han har varken varit i någon vidare sprint- eller hoppform som kunnat imponera på tredjeklassarna. Jag tror att det kan reta en gammal friidrotts-stjärna något, att när han för en gångs skull kan få gehör för sin hjärte-idrott (förutom bandy som han fått gehör för hela vintern, tro mig...), kan han inte riktigt få utlopp för sin kunskap. Men jag har räknat ut att vi har totalt elva år av GD/GIF framför oss (med ett års uppehåll 2018), så han kanske hinner ändå?

Under veckan har jag lyckats springa mitt "långa" varv, för första gången på länge. Det kändes himla bra! Så skoj att känna att det faktiskt är helt OK med löpning, bara man har rätt musik i lurarna :) Jag introducerade även en tävling i plankan mellan mig och barnen. Mellanbarnet vann, inte helt otippat... Dottern visade sina färdigheter i att gå upp brygga, ingen annan i familjen klarade det. Mannen gjorde ett tappert försök, men sträckte sig så illa att han låg och kved resten av kvällen (nästan i alla fall). Jag har ju faktiskt riktiga cirkus- och akrobatgener, men de verkar ha övergivit mig vid det här laget... märkligt att de inte bara kan finnas där när man som mest behöver dem! Jag lyckades åtminstone stajla med en yogaövning, priset blev en nacke som har känts helt demolerad och blåslagen några dagar efteråt, men det var det värt! Det finns en del att öva på, både vad gäller smidighet, balans och styrka hos Familjen Annorlunda :) Fast jag tror nog att vi väntar med det ett tag till. Vem vet? Helt plötsligt kanske de där akrobatgenerna jag borde ärvt efter pappa gör sig påminda? Helt utan övning! Jag tror jag väntar på det istället.

Nu är helgen här igen :) Den har hittills bjudit på:

letning efter mellanbarnets Nintendo DS, som dottern med kompisar tappade en meter ner i ett halvsprängt flyttblock (mannen inte alls nöjd)...

...välling i kvällssolen...

...bubbel & Gruyère...

...och några minuter i solen!

Ett litet förtydligande till er som träffat mig veckan som varit: det röda, svällda märket jag har vid min vänstra tinning är varken en  mastodont-finne eller ett begynnande horn. Det är ett bevis på att jag var alldeles för hungrig när lunchen inte skulle intas förrän efter 12-slaget i tisdags, vilket innebar att jag i extrem hunger, och i ett gräsligt blodsockerfall, rusade fram till salladsbuffén, rakt in i ett hyllhörn (varför finns det en mörkbrun hylla på en vägg med mörkbrunt kakel....? Dumt!), oj så ont det gjorde! Jag tror nästan att mitt lunchsällskap sjuksköterskan L8 trodde att jag skulle tuppa av, men icke! Jag skulle ju äta mat, då har jag inte tid att tuppa av!

Ha en fortsatt trevlig helg!

Ta ingen skit!

Den här helgen har jag funderat mycket över vad som är rätt och fel. Över vad som är OK, och vad som inte är OK. Över om det alltid är rätt att gå på magkänsla och säga ifrån... fast det känns jobbigt, obekvämt och nervöst. För det är inte roligt att vara den som säger "Stopp och belägg!" och "Enough is enough!". Precis som en bloggvän (inte bara bloggvän egentligen, men genom bloggen har jag lärt känna tjejen ännu bättre :)), har jag dock bestämt mig för att, i sann Grynet-anda, inte ta någon skit!

För vem blir det egentligen bättre av att någon tar skit? Knappast för den som är tvungen att ta det, och antagligen inte heller för den som är anledningen till skitet. Den sistnämnda måste förmodligen ha någon form av issue som borde uppmärksammas och tas itu med.

Som en bekräftelse på mina funderingar, dök det idag upp en text framför mina ögon:

"Att utveckla ett starkt jag är att bli tung i botten. Då styrs man av sin egen vilja och inte utifrån andras måsten. Men för att en människa ska vara inifrån styrd behöver hon vara i kontakt med sina egna känslor. Den egna känslan är nyckeln till den egna viljan och den starkaste kraften för att utveckla en god självkänsla. Den människa som är utifrån styrd är styrd av måsten, både egna och andras, en slav under allt det som man måste göra för att duga och vara bra." (Ingela Thylefors)

Lite flummigt, och lite djupt för att vara jag, men ack så välbehövligt när man ibland funderar över om det verkligen är rätt att följa en känsla. Även en besvärlig, gnagande känsla som säger att något i ens omgivning är fel.

Men jag har bestämt mig! Jag tar ingen skit!

Titta farmor och farfar! Sandlådan är klar!

Alla ville vara med och leka, både stora och små barn!

Hmm... hur var det nu man skulle göra med den här stora, gula grejen...?

Äh, spelar ingen roll, jag koncentrerar mig på sandkakan istället.

Fast man kanske kan lägga den gula över som ett lock när sandkakan är klar? Bra idé!



Dottern har som vanligt en alldeles egen stil, även i sandlådan :)



Min eftermiddag och kväll har sett ut som följer

Plockat undan efter maten, vilket även innabar att sanera efter en uppblött macka som stoppats ner i ett vattenglas vid ett flertal tillfällen, för att sedan portioneras ut i lagom små, kladdiga bitar som mest blev små degklumpar över hela bordet. Plockat in i diskmaskinen.

Vikt tvätt. Stoppat in en till maskin tvätt. Lagt in den vikta tvätten på de rätta platserna.

Skurat badrummet. Skurat barnens badrum.

Fixat i hamsterburen. Gett hamstern mat.

Tittat på Nicke Nyfiken.

Matat kaninerna.

Dammtorkat.

Tjatat på mellanbarnet som kom hem från innebandyn att han måste duscha. Talat om för mellanbarnet att jag bett honom hoppa in i duschen. Tittat på bilder från innebandyavslutningen. Sagt till mellanbarnet att han måste duscha. Med något ökad röststyrka sagt åt mellanbarnet att om han inte är inne i badrummet innan jag räknat till 10 dras det 10 kronor från månadspengen. Tittat på mellanbarnet medan han hasande tagit sig mot badrummet, men väl där kunde konstatera att systern med kompis låst in sig för att spela Nintendo DS.

Sagt till tjejerna inne i badrummet att gå ut därifrån eftersom mellanbarnet måste duscha. Upplyst tjejerna om att deras lektid var slut för en kvart sedan. Med något ökad röststyrka upprepat all information som jag redan delgivit tjejerna en gång till. Lyssnat på tusen bortförklaringar från dottern. Talat om för dottern att hon omedelbart bör sluta vara obstinat och att säga emot sin mamma, annars har hon lekförbud efter skolan i minst två dagar.

Bett mellanbarnet att hoppa in i duschen. Bytt blöja på minstingen som klagat på full blöja. Tagit av mellanbarnet alldeles för tighta fotbollsstrumpor. Föst in mellanbarnet i duschen.

Gjort välling. Gett minstingen välling.

Efter 10 minuters duschning sagt åt mellanbarnet att det nu är hans systers tur att duscha. Fått till svar att han faktiskt bara duschat ryggen ännu... Upplyst mellanbarnet om att det då är dags att tvätta håret.

Lagt minstingen.

Hjälpt mellanbarnet att tvätta håret. Räddat minstingen från att kliva rakt in i den rinnande duschen. Men hallå? Vad gjord han uppe, han har ju lagt sig. Nähä, inte trött. Någon på dagis måste ha missat max-sovtiden på en timme, och låtit honom sova så länge han ville. Najs.

Fått ut mellanbarnet ur duschen. Ropat till dottern att hon står på tur att duscha.

Lagt minstingen.

Påmint dottern om att hon ska duscha.

Sagt åt mellanbarnet att ta på sig kalsonger och pyjamas. Sagt åt mellanbarnet att han ska svara på tilltal. Bett mellanbarnet upprepa vad jag har sagt annars stängs TV:n av.

Hört hur dottern ropar till sin minsta lillebror att han inte får gå in i duschen. Men vad sjutton? Hade jag inte lagt honom? Nähä, inte trött.

Pratat i telefon med svärmor.

Lagt minstingen.

Tvättat håret på dottern.

Känt att någon nyper mig i rumpan när jag tvättar dotterns hår. Vänt mig om och fått syn på minstingen. What?! Hade jag inte lagt honom? Nähä, inte trött.

Plockat ur diskmaskinen.

Instruerat storbarnen om att de får ta kvällsmacka själva medan jag läger minstingen.

Lyssnat på en redogörelse över hur mycket fika varje barn fick på innebandyavslutningen.

Lagt minstingen.

Blivit avbruten i läggningen av mellanbarnet som hällt Proviva över sig själv och golvet.

Hört små tassande steg, och sett i ögonvrån hur minstingens täcke och kudde släpats till soffan. Hade jag inte lagt honom? Nähä, inte trött.

Lagt minstingen. Länge.

Så länge att jag till slut måste gå upp och lägga mellanbarnet.

Lagt mellanbarnet.

Hittat minstingen tillsammans med sin storasyster i soffan, kikande på TV.

Ringt till mannen och talat om hur min kväll varit hittills, och med all önskvärd tydlighet fått fram att jag tycker att det suger att vara gräsänka.

Suttit i soffan i fem minuter.

Lagt dottern.

Förklarat för minstingen att man inte alls kan titta på Molly Mus i hans storasysters säng efter 21 på kvällen, han tyckte att jag snackade i nattmössan och drog igång TV:n själv. Stängt av TV:n och gömt fjärrkontrollen under madrassen.

Sagt "go natt" till dottern.

Försökt softa i någon minut med minstingen i hopp om att han ska välkomna John Blund. Önskan slog inte in.

Lagt mig tillsammans med minstingen i minstingens säng.

Talat om för minstingen att man måste ligga ner när man ska sova, inte klappa händerna, inte sjunga och inte tända månlampan.

Lyckats få minstingen att sova!

Konstaterat att kvällen är slut och att det är bäst att gå att lägga sig, i morgon kan det bli Da Capo.

Semester i Slovakien?

Levice, Slovakien

Vi funderar på fullaste allvar att ta vårt pick och pack och dra till Slovakien på sommarsemester. Hur är det möjligt? Jag tror att det började med att mannen, mest på skämt, sa "men ni kan väl följa med?" när vi var lite besvikna över att sommaren till stor del såg ut att få spenderas utan honom. Jag funderade över det där ett tag, och tog sedan upp det igen, och så har det liksom rullat på av bara farten.

Ska vi bila ner? Vi kommer ju ändå att vara i södra Sverige tiden innan det är dags för mannen att åka iväg... Dessutom är det närmsta vägen förbi Prag, det skadar ju inte att ta ett stopp där. Eller ska vi flyga? Och hyra bil på plats? Om vi väl kommer iväg, vad gör vi när vi väl är på plats? Ska vi passa på att åka vidare ner till Kroatien på badsemester?

Kroatien

Eller ska vi utforska Slovakien mer och göra som slovakerna gör på sin semester; hyra en stuga uppe i bergen och bada i fantastiskt grönt, klart vatten? Och besöka den vackra landsbygden?  Var ska detta sluta? Frågorna är många, och vi letar som attan efter svaren.

När jag delgav mina funderingar på det fantastiska sociala nätverket Facebook härom dagen fick jag en del feedback:

"Ha ha.. När vi var i Levice senast så var vi till en kanonfin "alp by" ca 1.5 timme bilfärd från stan.Byn som hette Banska stiavnica Fantastisk natur och en sagolik historia"

"Inget att fundera på, ölen kostar €0,5... Ni kan bosätta er uppe i byn som Mackan nämnde. Finns ingen el och vattnet rinner från bergen mitt i byn, då skulle ni vara en optimerad familjen annorlunda. Barnen och frun kan hugga ved medan mannen är och jobbar. Perfekt!"

"Kan tilläggas om byn att man i slutet av 1800 talet bröt 25 ton guld på ett år ... Så skit i att hugga ved... Bryt guld!!!!"


Det finns alltså andra människor som faktiskt varit i Slovakien, och då menar jag främst Levice med omnejd. Behöver jag tillägga var de här personerna är anställda...?

Jag tackar för alla tips, men tar tacksamt emot ännu fler! Jag vet inte om jag har så höga krav egentligen, men jag vill gärna ha rinnanden vatten inomhus i en kran, el, och slippa hugga ved. Guld kan dock funka :)

The Levický hrad Castle, Levice 

"Kan du inte besegra din fiende, gå med honom" (Läs: jag är inte stormförtjust i att så stor del av mannens tid måste spenderas i Slovakien, men om jag kan bli kompis med landet kanske det känns bättre :))

Minstingens 2-årsdag i bilder

Paketöppning i sängen. En spade, en Nicke Nyfiken-bok, en sandkvarn och en keps fanns bland presenterna!

Sedan blev det frukost tillsammans med syskonen!

Mamma fixade en tårta...



...medan farmor och farfar fixade en sandlåda.





Sedan kom mormor med familj med ännu fler paket!

I det stora paket var det en rutschkana :)

Man måste fika för att orka åka mycket kana.



Och blåsa ut ljusen på tårtan förstås!



Sedan blev det kväll, och då åkte den nya pyjamasen på, som för kvällen matchades med storasysters rosa lackkängor!

Den 7 maj 2009

Idag för två år sedan var jag inte särskilt kaxig vid den här tiden... Då hade jag precis blivit igångsatt tre veckor före utsatt förlossningsdatum, för att jag hade en för liten bebis i magen. Att det lilla knytet inte växte som det skulle berodde på att näringstillförseln inte var den bästa. Det var inte något jag kunde påverka själv genom annan kosthållning eller liknande, det bara blev så ändå, kanske på grund av förhöjt blodtryck under graviditeten, men det kan man egentligen inte veta. Den sista tiden som gravid var jag tvungen att gå på kontroller på förlossningen varannan dag. Då mättes CTG-kurvor och mitt blodtryck. Ultraljud gjordes för att mäta flödet i navelsträngen, flödet till livmodern och mängden fostervatten, och så gjordes det mätningar för att försöka uppskatta bebisens vikt.

Den 6 maj sa läkaren "nu mår den här bebisen bättre utanför magen än inuti, nu plockar vi ut den". "Ehh... plockar ut?! Nu?!", var nog ungefär det jag fick ur mig. Trots att jag visste att det antagligen skulle ske, blev jag så förvånad över att det faktiskt hände, och så hann jag nog fundera över hur den där lilla krabaten mådde egentligen... Om jag ville fick jag vänta till dagen därpå, och komma in till förlossningen på morgonen, lite mer förberedd, jag tackade ja till det erbjudandet, och åkte hem med en konstig känsla inom mig. Så himla skumt att veta när bebisen ska komma, lite onaturligt på något vis, och så lite rädd för att han mådde alldeles för dåligt och att jag kanske fattat fel beslut om att vänta...

Eftersom jag gick på kontroller så ofta, var inte mannen med varenda gång, bara på helgerna. Den här dagen var en onsdag, och jag hade fått direktiv om att inte ringa eftersom han hade viktiga möten. Jag skickade ett sms där jag berättade att bebisen inte mådde bra och att den skulle ut dagen efter, jag fick ett sms till svar som löd "OK". Han var inte lika orolig med andra ord... (Jag måste tillägga att han faktiskt ringde upp några timmar senare, annars blir han inte glad ;)).

Den 7 maj infann vi oss på förlossningen med packad väska. Vi blev visade det rum dit de tar bebisar som inte mår riktigt bra när de kommer ut, och så fick vi se all utrustning som fanns för att hjälpa bebisarna att pigga på sig. Allt kändes bara surrealistiskt. Jag var glad över att det var mitt tredje barn, och inte mitt första. Bedömningen gjordes att bebisen var tillräckligt stark för att gå igenom en "vanlig" förlossning, och att det inte skulle behövas kejsarsnitt om inget tillstötte.

Ett par timmar kvar. Jag var fortfarande vid gott mod!

Jag blev igångsatt på förmiddagen, fick riktigt ont vid 14.30, och strax efter 15 var äntligen det lilla knytet ute!! Jag var helt införstådd med att han skulle vara jätteliten, slö och att de skulle springa iväg med honom, men så blev det inte. Han skrek direkt, jag fick upp honom på magen, och visst var han liten, men inte mager, han var liten och proportionerlig. Viktskattningarna som gjorts sa att han eventuellt skulle väga över 2 kg, så jag var beredd på en pyttebebis som skulle få ligga i kuvös, istället fick jag en bebis som vägde över 2,6 kg och var 46 cm lång. Så liten, så söt.

Nyfödd

Jag var så lättad över att allt var över, och att allt hade gått så mycket bättre än vad alla trott! Bebisen, som ändå var den minsta jag någonsin hållit i, fick ligga i kuvös en stund under eftermiddagen för att få upp värmen, men annars klarade han sig hur bra som helst! En natt stannade vi kvar på BB, sedan ville jag hem till min egen säng, och storbarnen.

Den första tiden med den lilla bebisen var mysig, men det gick åt mycket tid till att lösa matfrågan... När han stått stilla i vikt på 2, 4 kg alltför länge, fick ersättning bli den bästa lösningen. Amning i all ära, men det finns fördelar med ersättning också, i vårt fall blev bebisen mätt, och inte bara mamman behövde mata på nätterna :) Ersättningen blev lite av en räddning, och mini-bebisen växte så det nästan knakade. Den goda aptiten sitter i än idag, två år senare...





...och hos farbror Freddie.

 

Hemma i storasysters knä...









                           


                        Jag är så glad och tacksam för att du finns, älskade lilla troll!



Johan 2 år



Det finns olika typer av sommarscheman

De senaste dagarna har gått i någon form av illamående/seghetstecken. Det är först idag jag börjar känna mig någorlunda normal igen, eller, så normal jag nu kan tänkas vara i vanliga fall...

Veckan har även gått i sommarplaneringstecknet. Storbarnens fritidsschema har lämnats in, minstingens dagisschema likaså. Jag har meddelat hur jag har tänkt ha semester, OCH mannen har meddelat sin familj hur han tänker JOBBA i sommar. Här har det tydligen uppstått en radikal missuppfattning! Alla andra lämnar ledighetsscheman, men inte mannen, han gör tvärtom, intressant... Jobbschemat innebär inte heller några större luckor som ger utrymme för annat, förslagsvis semester, utan istället ska en hel del tid tillbringas i metropolen Levice i Slovakien. Det blir två sammanhängande veckor över till annat (läs: ledighet), varav en redan är uppbokad, samt eventuellt en vecka till precis innan skolan börjar.

 Jahapp... det känns ju faktiskt lite småtrist. Söderhamnskan delgav mig ett par idéer hon hade för hur jag ska underlätta situationen något. Den ena innebar att anpassa sig och göra det bästa av situationen a la Lynette Scavo i Desperate Housewives. När hennes man fick ett nytt, krävande jobb med massor av resor, i det senaste avsnittet, så tog hon på sig matchande underkläder, en ny dyr klänning, nya dyra smycken, och köpte hummer för att överraska maken när han kom hem. Men han kom inte hem, för han måste åka iväg på ett viktigt möte i sitt privata jet-plan. Då tog Lynette humrarna, och åkte iväg till mannen som satt och väntade på take off.

Nu blev ju inte Lynettes initiativ så väl mottaget, hon fick åka hem igen med outrättat ärende. Fast det är inte bara därför jag känner att idén faller; jag har även vissa problem med att hitta matchande underkläder, en dyr designer-klänning och nyinköpta dyra smycken i min garderob, och att åka till en man som sitter i ensam i ett privat jet-plan, eftersom min man oftast flyger Economy Class med alla andra. En hummer skulle jag kanske kunna fixa, för det vet jag att Fam L A hittat för halva priset på ICA Maxi en helt vanlig måndag. Även om jag skulle lyckas hitta en hummer vet jag inte om den skulle vara så uppskattad av mannen eftersom han i princip precis har lärt sig att hantera räkor... men det är klart, då blir det mer över till mig :)

Nåja, betydligt värre saker kan ske än att den gemensamma semestern blir minimal, men visst känns det lite snopet att få det massiva reseschemat svart på vitt... Det kanske skulle kunna gå att kompensera med en utlandsresa  i januari, kanske till Egypten? Vad vet jag?

Annars laddar vi för fullt inför minstingens 2-årsdag på lördag den 7 maj. Paket och ballonger har inhandlats, tårtan har planerats, och i morgon anländer barnens farmor och farfar för att delta i det stora firandet!

Och så här blev den förresten, kökssoffan.

Valborsgmässoafton 2011

Vilken Valborgsmässoafton det blev! Inte alls som jag hade tänkt mig...

Glada i hågen åkte vi hela familjen ner på stan (varför envisas vi med att göra det hela tiden?? Det är inte det minsta smidigt; med barnvagn som ingen vill sitta i, en 9-åring som bara vill gå i klädaffärer, en 7-åring som bara vill vara på BR, en minsting som bara vill vara på Ice Age (= Mc Donald´s, det fattar väl alla?), en man som möjligtvis har ett ärende på Clas O eller apoteket, och så jag som alltid har ett ärende hos torghandlarna, men aldrig har några kontanter. I lördags började vi hur som helst med ett riktigt mission, på mannens initiativ: att hitta någon form av svart konstläder/galon till den påbörjade renoveringen av kökssoffan. Hela Fam Annorlunda ramlade in hos Ohlssons Tyger, och vi lyckades faktiskt enas om en galonvariant till slut, innan de ens hade hunnit kasta ut oss ur affären. Dottern tyckte dock att vi skulle ha ett glansigt, krokdilaktigt konstläder, men det får bli nästa gång...

Vi hann även med att köpa en skolavslutningsklänning till dottern (från klädaffär)(mannen har bitit ihop i år och lyckats med att inte kommentera när vi handlar ytterligare en klänning till skolavslutningen, han verkar helt befriad från inställnigen att man gärna har en ny klänning den viktiga dagen), två par välbehövliga brallor till mig (från klädaffär), ett par paket (från BR) till minstingen som fyller år på lördag, lim till soffan (från Clas O), lunch på Ice Age (= Mc Donald´s), och sist men inte minst blommor och munkar (från torghandlarna). Alla kunde alltså åka hem nöjda och glada, då allas intresseområden lyckats fyllas!

Framåt kvällen kom 3/4 Stenborg på besök, vilket innebar att vi totalt blev tre vuxna och fem barn. Lite kaosartat kan tyckas, men jag tycker nog att vi har fått in snitsen ganska bra nu :) Lagom till det var dags för det jag längtat efter hela dagen: vuxensittningen med oxfilé och ett gott rödvin, kände jag att "Nej, det här går inte, jag joinar dottern och W i soffan istället, innan jag lägger minstingen". Det var bara precis det jag hann göra innan illamåendet jag känt latent hela dagen, men försökt ignorera, verkligen gjorde sig till känna... Kvällen blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig, inte natten och dagen efter heller :(

När jag trodde att jag nått botten, och det var dags att vända uppåt igen, med vatten på sked vid 5-tiden, insåg jag att jag hade så fruktansvärt ont i benen och var helt groggy, ett pip i örat bekräftade 38,4 i feber. Inte alls skojigt när det känns som att allt vatten i kroppen precis hällts ut. 1 maj blev en lång dag, mannen fick färdigställa kökssoffan själv, och Lunds studentsångare fick ses från sängen.

Än så länge har ingen annan i familjen, eller Stenborgs (även om Herr Stenborg, lätt elakt, gärna låter mig tro att barnen är jättesjuka...) åkt dit på samma bacill som jag, så jag funderar starkt på om jag blivit matförgiftad...

Idag ska i alla fall kosthållningen få piffas upp med något roligare än vitt bröd, te och spaghetti, får se hur det går.

Och you crazy people som inte har deklarerat ännu  - gört! Idag är det sista dagen! (Om man inte anlitat någon byrå som sökt anstånd förstås :))