En helt OK dag i Gräsänkeland

Dagen började lite halvdant. Minstingen kom in tidigt (eller sent, beroende på hur man ser på dygnet) till min säng, och låg sedan och snarkade mig högljutt i örat. Mannen skulle med ett fakirflyg från Arlanda till Wien och var därför tvungen att gå upp okristligt tidigt. Vid 4.30 var det redan alldeles för ljust ute, även inne i sovrummet eftersom vi har en träpersienn för vår helglasade altandörr som släpper in alldeles för mycket ljus. Jag gick upp, letade fram öronproppar, och min Thailandsflyg-ögonmask. Sådärja! Äntligen sova en dryg timme till utan snarkljud och soluppgång! Fast sen kom jag på att det var mig det hängde på om vi skulle ta oss iväg på morgonen eller inte, och halvdöva öron med öronproppar i är ingen bra kombo om man vill bli väckt av en väckarklocka... Så med en öronpropp på sniskan försökte jag sova vidare.

När jag sedan skulle ta mig upp undrade jag vad sjutton som hänt! Det kändes som att jag hade åldrats ungefär 40 år under natten. Ont överallt, i smalbenen, låren, ländryggen, skuldrorna, u name it! Då mindes jag gårdagskvällen... Trots att jag inte alls kände mig i form bestämde jag mig för att ta mig ut, för att åtminstone gå 4 km-slingan, bäst att passa på eftersom mannen skulle vara borta de närmaste dagarna. Fast om jag ändå skulle ta mig ut kunde jag ju lika gärna börja med att springa en liten bit, och sedan gå sista biten.

Efter ett par km kom jag till ett vägskäl där jag lite överraskande (även för mig själv) valde att fortsätta på 6 km-sträckan, eftersom jag ändå skulle gå sista biten. Vid det andra vägskälet tänkte jag nog inte så mycket, och hamnade av någon anledning på 8 km-sträckan, och vid det sista vägskälet kom jag på mig själv sjungande "ål aj waaaaaaant is ö wajt laaaaajt mooooment" för full hals tillsammans med Tove Styrke i lurarna, och då tänkte jag att jag lika gärna kunde testa att springa den där milen som hägrat i mitt huvud ett tag. Och ser man på, jag kunde ju springa en mil! Tiden det tog kändes oviktig, även om solen sjunkit nedanför trädtopparna när jag kom hem... Det kändes mycket viktigare att jag faktiskt tog mig runt, och det med sång! Det måste ju ändå bli en stjärna i kanten eller nåt?

Hur som helst var min lilla seger igår, anledningen till mitt fysiska nederlag i morse. Eller inte bara i morse förresten, jag återhämtade mig inte förrän långt efter lunch då jag tryckt i mig både sushi-buffé, kinamats-buffé, chokladbit, kaffe, kaka och cappucino. Om jag känner efter ordentligt har jag nog inte återhämtat mig riktigt än... så det är bäst att inte känna efter. Jag kommer nog att hålla mig till en något kortare sträcka några omgångar till innan jag testar den där milen nästa gång.

På eftermiddagen idag fortsatte gräsänkelivet. Att vara gräsänka kan ibland kännas lite ensamt, men idag har jag undrat varför? Vid middagen var jag knappast ensam, vi var inte mindre än sex personer runt middagsbordet, även om jag var den enda över 10 år... Efter middagen dök mamma lite överraskande upp! Inte ett dugg överraskande för vare sig mamma eller mannen som tydligen kommit överens om detta tidigare, att hon skulle komma och ge mig lite support. Vilken support jag fick! Vi bytte gardiner i sovrummet, till min nya mörkläggningsgardin jag köpte på lunchen (nu måste det gå att sova utan ögonskydd på morgonen!), jag fick kläder strukna, favoritkjolen lagad och dotterns knä omplåstrat. Sedan dök även min lillasyster upp, då fick jag ryggen kliad (en konst jag började drilla henne i redan som 2-åring, och vid 19-årsålder verkar hon fortfarande inte tycka att det är ett dugg konstigt :)), prata GD/GIF Olympiad, Big Brother, studentbal och tatueringar.

Gräsänkekvällen avlutas med bullar och te i soffan, och då har jag dessutom hunnit duscha och tvätta håret! Plötsligt händer det!