Den 7 maj 2009

Idag för två år sedan var jag inte särskilt kaxig vid den här tiden... Då hade jag precis blivit igångsatt tre veckor före utsatt förlossningsdatum, för att jag hade en för liten bebis i magen. Att det lilla knytet inte växte som det skulle berodde på att näringstillförseln inte var den bästa. Det var inte något jag kunde påverka själv genom annan kosthållning eller liknande, det bara blev så ändå, kanske på grund av förhöjt blodtryck under graviditeten, men det kan man egentligen inte veta. Den sista tiden som gravid var jag tvungen att gå på kontroller på förlossningen varannan dag. Då mättes CTG-kurvor och mitt blodtryck. Ultraljud gjordes för att mäta flödet i navelsträngen, flödet till livmodern och mängden fostervatten, och så gjordes det mätningar för att försöka uppskatta bebisens vikt.

Den 6 maj sa läkaren "nu mår den här bebisen bättre utanför magen än inuti, nu plockar vi ut den". "Ehh... plockar ut?! Nu?!", var nog ungefär det jag fick ur mig. Trots att jag visste att det antagligen skulle ske, blev jag så förvånad över att det faktiskt hände, och så hann jag nog fundera över hur den där lilla krabaten mådde egentligen... Om jag ville fick jag vänta till dagen därpå, och komma in till förlossningen på morgonen, lite mer förberedd, jag tackade ja till det erbjudandet, och åkte hem med en konstig känsla inom mig. Så himla skumt att veta när bebisen ska komma, lite onaturligt på något vis, och så lite rädd för att han mådde alldeles för dåligt och att jag kanske fattat fel beslut om att vänta...

Eftersom jag gick på kontroller så ofta, var inte mannen med varenda gång, bara på helgerna. Den här dagen var en onsdag, och jag hade fått direktiv om att inte ringa eftersom han hade viktiga möten. Jag skickade ett sms där jag berättade att bebisen inte mådde bra och att den skulle ut dagen efter, jag fick ett sms till svar som löd "OK". Han var inte lika orolig med andra ord... (Jag måste tillägga att han faktiskt ringde upp några timmar senare, annars blir han inte glad ;)).

Den 7 maj infann vi oss på förlossningen med packad väska. Vi blev visade det rum dit de tar bebisar som inte mår riktigt bra när de kommer ut, och så fick vi se all utrustning som fanns för att hjälpa bebisarna att pigga på sig. Allt kändes bara surrealistiskt. Jag var glad över att det var mitt tredje barn, och inte mitt första. Bedömningen gjordes att bebisen var tillräckligt stark för att gå igenom en "vanlig" förlossning, och att det inte skulle behövas kejsarsnitt om inget tillstötte.

Ett par timmar kvar. Jag var fortfarande vid gott mod!

Jag blev igångsatt på förmiddagen, fick riktigt ont vid 14.30, och strax efter 15 var äntligen det lilla knytet ute!! Jag var helt införstådd med att han skulle vara jätteliten, slö och att de skulle springa iväg med honom, men så blev det inte. Han skrek direkt, jag fick upp honom på magen, och visst var han liten, men inte mager, han var liten och proportionerlig. Viktskattningarna som gjorts sa att han eventuellt skulle väga över 2 kg, så jag var beredd på en pyttebebis som skulle få ligga i kuvös, istället fick jag en bebis som vägde över 2,6 kg och var 46 cm lång. Så liten, så söt.

Nyfödd

Jag var så lättad över att allt var över, och att allt hade gått så mycket bättre än vad alla trott! Bebisen, som ändå var den minsta jag någonsin hållit i, fick ligga i kuvös en stund under eftermiddagen för att få upp värmen, men annars klarade han sig hur bra som helst! En natt stannade vi kvar på BB, sedan ville jag hem till min egen säng, och storbarnen.

Den första tiden med den lilla bebisen var mysig, men det gick åt mycket tid till att lösa matfrågan... När han stått stilla i vikt på 2, 4 kg alltför länge, fick ersättning bli den bästa lösningen. Amning i all ära, men det finns fördelar med ersättning också, i vårt fall blev bebisen mätt, och inte bara mamman behövde mata på nätterna :) Ersättningen blev lite av en räddning, och mini-bebisen växte så det nästan knakade. Den goda aptiten sitter i än idag, två år senare...





...och hos farbror Freddie.

 

Hemma i storasysters knä...









                           


                        Jag är så glad och tacksam för att du finns, älskade lilla troll!



Johan 2 år