Italien 2013

Den här gången flög vi till Milano. Sedan tog vi bilen och körde ett par timmar västerut, till lilla Nizza Monferrato i det vackra Piemonte. Vi bodde på Calles vingård, tio minuter från stan. Calle är en svensk pensionär som kände att han ville göra någonting mer med sitt liv efter att han hade slutat arbeta, så han köpte den fint belägna, pittoreska vingården med byggnader från 1700-talet. Nu driver han en liten hotellverksamhet på den vackra platsen, och plockar sina egna vindruvor som sedan blir till vin. Om man vill är man välkommen ner och hjälpa till vid skörden.

Välkomstvin

Här bodde vi!

Promenad bland vinstockarna, på väg till den första vinprovningen.

Hej hå, hej hå! 900 italienska meter visade sig vara ganska långa...

...men det var väldigt vackert även när vi kom fram till nästa vingård.

Johan kontrollerade utrustningen.

När solen gick ner provade vi gårdens viner...

...däribland detta som serveras på glas på Sturehof.

Morgon dag 2. Planering.

Vi tog bilen och gjorde några stopp för fika, lunch och vinprovningar i de vackra, närbelägna byarna.

I Barbaresco hade byborna byggt om den gamla kyrkan till vinbar. Ett trevligt koncept, tycker jag.

Det var lite dimmigt, men vi log vackert på turistbilderna ändå. Dimma är för övrigt perfekt när man ska plocka Nebbiolo-druvorna, som fått sitt namn just efter det italienska ordet för dimma.

Mina trogna reskompisar (de tre till vänster alltså).

I Barolo hade de sparat den bästa årgången!

Ibland pausade vi och dokumenterade de vackra vyerna.

Fotograf: L8 i Barolo

Om jag ska vara ärlig, så dokumenterade vi ganska ofta. Här ser vi till att traktorn med alla druvor på släp verkligen har vänt sin rätta sida till.

Dag 3 tog vi bilen till Alba för att gå på den lokala marknaden, och för att känna av Tryffelfestivalen (oktober är skördemånad för tryffel). Det var lite kyligt, och som vanligt fick jag och L8 stå och vänta medan gubbarna shoppade...

Parmesanost i stora lass.

Johan funderar över om han ska byta bil.




Dag 3 hade vi bestämt oss för att lämna landsbygden, och bege oss ner mot kusten, till Genua. Vi hade egentligen bara tittat på kartan, och tänkt att den staden verkade vara inom lämpligt avstånd från Piemonte och vidare upp till Milano. Vi lämnade landsbygden, som hade blivit riktig dimmig och ganska sval, bakom oss. Ungefär en och en halv timme senare klev vi ur bilen i ett sensommarvarmt Genua, som mest liknade de bilder jag har sett från franska Rivieran. Jag borde egentligen inte ha blivit så förvånad, platserna ligger ju längs samma kust, men jag var ändå inte beredd, och blev positivt överraskad! Det kändes härligt att få strosa ner genom gamla stan, och sedan längs vattnet, bland palmer,  och de största privata båtarna jag någonsin sett. Vin fanns det också.

Genua är en riktigt cool stad som jag gärna åker tillbaka till!

Och kanske... När jag blir ännu mer vuxen... Kanske köper jag då en egen vingård, med en egen parkbänk...? Där jag kan sitta och dricka det vin som jag har skördat druvorna till själv? Eller kanske fortsätter jag att åka till Italien den tredje helgen i oktober? Varje år. Och någon gång kanske jag kan stanna mycket längre än vad jag kan göra nu? Och sitta på en vingård på en parkbänk och dricka vinet vars druvor har skördats från vinstockarna som jag har framför ögonen. Kanske åker jag bara tillbaka och sätter mig på den där parkbänken igen. Kanske.

För om man kan vara kär i ett land, då är jag kär i Italien.

Ciao!

Regionen Piemonte ligger i nordvästra Italien och gränsar i väster mot Frankrike och i norr mot Schweiz. Området är nästan lika stort som Dalarna. Området är mycket kuperat och en del insjöar finns. Här bor ca 4,3 miljoner invånare. Regionshuvudstaden är Turin (Torino). Regionen har stora industriområden, bland annat i Turin där man tillverkar Fiat. Piemontes slätter är bördiga jordbruksområden, där man odlar b.la vete, ris, majs och vindruvor. Regionen är en av Italiens stora vinregioner. Mer än hälften av dess 70 000 hektar vingårdar har beteckningen DOC. Några av de mest kända vinerna är Barbera, Barolo, Barbaresco och Dolcetto. Piemonte är ansett av många att ha de överlägset bästa vinerna i Italien, t.ex Barolo. Maten är också bland den bästa. Avstånden är korta och ni hinner se mycket under en långhelg. Stannar ni längre hinner ni både till Rivieran, Alperna och Milano. Här är inte lika mycket turister ännu, så passa på! Högsäsongen är under oktober och november, då folk vallfärdar hit från hela Europa för vinskörden och tryffeln. Alba är känt för sitt vin, persikor och centrum för den vita tryffeln och man har många mat – och vinfestivaler. Asti är känt för sitt vita mousserade vin, Asti Spumante. 7 mil från Asti ligger ett stort outletmed märken som Burberry, Desigual, Calvin Klein, Diesel m.fl. Rekommenderas! De flesta byarna är fortfarande förhållandevis opåverkade av turismen. Den lokala dialekten i Piemonte är en blandning av italienska och franska.

Kan funka!

Ciao!

Acceptera det du inte kan förändra

När jag var fyra år upptäcktes det att jag hade en hörselskada. Från början trodde man att skadan berodde på en hjärntumör, men vid närmare efterforskning upptäcktes det att så inte var fallet. Tänk att som förälder få ett sånt besked, att det är troligt att ens till synes fullt friska barn har en tumör. Det kan inte ha varit en rolig tid, även om min mamma säger att hon hela tiden trodde att skadan hade uppstått i samband med alla öroninflammationer jag hade haft som liten. Det stämde dock inte heller riktigt, då min hörselskada mest sannolikt är ärftlig.

Själv kommer jag inte ihåg så mycket från allt ståhej som måste ha varit kring mina öron hösten -82. Jag minns mest att jag till slut inte tyckte att det var så spännande att lägga klossar i ett lastbilsflak vid varje pip jag hörde i de där stora lurarna på sjukhuset.

När jag började i skolan blev det viktigt var jag satt i klassrummet, och att tala om för lärarna att jag inte hörde så bra, men annars var allt "som vanligt".

När jag skulle börja i ettan på gymnasiet hade det pratats ett tag om att jag verkligen behövde hörapparater. Jag tyckte inte det själv, men audionomen var väldigt övertygande, och jag ville inte göra henne besviken, så jag lät henne göra ett par. Som jag testade någon gång. Som jag inte gillade. Som jag lade ner i en byrålåda där de blev liggande.

Jag fick även ett par hörlurar till TV:n, de gillade jag. Men jag hade ett par småsyskon som också gillade dem. Det innebar att hörlurarna inte blev långlivade.

När jag började plugga i Lund försökte audionomerna återigen övertyga mig om att jag absolut måste ha ett par nya hörapparater. Jag skulle knappt klara mig annars! Och mina studier skulle definitivt bli lidande, om jag skulle klara dem alls. Dessutom hade det kommit ny fantastisk teknik, så de nya hörapparaterna skulle jag verkligen gilla. Jag lät dem göra ett par. Som jag testade någon gång. Som jag inte gillade. Som jag lade ner i en byrålåda där de blev liggande.

Sedan dess har jag inte låtit någon peta på mina öron, ge mig någon särbehandling eller hjälpmedel. Vissa i min närhet, faktiskt de som står mig allra närmast, blir lite less på mig ibland, och låter mig förstå att de faktiskt tycker att jag hör ganska bedrövligt emellanåt. Jag kanske är envis...? Eller rent av dum...?

För ett par veckor sedan kände jag dock att det var dags att göra något åt TV-situationen, det känns som att jag missar en del ibland. Så jag köpte ett par hörlurar, ett par mörklila Skullcandy, med döskallar. Så öppnade sig en helt ny värld! Den är helt fantastisk! Så många ljud det finns! Så mycket musik, och så många röster som jag inte har hört på rätt sätt! Varje kväll är jag nu som ett barn på julafton. Jag är helt uppslukad av att lyssna! Det har jag aldrig tidigare varit. Eftersom jag inte har hört. Nu kan jag dessutom vända på huvudet och prata med den som sitter bredvid, och fortfarande höra vad de säger på TV! Jag hör även vad den som sitter bredvid säger, eftersom jag har utvecklat förmågan att läsa på läpparna. Fantastiskt!

Att jag har haft en så avslappnad inställning till mitt funktionshinder kan säkert delvis bero på att jag inte har blivit särbehandlad som liten, det har inte behövts. Jag har nog lärt mig att hantera handikappet själv, på mitt eget sätt, eftersom jag inte visste om något annat från början.

Någon sa en gång att det kanske är bra om jag funderar över att acceptera mitt handikapp. Jag tänkte "vilken knasboll, jag vet väl att jag inte hör så bra, klart jag har accepterat det". Men så var det kanske inte...?

"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra de saker jag kan, och visdom nog att förstå skillnaden."

Tål att tänkas på. Men med mina mörklila lurar är jag kanske halvvägs i alla fall?

Frukost hos Familjen Annorlunda

Klockan är strax efter 8 på morgonen, och minstingen har tjatat om frukost den senaste timmen. Hans syskon är inte alls lika intresserade av att äta frukost, än mindre av att gå upp över huvud taget.

Till slut går det att få liv i mellanbarnet som motvilligt hasar sig ner från sin loftsäng. Mamman står nedanför och håller upp den varma morgonrocken så att han inte ska behöva frysa.

e: Mm jag ser, men jag måste faktiskt gå in på toa först.
M (med väldigt snäll röst): OK, då hänger jag morgonrocken på din stol vid frukostbordet så länge.

Mamman går vidare in till den sovande dottern, lutar sig över henne, stryker henne över håret försiktigt ett par gånger. Inget livstecken. Mamman stryker henne lite hårdare över håret, och säger med silkeslen röst

M: God morgon. Frukosten står på bordet. Dags att vakna.

Inget livstecken. Mamman klappar dottern försiktigt över kinden. Inget livstecken. Mamman stryker dottern med pekfingret över näsan. Inget livstecken. Mamman nyper lite försiktigt i dotterns näsa, så att hon inte kan andas genom den (nej, det är inte mammans mest stolta ögonblick). Dottern skrynklar ihop ansiktet, grymtar lite och tittar ganska argt på mamman, och det ser ut som att hon vill säga "vad håller du på med?!", men det gör hon inte. Mamman upprepar att det är frukost, tänder en lampa (inte populärt), och går ut ur rummet.

Vid frukostbordet sitter redan mannen, mellanbarnet och minstingen. Mamman ska bara hämta sitt nykokta ägg innan hon ska göra de andra sällskap. Attans, ägget är alldeles varmt, och det är inte kul med ett varmt ägg på mackan, för då rinner smöret av. Mamman häller vatten på ägget i kastrullen.

D: Tar du den nydiskade kastrullen igen?
M: Ja, jag tror inte att den blir så jättesmutsig av ett oskalat, nykokt ägg och kallvatten...
e: Men åhhh! Har vi bara limpa? Och tunnbröd? Och hårdbröd? Jag vill ha fotbollsmackor!
J: Mamma! Kan du hjälpa mig med yoghurten? Jag vill ha fyra portioner med Tigers hallonyoghurt, mjölk, Cheerios och chokladpuffar!
e: ...eller rostbröd! Varför har vi inte det idag?
M (medan hon ordnar minstingens frukost): Därför att vi inte har plockat fram det idag, det känns onödigt att äta marmelad på godisdagen.
D: ...men ta fram brödrosten så kan du rosta limpa om du vill.
e: Ska jag?!! (Med ett ansiktsuttryck som visar att han undrar vart världen är på väg.) OK då.

Mamman tar sitt kylda ägg och sätter sig. Dottern hasar ner på sin stol. Mamman ser att kaviar saknas och reser sig upp igen. Hon konstaterar att pappan redan har hunnit äta upp halva sin frukost. Mamman sätter sig vid bordet igen.

E: Finns det ingen lättdryck?
D: Jo det finns massor, du kan blanda själv, jag har ordnat ett ordentligt safety stock! (Med väldigt nöjd min.)
E: (djup suck)
e: Mamma, vad betyder det på svenska?
M: Att pappa har handlat väldigt mycket lättdryck de senaste gångerna han har handlat, så nu behöver vi nog inte köpa lättdryck på väldigt länge.
D: Bra va? (Fortfarande väldigt nöjd.)

Dottern reser sig upp, hämtar tillbringaren som det finns lite lättdryck kvar i, tar mellanbarnets glas och häller ända upp till kanten så att ytspänningen nästan exploderar.

D: Men vad skulle det där vara nödvändigt för? Nu kommer han ju att SPILLA! (Fasa i blicken.)
E: För att det var kul.
e: Ja, det var jättekul (nöjd min), undrar om jag kan dricka utan att spilla?
J: Mamma, om jag var Hulken skulle jag kunna slå av ditt huvud!
M: Men varför säger du så? Så får man ju inte göra?
D: Hulken är faktiskt snäll, han gör inte så mot de som är snälla.
e: Så är det, för jag har sett honom rädda en tjej från tre monster en gång. På TV alltså.
J: Nej, Hulken är dum, för han är arg.
D Nej han är inte dum på det sättet. Han har bara lite svårt att tygla sitt humör ibland. Ungefär som jag.
J: Men Hulken är grön. Det är inte du när du är arg pappa.
M: Undrar vad barnen kommer att bli för färger egentligen (syftar på färganalys/personlighetstest)?
D: Kan jag få tidningen, Ebba?
M: Men måste du läsa tidningen nu? Vi sitter ju och umgås och pratar och har trevligt.
D: Nej, självklart inte. Jag ville bara känna på den och se hur den ser ut. (Lägger tidningen snabbt åt sidan.)
M: Jag tror Erik är ganska grön, och blå. Han blir nog grönblå. Ebba är det lite klurigare med, men jag tror inte hon är gul i alla fall.
e: Vilken färg är du då mamma?
M: Jag är mest blå, men ganska gul ibland också. Pappa är röd, och blå.
e: Jaha...? Men vad betyder det där nu igen?
J: Nej mamma, det är ju du som är röd! (Syftar på den röda morgonrocken.) Jag vet! Du är en röd paprika, Erik är en val som är blå, pappa är en lök som är vit för det finns vita lökar, Ebba är en fisk, och jag är en hallonyoghurt! Så är det! Hallonyoghurten är god och rosa, och valen och fisken simmar i vattnet. Åh vad mätt jag är! Jag tror att jag nästan kräks. Nu måste jag få gå från bordet!
D: Fixar du lite kaffe åt mig, Maria?
M: Nej verkligen inte, bra försök! Jag har ju inte ens hunnit äta upp min frukost! Men borde vi inte köpa en ny kaffemaskin? En som man inte behöver beställa kapslar till?
E: Ja, det gör vi! En som man kan köpa goda kapslar till! På Ica! Typ choklad och sånt!!
e: Just det, pappa! Varför fixar du inte ditt kaffe själv? Mamma har ju gjort en massa saker, men du har inte gjort nånting! Sätt dig på hennes stol en dag så ska du få se hur mycket hon gör hela tiden!
e: Kan jag få Frosties, mamma?
M: Visst! Kellog´s Frosties smakar gott, de väcker tigern i dig! (Med sång.) ...men hallå? Vem sjunger vidare? Nån måste ju svara?
D: ...Och DIG! (Svarar från köksbänken där han brygger kaffe.)
M: Bra!
E: Kan jag få gå från bordet? (Med en suck och lätt himlande ögon.)
M: Ja visst, är du mätt?
E: Mmm.
M: Äh, nu har den där Veronica Maggio-låten Hädanefter fastnat i min hjärna. Vet ni att den är skriven till hennes son?
E: Men åh! Det har du ju redan sagt!
D: Jag tycker i alla fall att de skulle ha kallat låten framgent istället, det är ett bättre ord.
M: Men det skulle ju låta jättekonstigt...?
e: Jag vill köpa ett nytt skal! (Till mobilen.)
M: Ja, det får du väl, du har ju egna pengar.
e: Men jag vill beställa ett på nätet!
J: Jag måste gå på toa! Du ska torka mig mamma!
D: Vi beställde ju ett på nätet alldeles nyss. Om du vill ha ett annat får du köpa det i en affär!
e: NYSS?!! Det var ju säkert en hel MÅNAD sen?! (Tittar på sin pappa som att han inte är riktigt klok.) Jag kommer ALDRIG att få något nytt skal! (Lägger armarna över huvudet och lutar ansiktet mot bordet.)
J: FÄRDIG!

Mamman reser sig upp och hjälper minstingen inne på toaletten.

J: Men mamma vi måste fylla på ny tvål!
M: Nej, det finns lite kvar, vi kan göra det sen idag.
J: Nej nu! Jag kan inte få ut nån tvål ur pumpen.
M: OK. Jag hämtar lite tvål att fylla på med.
J: En rosa tvål mamma! Det blir fint! Då kan vi blanda den med en blå!
M: OK.

Tvålblandning.

J: Titta pappa! Vad fint vi har gjort! Blått i botten och rosa uppe! (Håller mycket stolt upp tvålpumpen.)
D: Jättefint. Verkligen.

Mamman sätter sig vid bordet igen. Minstingen kommer och bråkar med sin bror. Tills båda åker från bordet. Mannen serverar kaffe.

D: Jag trodde att vi kunde få en lugn måltid nån gång, men det verkar inte så.
M: Varför måste du säga måltid? Det låter så gammalt. Vi åt ju frukost.
D: Det är också en måltid. Framgent vill jag att våra måltider ska vara lugnare.

Mamman himlar lite med ögonen.

Mamman och pappan försjunker i varsin tidning.

D: Det skulle vara gott med chokladdrömmar.
M: Chokladdrömmar?
Inget svar.

Barnen tittar på TV.

D: Jaha, men då hämtar jag Marias Chokladterapi. (Ett paket cookies som mamman fick dagen innan av en vän som vet vad hon verkligen behöver.)
M: Jaha...? Men du sa ju chokladdrömmar?
D: ?

I bakgrunden hörs Disneydags, och en känd melodi börjar spelas.
D & M (med Marias Chokladterapi från Göteborgskex i munnen): Här kommer Piff och Puff, helt på språng! Här kommer Piff och Puff, var gång! Här kommer världens bästa räddningspatrull som löser fallen för din skull! (Med sång.)


...och mamman tänkte att det kan kanske kommer en tid, framgent, då de kommer att sakna kaoset vid måltiderna. Kanske.

Den åttonde oktober tjugohundraett

Idag för tolv år sedan, den 8 oktober 2001, skedde den största förändringen i mitt liv; jag blev mamma!

På ultraljudet i april hade de sagt att det såg ut som att jag hade en liten tjej i magen, men att det inte var helt säkert, så de rekommenderade inte att jag skulle springa iväg och köpa en massa spetsklänningar (om jag nu inte ville klä en eventuell son i spetsklänningar förstås). De sa att chansen var ungefär 50 % att det var en tjej. Jag tänkte att på något vis var det väl ungefär det jag hade förväntat mig, det brukar ju oftast vara ett 50/50-spel om det ska bli en tjej eller en kille... Och spetsklänningar hade jag nog inte rusat iväg och köpt i vilket fall, det var inte det jag var sugen på att klä min nyfödda dotter i heller.

Av någon anledning trodde jag att jag väntade en kille, och det var svårt att ställa om till att jag skulle bli mamma till en liten tjej. Jag hade alltid trott att mitt första barn skulle bli en kille, en ganska rund och stor sådan, ljus, ljusblå ögon och knappt något hår. Om jag ens skulle ha några barn alls. Jag var inte så säker på det. Jag visste inte om jag vill gifta mig heller. Jag hade inte haft några romantiska föreställningar kring varken små, söta barn eller bröllop. Jag hade nog tänkt mig att jag skulle klara mig själv. Jag har nog blivit uppfostrad lite så; att det är viktigt att kunna klara sig helt själv och att inte vara beroende av någon annan.

Så när jag, 22 år gammal, stod och höll ett positivt graviditetstest i handen, hann jag tänka att det här nog kanske inte var precis som jag hade tänkt mig. Inte för att graviditeten var oplanerad, för det var den inte. Men det var först när jag såg det där strecket som sa att testet var positivt, som det blev verkligt, på riktigt.

Månaderna som följde blev i vardagen inte så annorlunda mot för vad jag var van vid. Jag fortsatte att plugga och skriva D-uppsats i Uppsala, och under sommaren jobbade jag på Skatteverket. Jag hade sedan planerat att göra ett studieuppehåll i ett år. Jag gick förstås på alla mödravårdskontroller, magen växte som den skulle, och jag växte lite mer än jag borde ha gjort. Men eftersom jag inte hade någon kompis som var gravid, eller någon vän som hade varit gravid, funderade jag inte så mycket över alla krämpor jag eventuellt skulle kunna få, eller över vad som skulle kunna gå snett. För tolv år sedan var det inte heller lika vanligt att söka efter information eller grupper med likasinnade på nätet som det är idag. Så jag var nog egentligen ganska avskärmad från allt snack kring graviditeter. I efterhand kan jag känna att det nog var ganska skönt.

Jag funderade mest över namn, lånade en namnbok på biblioteket, och tänkte att vi kanske borde köpa en vagn. Men det fick bli en begagnad, något annat hade vi inte råd med. Så när jag såg en annons i UNT om en begagnad, marinblå Emmaljunga med små vita prickar och vita hjul, slog vi till! Någon vecka innan beräknad nedkomst köpte jag någon body på rean på Lindex, några helvita bodys på H&M, och två par strumpor, och så hade jag fått massor av kläder efter mina kusiner, som jag hade tvättat och lagt ner i lådor.

Klockan 4 på morgonen den 7 oktober vaknade jag av att vattnet gick, med ett besök på förlossningen som följd. Sen gick jag runt hemma och väntade. Fikade goda bakelser som våra kompisar David och Hanna kom förbi med. De såg mer nervösa ut än vad jag var. Natten efter, vid midnatt, blev det dags att åka in till förlossningen igen, och av timmarna som följde har jag inte så många minnen, förrän framåt morgonkvisten då jag fick epidural. Ett par timmar efter det, klockan 10.21 föddes äntligen världens finaste tjej!

Ultraljudstanterna hade haft rätt!

Hon var 49 cm lång, och vägde 3 350 gram. Hon var liten och nätt, med mörkblå ögon och massor av mörkt hår. Hon var det finaste jag någonsin hade sett. Jag kunde inte fatta att hon var min!

Att bli mamma när jag var 23 år, var ingenting jag hade tänkt från början. Men tänk om jag hade vetat innan hur bra det skulle bli, då hade jag tänkt om, från början. Jag är ganska övertygad om att jag även hade kunnat klara mig själv. Men varför skulle jag göra det? När jag hade turen och möjligheten välja något annat? Något bättre.

Den åttonde oktober tjuoghundraett skedde den största, och den bästa, förändringen i mitt liv. Även om det inte var precis vad jag hade tänkt mig.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt...

...eller hur är det man brukar säga?

Äntligen har jag fått tillbaka min dator!

En morgon i augusti visades bara ett stort frågetecken på skärmen, och det gick inte att komma vidare! Jag kände paniken komma lite lätt krypande... "Hur länge sen var det jag köpte Mac egentligen? Det var inte så länge sen va...? Den känns ju fortfarande ganska ny... Och den var inte så billig heller har jag för mig... Var sjutton har jag gjort av kvittot?! Mannen som inte tyckte att jag skulle köpa en sån dyr dator, han förstod liksom inte vitsen, "när man lika bra kan köpa en bra PC för en tredjedel av vad en Apple-dator kostar". Bara han inte säger "vad var det jag sa?"..." var tankar som snurrade runt i mitt huvud på någon sekund.

Lillebror hämtade Mac och försökte göra någon form av första hjälpen, men förgäves! När han på eftermiddagen berättade att frågetecknet som jag hade fått upp på morgonen kallades "Question mark of Death"förstod jag att hoppet var ute.

Efter att ha vänt upp och ned på halva huset hittade jag åtminstone kvittot, bara för att inse att det var som jag misstänkte; den dagen hade det gått ett år och tre veckor sedan jag köpte Mac. Apple ger ett års produktgaranti. Jag åkte ändå tillbaka till Elgiganten för att ge det ett försök. Konsumenträtten i Sverige är trots allt ganska generös, och det har hänt förr att jag har kunnat argumentera mig runt knepiga regler och till slut fått min vilja igenom.

Det blev många turer fram och tillbaka. En sammanfattning finns i nedan inklippta mejl, till Elgiganten från mig, när jag började ledsna på deras beteende.

"Hej!

 
I fredags eftermiddag fick jag ett sms från er där det stod att jag skulle kontakta er. Jag gjorde detta omgående och fick då beskedet att en del av hårddisken var trasig (vilket jag även meddelat vid inlämnandet). Jag mottog även kostnadsförslag och bad att få återkomma, lovade att göra detta senast tisdag 17 sept.
 
Eftersom jag inte har hanterat datorn på något felaktigt sätt (mig veterligen), inte tappat den,  inte gått runt med den särskilt ofta, och inte heller laddat ner något "ovanligt" på den, utan mest använt till den att surfa, betala räkningar och laddat ner lite bilder från en vanlig Canon-kamera, vill jag hävda att någon komponent i datorn måste ha varit felaktig eller av typen "måndagsexemplar", då den har havererat efter endast ett år och tre veckor. Jag hävdar därför att reparationskostnaden bör hanteras enligt Konsumentköplagen, och därmed betalas av säljaren. Vilket jag även talade om för er fredagen den 13 sept.
 
Jag ringde er, som utlovat, redan i måndags den 16 sept, och talade om att jag står fast vid min ståndpunkt att jag tycker att detta går under Konsumentköplagen, och att jag behöver ha ett intyg/beskrivning över på vilket sätt jag har varit så oaktsam att datorn har gått sönder. Ni sa då att det inte fanns någon uppgift i servicehandlingarna som visade vad som åsamkat skadan, men att ärendet skulle skickas vidare, och att jag sedan skulle få ett meddelande via mejl som beskrev vad jag har gjort för fel.
 
I tisdags den 17 sept fick jag återigen ett sms där jag blev ombedd att ringa upp, vilket jag gjorde. Ni ville då veta om jag godtog kostnadsförslaget, och några noteringar om vårt samtal från dagen innan fanns inte. Jag talade om vad vi kommit överens om då, och fick beskedet att en servicerapport med beskrivning om på vilket sätt jag har varit så oaktsam att hårddisken har gått sönder, skulle vara inkluderad.
 
Idag fick jag nedanstående mejl, där jag fortfarande bara blir ombedd att tala om om jag godtar kostnadsförslaget eller inte. Jag saknar fortfarande beskrivning över hur jag har hanterat datorn felaktigt.
 
För att vi ska komma vidare i denna fråga behöver jag alltså en skriftlig beskrivning över på vilket sätt jag har hanterat datorn så felaktigt att den hårddisken har gått sönder. Jag hävdar fortfarande att detta är ett fel som inte skulle uppstått om datorn varit felfri vid köpet, och att Elgiganten därför bör stå för reparationskostnaden. En iMac för nästan 12 tkr ska hålla längre än ett år.
 
Jag har blivit uppmanad att lämna ärendet vidare till Allmänna reklamationsnämnden, men hoppas att vi istället ska kunna lösa detta på annat sätt.
 
Jag har varit i kontakt med Elgiganten i Gävle många gånger tidigare. Jag har köpt samtliga datorer, läsplattor, GPS och kameror hos er, och har fram tills nu alltid blivit bemött på ett mycket professionellt och trevligt sätt! Hoppas dock på en snabb lösning av detta, då ni har min trasiga dator hos er, vilket jag tror att varken ni eller jag tycker är särskilt tillfredsställande.
 
Med vänlig hälsning
 
Maria Norman"
 

Efter några dagar fick jag ett svar. 

"Hej Maria

Jag har tagit beslut om att vi på Elgiganten står för denna kostnad. Apple i sig, är stenhård i Garanti och reklamations ärenden. Dem anser att bevisbördan ligger på dig! Hade det varit ett ursprungsfel så hade det visats under första året anser dem. Därav tar inte dem något på andra eller tredje års reklamation. Det som återstår är ju "den förväntade livslängden" som finns i konsumentköplagen. (Vilket Apple i dagsläget inte tar hänsyn till) Jag håller med om att en produkt för 12 tkr. bör man kunna anse ska hålla längre än 1år.  Hade det varit en Appletv för 800:- så kan jag däremot tycka att man tyvärr måste köp en ny. Så är ju inte fallet i detta ärende.
 Jag ser även att du begärt att få en "skriftlig beskrivning över på vilket sätt du har hanterat datorn felaktigt". Det kommer du inte kunna få av oss, då bevis bördan ligger på dig att bevisa ursprungsfel. Apple kommer därför aldrig ge oss ett svar på "hur man hanterar en produkt felaktigt" för bevisbördan ligger inte hos dem. Tyvärr.

 Jag hoppas du blir nöjd med mitt svar och jag ber om ursäkt för att servicen har dragit ut på tiden."

Jag kände mig nöjd med kontentan i hans svar, att Elgiganten skulle stå för reparationskostnaden. Jag valde därför att inte bråka med honom om att jag tyckte att även om bevisbördan ligger på köparen efter ett år, så har denne trots allt rätt att av säljaren få veta vad felet har bestått i, för att överhuvudtaget ha en chans att motbevisa. Men jag valde att svälja hans resonemang. För den här gången.

Efter över en månad hämtade jag i lördags ut Mac. För att några timmar senare inse att den inte hittade något operativsystem! GAAHHH! Åter till butiken, och inlämning av dator.

Men idag, äntligen, fick jag hämta Mac, för förhoppningsvis sista gången. Hårddisken verkar sitta där den ska, och än så länge hittar den sitt operativsystem. Jag håller tummarna för att det fortsätter så!

Pass(a) på

Snart har min första semestervecka passerat! Som vanligt känns det som att tiden går fort, men samtidigt som att jag har hunnit med massor, både roliga och mindre roliga saker. 

På listan över mindre roliga saker stod det att skaffa ett nytt pass. Jag har ett sånt där gammalt pass fortfarande, ett som räcker i tio år, utan fingeravtryck och förbrytarbild. För tio år sedan var det nämligen tillåtet att le på passfotot, men inte att visa båda öronen, bara det ena. Vem är det som kommer på de där knepiga reglerna egentligen? Och eftersom de verkar ändras relativt ofta undrar jag om passkontrollanterna verkligen upplever någon kontinuitet och effekt av ändringarna...? Dessutom undrar jag om en bild tagen rakt framifrån på en människa som inte rör en min, verkligen är den bilden som är mest rättvisande? Det finns säkert flera otroligt bra anledningar till varför man har valt att det ska vara på detta vis, men jag tycker i alla fall att det är tråkigt. 

Passfoto anno 2003. Är det verkligen jag?!

Behöver jag tala om att det var en obehaglig upplevelse att se mitt nya passfoto to be?

 

Jag: Men fy så jag ser ut! Ska det verkligen vara sådär? 

Polis: Ja, så säger nästan alla. Det blir så när bilden är tagen på det här sättet.

Jag: Ja, men det ser ju ut som att jag tittar upp i taket! Och som att jag har konstiga skuggor i ansiktet.

Polis: Ja, ofta riktar man huvudet lite uppåt när man ska titta in i den där kameran. Det blir så.

Jag: Ja, men det ser ju ut som att jag är med KISS! Ska jag stå ut med det i FEM ÅR? (Lätt desperat.)

Polis: Ja, nu är det ju så att passet redan är "klart", och vi brukar inte backa, göra om, och ta om bilden.

Jag: Nähä. Men tycker du verkligen att bilden är OK? Ser du inte skuggan nedanför höger öga, det ser ju ut som ett stort födelsemärke! Titta i mitt ansikte på riktigt, jag har ju inget födelsemärke. Kan man verkligen ha en sån bild i passet?

Polis: Som jag sa, så tar vi inte om passbilder. Men om du hemskt gärna vill, så kan jag göra ett undantag. Men håll huvudet i en annan vinkel den här gången!

Jag: Bra, tack!

Men nej, passfoto nummer två blev inte heller till belåtenhet. Jag kände dock att stämningen inte var den bästa mellan mig och Frk Polis, så jag försökte inte ta om det. 

På listan över lite roliga saker var att besöka Sommarkväll och gratiskonserten med Ulrik Munther. Egentligen var det nog minstingen som var mest intresserad. Hans äldre syskon var det definitivt inte, men de följde med i alla fall och lät oss vid upprepade tillfällen veta att det inte var deras grej att vara på Ulrik-konsert. När Soldiers hade spelats (som var första låten som kändes igen), tyckte även minstingen och vi vuxna att det var dags att checka ut. Hade det bara varit vi vuxna hade jag gärna lyssnat hela konserten, även om det mesta låter lite lika, för om det låter bra spelar det ju ingen roll :) 

(...och jo, jag sjöng med, fast vi stod så långt bak att det inte direkt kändes naturligt att sjunga, vilket storbarnens blickar fick mig att förstå. Minstingen log bara, han har inte lärt sig att man kan skämmas för sin mamma än, bäst att njuta av den tiden och passa på så länge den varar!)

Jakten på vattenglidbanan

Idag hade jag inte så många saker på programmet; svänga iväg och köpa en vattenglidbana till barnen, tvätta och plocka inne, och rensa ogräs i trägården (trädgård är antagligen ett lite för avancerat ord för vår gräsmatta, våra thujor, singel och planteringar i krukor och blomlådor...).

Men först tänkte jag att det vore bra att ta en liten joggingtur i morgonsolen medan barnen snällt tittade på Sommarlov på TV. Och tänka sig, det var faktiskt riktigt trevligt att springa på morgonen, OCH huset stod kvar och barnen såg inte ut att ha bråkat alls när jag kom hem. Fantastiskt! (Det visade sig dock att de bara hade väntat med bråkandet tills jag kom hem, och det var dags att klä på sig och bädda sängar...)

Alla tre barnen ville gärna följa med till ÖoB, där jag hade tänkt köpa vattenglidbanan. Väl på plats insåg att vi att det vi var där för att köpa inte fanns. Det fanns dock saker att köpa där som vi inte visste att vi behövde; som en ny mikrofiberduk (kan vara bra att ha nu när RUT har åkt ut), kökssvampar, refilltvål, chokladbollar, thekakor, bullar, nödkost till handväskan (någon åt upp det i Sthlm, och har inte fyllt på :/) och det, enligt barnen, superviktiga tuggummit Bubble Mint!

Vår jakt fortsatte sedan inne på Rusta, med ungefär samma resultat. Förutom att korgen nu fylldes av schampo och balsam, teddyfilt, tre kuddar, gardiner och ansiktsmasker.

Mitt säkra kort var Barnens Hus, för där såg jag en sådan där bana för någon vecka sedan. Jag styrde ditåt, men fick på vägen dit syn på Biltema, där kanske de hade det vi letade efter? Alla barnen hoppade snällt ut ur bilen igen efter ungefär en minuts bilfärd. På Biltema hittade vi en vattenglidbana, men bara en enkel, vi ville ju ha en dubbel så att man kan tävla mot varandra... Vi bestämde oss för att leta vidare, det kändes som att vi var nära nu! Mitt humör började dock tyvärr tryta, klockan närmade sig tolv. Som tur var hade de byggt en liten kiosk inne i butiken, så passande! Korv med bröd och en glass till efterrätt fick det bli! Ackompanjerat av utsikten mot Biltemas parkering. Fint ska det va´! :)

Sedan bar det iväg mot Barnens Hus. Väl på parkeringen fick jag syn på Blomsterlandet... Just det! Svärmor hade ju bett mig att köpa speciella blompinnar till tomatplantorna hon hade med sig senast. En snabbis in i butiken, så var det löst! Inne på leksaksaffären var dock vattenglidbanorna slut. Å vilka besvikna barn jag möttes av :( Fy så tråkigt.

Med tanke på hur mycket tid och kraft vi hade lagt på detta projekt alla fyra, tänkte jag att vi måste ge det en sista chans; Toys R Us i Valbo. Barnen var med på noterna, och blev himla glada när vi äntligen, äntligen hittade en dubbel vattenglidbana! I all vår eufori spontanköpte jag också ett femkamps-kit. De som känner mig väl vet hur gärna jag spelar spel, och verkligen älskar att tävla... ;) Jag är lite chockad över köpet, men nu finns det ingen återvändo, barnen har redan brutit kartongen.

När vi kom hem igen med alla kassar, var det redan eftermiddag. Jag insåg att min To Do-list för dagen hade varit för lång... Men tänk om jag hade känt till att jag behövde alla viktiga saker jag kom hem med, då hade jag förstått att den lilla utflykten skulle ta sån tid. Jag fick nöja mig med att hjälpa barnen att få vattenglidbanan på plats, och kasta in en maskin med tvätt. Om jag har tur finns ogräset kvar i morgon också...

Sommar?!

Vad hände?! Det är ju redan sommar!

Det känns som att det var alldeles nyligen jag planerade hur lång semester jag skulle ha, och då kändes det som att den skulle ligga väldigt lång fram i framtiden.

Nu har både skolavslutning, ett par veckors sommarlov för storbarnen samt midsommar redan passerat. Och jag påbörjar min sju veckor långa ledighet nu. Sju veckor. Låter ju galet långt!


Skolavslutningen

Dotterns skolavslutning blev en tårfylld historia (även för blödiga föräldrar som jag...). Efter sommarlovet går eleverna i klassen vidare till nya skolor och nya lärare. Dottern har gått i samma klass, och har haft samma klassföreståndare sedan i ettan, men nu är det dags att vidga sina vyer för min lilla, stora tjej. Till hösten börjar hon på Kunskapsskolan, och det känns som en helt nya era, både för oss och för henne.

Midsommar

Midsommarhelgen spenderades på fantastiska Åland med familjen L-A, som så många gånger förr :) Nytt för i år var att minstingarna lekte riktigt bra med varandra nästan hela tiden, vilket underlättade mycket för resten av sällskapet! En annan ny grej var att vi missade att dansa runt midsommarstången, det glömdes liksom bort i den allmänna villervallan med sillunch, tårta, skattjakt, bad och middagsförberedelser. Men en fin midsommarstång hade vi i alla fall, som gav mycket midsommarkänsla, och det var huvudsaken :)

Semesterstart

Så, nu är det alltså semester! Jag har knappt förstått det själv. Trots att den rivstartade i fredags med ett spontandygn i huvudstaden på tu man hand med mannen. Vi åt god mat, shoppade, strosade runt, drack goda viner, och hälsade på en av mina bästa kompisar från studietiden i Lund.

Såna här champagneglas vill jag också ha!

 Jag hade bett min moster om några förslag på schyssta restauranger, varpå vi hamnade på Oljebaren i Vasastan på fredag kväll. Jösses, vilken god mat och bra viner de hade! Restaurangen köpte in en ko varannan vecka, och hade en avsmakningsmeny bestående av fyra olika kötträtter. Vi var lika hungriga som överens om vad vi skulle äta. Som tur var kunde vi även välja ett vinpaket komponerat till avsmakningsmenyn, och det var en himla tur för jag hade inte kunnat gissa att champagne passade så bra till carpaccio på oxfilé, riesling till märgkopp med gremolata på rostat surdegsbröd (låter sjukt skumt, jag vet, men var otroligt gott!),  och en tung bordeaux till hamburgaren... men att ytterligare ett tjusigt rödvin passade bra till ryggbiffen och de hemgjorda pommes fritesen, det kunde jag räkna ut!

Efter all mat tog vi en promenad längs Vasaparken. Vi funderade på att gå vidare... men då tänkte vi kanske inte främst på att köpa ett par glassar (med Oreos!) på Burger King mittemot hotellet, och sedan smuggla in glassarna på rummet och fixa pulverkaffe. Fast det var så det blev :)

Paus vid Konserthuset. Iiiiiiihh! :D

Idag har jag och dottern spenderat en del tid på Fjärran Höjder. Det var rätt så mulet när vi åkte dit, men jag slängde med en solskyddsfaktor. Det var tur. Ännu mer tur hade det varit om jag hade smörjt in mig innan vi åkte. Men nu har vi väl gått in i kräftans tecken, och jag är ju kräfta själv, så därför passar jag på att hedra stjärntecknet med äkta kräftfärg i kväll (och då menar jag inte den svarta färgen, tyvärr).

Hit me semestern! I´m ready!

Mors dag

Att det här med mors dag skulle hamna lite i skymundan även i år (på grund av stor konkurrens från GD/GIF Olympiaden) hade jag redan räknat ut, men när mannen igår kväll började svära över att han helt hade glömt bort mors dag insåg jag att mors dag 2013 skulle kunna bli lite annorlunda. Han poängterade, helt riktigt, att jag inte är hans mamma, och att ett eventuellt firande faktiskt skulle ordnas av mina barn.

Av dottern önskade jag mig en god morgon-kram.

Morgonen kom. Jag vaknade av mig själv. Jag gick upp, kokade gröt, började äta frukost, och läste tidningen. Ingen sa något. Förutom jag själv, som till slut sa "Visst är det trevligt med mors dag idag?". Barnen och mannen tittade på mig, och någon mumlade "ja just det, grattis på mors dag". Minstingen undrade "mamma, fyller du år idag?". Jag förklarade att det var alla mammors dag idag att man kunde tänka lite extra på sin mamma, och kanske vara ännu mer hjälpsam än vanligt. Det fångade inte fyraåringens intresse.

Förmiddagen gick i friidrottens tecken, och efter avslutade tävlingar köpte vi glass. Jag slog på stort och firade mors dag med en Tip Top i solen, innan jag cyklade iväg, alldeles själv, och köpte blommor till mamma. På väg hem från blomaffären stannade jag en stund på mammas altan och drack läsk tillsammans med henne och Lillasyster i solen. Jag konstaterade att det klassiska mors dags-firandet blir lite lidande av att GD/GIF alltid är samma helg, och sa till mamma att vi kanske kan hitta på något kul på mors dag om fem år, då vi har en lucka i GD/GIFandet. Det tyckte hon lät som en bra idé! :)

Väl hemma stod lunchen på bordet, och sedan tog mannen med sig minstingen och dottern ner på stan en sväng för att köpa allergimediciner och skolavslutningskläder till dottern (vilket hon klarar utmärkt själv, men hon vill gärna ha någon med som öppnar plånboken :)).

Jag fick lägga mig i solstolen på altanen, alldeles själv. Sedan knöt jag på mig springskorna och sprang en runda i det fina vädret, alldeles själv.

Jag kom hem samtidigt som shoppinggänget, som även hade fått med sig ett fång ljusrosa rosor och en prinsesstårta hem till mig. Mannen och dottern drog iväg igen till GD/GIF, men jag stannade hemma med minstingen och blåste såpbubblor och blev friserad.

"Mamma, du är fin och har så fint hår. Du ser ut som Lilla Sjöjungfrun i min bok Sagoskatten."

Dagen avslutades med pizza och tårta!

Mors dag blev annorlunda, men på ett bra sätt. Jag fick äta min favoritglass i strålande sol, cykla och välja blommor alldeles själv, jag fick en härlig pratstund i solen med mamma och syster, jag fick ligga i solstolen helt ostört, jag fick springa i det fina vädret, jag blev friserad, jag slapp laga mat, jag tvättade inte, jag fick fina rosor, tårta, och glada och nöjda barn.

Det kanske låter tråkigt att göra "ingenting" alldeles själv, men ibland är det precis det en mamma behöver! Och när jag inte var alldeles själv, var jag behövd av mina barn, och på något vis är det väl det det handlar om när man är mamma, det är ju det som är själva grejen. Inte att få ett paket sista söndagen i maj varje år!

GD/GIF Olympiaden

Helgen har präglats av GD/GIF Olympiaden, precis som sig bör för de allra flesta gävlebor som har barn som går i årskurs tre till sex. Invigningen gick av stapeln igår morse, med samling 7.40 för dotterns klass. Jag och sönerna i familjen stannade dock hemma, tog sovmorgon och åt en lång frukost, medan mannen och dottern drog iväg till Gunder Hägg Stadion.

Heja Ebba!

Tufft att vara publik :)

 Dottern var helnöjd redan efter invigningen eftersom hennes klass vann skylttävlingen (med temat "Sluta mobba punkt nu") bland femmorna. Sedan följde grenarna 60 meter, 800 m terräng och kulstötning, under dagen. Fokus på vid vilken tidpunkt det skulle vara lämpligt att köpa godisremmar, var nog minst lika stort från dottern, som fokus på själva tävlingsmomenten. Trots detta lyckades hon även i år knipa till sig en plats i klassens stafettlag. Hon verkar ha någon form av bra anlag för det där med kortdistanslöpning. Undrar vem hon har fått det av...? :)

5Bs fina och fyndiga skyltar.

I morse fick vi sovmorgon, då stafettförsöken inte drog igång förrän strax före lunch. När vi slog upp morgontidningen kunde vi se dottern både på första sidan, och på bild inne i tidningen, en rolig start på dagen :) Mellanbarnet drog iväg på fotbollsträning som vanligt 9.30, och mannen passade på att sticka ut och springa... Jag kom på mig själv med att tänka "Ehh... vad hände? Hur hamnade jag här? Vem har lyckats smyga in så mycket idrott och motionsaktiviteter i mitt liv? Och när hände det?". Jag har inte kommit på svaren än, men nåt skumt är det. Jag tror att det måste ha kommit successivt i kombination med listiga avledningsmanövrar.

Jag och minstingen väntar på att stafetten ska dra igång.

Nervöst!

Efter stafetten hade vi GD/GIF-paus i några timmar, innan det var dags för den sista grenen för i år, längdhopp. När hela klassen hade hoppat klart gick solen i moln och kylan smög sig på. Det blev dags att packa ihop och tacka för i år.

Mellanbarnet har redan nu börjat ladda inför nästa år när han äntligen får vara med och tävla. Han är dock lite bekymrad över att han inte kommer att få tävla direkt mot sin syster. Jag förklarade för honom att det inte är viktigt att fokusera på andras prestationer, utan att man egentligen tävlar mot sig själv. Han tittade på mig som att jag kom från en annan planet.

Minstingen är lite bekymrad över att det verkar vara så lång tid kvar innan det är hans tur att få var med, och att det inte räcker med att bli skolbarn (vilket bara det känns oändligt långt borta för en fyraåring) för att ha sin biljett klar till GD/GIF. Men efter en del diskussioner kom han till slutsatsen "Jamen mamma, när det är min tur att vara med, när jag har varit skolbarn länge, när jag inte är dagisbarn längre, då ska jag vara med och springa, och då ska du och pappa och mormor och Sanna och Lotta vara här och heja på mig, och säga heja Johan. Visst mamma?". Den som väntar på nåt gott.

Det är lite oklart hur det gick i alla tävlingar för dottern och hennes klass, men jag tror hur som helst att alla hade riktigt kul, och det är ju huvudsaken, inte att vinna (har jag hört... :)).